Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 16:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/stefan-larsson-det-ar-dags-att-lata-teatern-vara-i-fred/

Kulturdebatt

Stefan Larsson: Det är dags att låta teatern vara i fred

Bild 1 av 2 Stefan Larsson är regissör och har tidigare varit konstnärlig ledare på Elverket, Århus Teater och Betty Nansen Teatret i Köpenhamn.
Foto: Hampus Andersson
Bild 2 av 2 Scen ur Stefan Larssons Dramatenaktuella iscensättning av ”Linje Lusta”.
Foto: Sören Vilks

Ett av skälen till teaterns kris är att den utsatts för långvarig politisk påverkan av innehållet, skriver regissören Stefan Larsson i debatten om teaterns roll i det offentliga samtalet.

Som en intelligent kritiker på denna tidning en gång skrev så är teaterns identitet schizofren. Vi är konst ibland, underhållning en annan gång. 

Vi är Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” på Dramaten och Stefan och Kristers ”Full fräs”, på en scen i Falkenberg. Titlar och texter som har mer gemensamt än vad man tror. 

Vi är Sara Stridsbergs poesi och musikalens lättgängliga men ack så rörande musik. Det är besvärligt att förhålla sig till denna upplösta identitet. En tavla målad av en konstnär är i princip alltid en tavla med en konstnärlig avsikt – med teatern verkar vi inte veta så noga. Vad är avsikten? Underhålla och sälja biljetter? Eller förmedla ett angeläget innehåll på ett estetiskt intressant vis? Samma sak här – behöver det ena utesluta det andra?

Det här skulle kunna vara en underbar frihet för teatern – att kasta sig mellan genrer – mellan högt och lågt – bondkomik och det absolut nyskapande och radikala. 

Vi borde obekymrat och stolt ägna oss vår underbara teaters möjligheter att i realtid möta en stor salong med människor som inget annat vill än att underhållas och beröras. Intellektuellt och emotionellt. 

Men vi har tappat lite självförtroende, tror jag. Vi ber lite om ursäkt för vår existens och är uppenbart lite osäkra på vår identitet och vårt egentliga uppdrag just nu. 

Det finns såklart flera orsaker till detta – kanske är något av tidigare inlägg i denna vänliga debatt ytterligare sådana – men ett, enligt mig, mycket starkt bidragande skäl till dagens upplevelse av en teater i kris är en långvarig påverkan av vårt innehåll. 

Man har sedan minst tio år tillbaka ryckt manuset ur handen på upphovsmännen och talat om för dem vad som ska berättas på just denna specifika teater och institution. Politiska direktiv och pålagor, veckans eller årets politiska mode, som dessutom uppmuntrats av osjälvständiga kritiker i deras recensioner. Man bockar av nyttoämnena i en föreställning, saknas de underkänns man. Ett sällskapsspel för likatänkande.  

Teatern får inte chansen att skapa den debatt som Björn Wiman talar om (DN 12/9) för den har redan bestämts av någon annan. Politikern? Medierna? Ingen skulle komma på tanken att ta penseln ifrån Karin Mamma Andersson och be henne måla i rött för att det är en solidarisk färg. Hon skulle hälla ut en burk svart direkt. 

Kraften i denna politiska påverkan ska inte underskattas – den har varit omfattande, stark och kommit från flera håll samtidigt under många år och har gjort att många utövares konstnärliga kompasser pekar i alla riktningar samtidigt och resultatet blir ofta förvirrat. 

Varför tar man sig rätten att göra det med teaterns utövare? För att vi är skattefinansierade? För att vår identitet är just så härligt flexibel som den är? 

För att vi tar oss rätten att stå där på den upphöjda platsen som kallas scen i vackert ljus och göra oss viktiga?  Inte alltid lätt för en skrivande skönande att hantera och man anar ofta ett förakt mot vårt skrå mellan raderna. 

Kravbilden från uppdragsgivare och kritiker kan från teaterns perspektiv upplevas vara just schizofren. Eller okunnig och historielös. Så just nu är det, med många fina undantag på landets alla scener, en besvärlig period för många teaterarbetare. Vår redan diffusa självbild har fått sig en rejäl törn, unga utövare hittar inte sin personliga röst utan för ett samtal med någon annan än publiken. 

Det blir lätt hårt, kallt och instrumentellt då. Vi har slagit knut på oss själva i våra behov att tillfredsställa våra uppdragsgivare och för att rättfärdiga vår existens. Den uppdragsgivare vi borde bita rejält i handen i stället för att gå deras ärenden. 

För jag tror personligen mycket på den politiska teater som är sprungen ur upphovspersonens absoluta nödvändighet att belysa och berätta och inte en slapp positionering i det politiska samtalet.  

Jag tror också att teatern kan vara mycket annat, till exempel som Rebecka Kärde så utsökt beskrev det nyligen (DN 27/9), jag byter ut ordet litteratur mot teater: ”Teater är inte uppfostran, utan ett tankerum, en existensform: en plats för drömmar, begär och dåligt underbyggda teorier.” 

Låt oss vara det så kommer resten. 

 

Läs mer. Suzanne Osten: Vad jag tänker på när jag tänker på tänkande teater 

Läs mer. Johan Hilton: Nu riktar jag frågan till er, scenkonstnärer – hur vill ni förnya er konstart? 

Läs mer. Mats Ek: Kritikerkåren har också del i teaterns kris

Läs mer. Björn Sandmark: Också teatrarna kämpar för sin överlevnad i en värld som brinner

Läs mer. Björn Wiman: När teatern kommer fram har ”debatten” redan dragit vidare 

Läs mer. Johan Hilton: Hur är det egentligen, kulturchefer? Går ni på teater nu för tiden?