Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Staffan Laestadius: Naivt tro att grön tillväxt skulle lösa klimatkrisen

En skolflicka i indiska New Delhi protesterar mot miljöförstörelsen.
En skolflicka i indiska New Delhi protesterar mot miljöförstörelsen. Foto: Manish Swarup/AP

Insikten om lägets allvar i klimatfrågan syns nästan ingenstans i vår kultur. Årets valrörelse handlar mest om andra saker. Drömmen om den gröna tillväxten dominerar debatten. 

Therese Uddenfeldt menar, med stöd i Roy Scrantons ”Learning to die in the anthropocene”, att döden väntar vår civilisation (DN 7/5). Uddenfeldt har influerats av Baumans syn på moderniteten som ”tron på att allt går att fixa”. Solceller och elbilar blir då definitionsmässigt endast aktiviteter för att ”göra ett tillväxtsamhälle hållbart”. Med den synen på ”fixandet” utdefinierar man möjligheten att hantera den omställning som måste till. Då har man också gett upp.

I min bok ”Klimatet och omställningen” (Borea, 2018), förknippar jag i stället moderniteten med den judisk-kristna traditionen om människan som naturens herre. Utveckling och framsteg har blivit liktydigt med att på allt mer raffinerade sätt exploatera naturen till vårt gagn. Men då framträder även möjligheten att överge den tankefiguren till förmån för en mer ödmjuk sådan. Vi måste utveckla sociala och tekniska lösningar inom ramen för de planetära gränserna. Därmed öppnar vi för möjligheten att överleva.

Det är således inte fixandet som är problemet utan svårigheten att överge våra föreställningar om framsteg och tillväxt. Perioden efter det andra världskriget kännetecknas av en stor acceleration där alla kurvor – även utsläppen av växthusgaser – vuxit exponentiellt, något som lagt grunden för vår tillväxtkultur. Friheten och moderniteten har blivit gravt fossilberoende.

Vi har nu hamnat på den andra halvan av schackbrädet. Många tillväxtförlopp måste snabbt avbrytas, ja vändas till sin motsats. Fossilberoendet måste avvecklas med minst sju procent om året. Den processen är inte förenlig med ekonomisk tillväxt som vi känner den, inte heller med en ”grön” sådan. Den kräver en omställning som inbegriper oss alla. Och för det behövs fixande i stort och smått.

Men i stället för att överge en världsbild som betraktar naturen som ett ymnighetshorn blundar vi. Och det är inte bara de andra som blundar, vi har alla en elefant i rummet.   

Insikten om lägets allvar syns nästan ingenstans i vår kultur. Valet handlar om andra saker. Tongivande politiker och ekonomer har ännu inte övergivit drömmen att den gröna tillväxten ska lösa problemen. Än mindre slipat verktygen för att ta itu med jobbet trots att koldioxidhalten i atmosfären nu i vår brutit igenom nivån 410 ppm.

I detta läge är det inte undergången och döden som oroar. Nej, den nuvarande pattställningen i vår tankevärld är problemet: vi vet vad som händer men förmår inte ta det till oss. Det bäddar – om vi inte bryter dödläget - för en långsam sönderfallsprocess med extrema väderhändelser, moralisk upplösning, tilltagande migrationsströmmar och en otillräcklig statsapparat

Naomi Oreskes och Erik Conways lilla skrift ”The collapse of western civilization” ger här en mer realistisk bild av vår tid än Uddenfeldt. I en fiktiv framtida historieskrivning analyserar de hur vår civilisation under 2000-talet blev allt mer desorganiserad för att i praktiken upplösas år 2093. Vad som förundrade de framtida historikerna var att vi – till skillnad från vid Roms nedgång – hela tiden visste vad som pågick.

Det potentiella sönderfallet för också tankarna till den ryska filmen ”Leviathan” häromåret och till en i Sverige okänd finsk deckare, Antti Tuomainens ”The healer”,  som skildrar ett regnigt Helsingfors med gatorna fyllda av klimatflyktingar. Deras bilder väcker obehag – men de är inte huggna i sten.

Framför allt är det inte kört som Uddenfeldt menar. Vi kan fortfarande påverka processen och bygga en ny postfossil modernitet kring en mer ödmjuk syn på naturen. Det går. Men vi har en tuff uppgift framför oss.

Staffan Laestadius är prof. em i industriell utveckling vid KTH och senior rådgivare åt tankesmedjan Global Utmaning. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.