När David Lagercrantz Zlatanbok Augustnominerades häromåret tyckte jag att den lika gärna kunde ha placerats i kategorin skönlitteratur.
Nu har samma skönlitterära kvalitet i boken plötsligt blivit till ett problem. Men den diskussion som har brutit ut om att Lagercrantz inte ordagrant citerar fotbollsspelaren är inte bara korkad. Den säger också mycket om hur svårt det har blivit för samtiden att begripa vad litteratur är och hur den fungerar.
I en artikel häromdagen uppmärksammade Matilda Gustavsson teaterpublikens förändrade beteende. Åskådarna gillar inte när misshandel äger rum på scen i Jonas Hassen Khemiris Dramatenpjäs. ”De ropar åt förövaren att sluta, eller reser sig upp och går.”
Nu reser sig läsarna upp och går därför att David Lagercrantz har gått in i sin författarroll och levererat en bra story. I somligas ögon blir den hyllade boken värdelös eftersom den inte förhåller sig till verkligheten i skala 1:1.
Man undrar stilla hur konsten ska kunna överleva i ett sådant klimat.
Det var längesedan litteraturvetenskapen konstaterade att biografin också är en litterär genre. En gestaltande berättelse med val och bortval. ”Jag är Zlatan” heter boken och nu frågas det om titeln ska läsas som ett ofrivilligt avslöjande? Varför inte läsa den som en formel över litterärt skapande i stället! Givetvis måste författaren förvandla sig till den han skriver om – så att läsaren också kan göra det.
Sätt er ned i salongen.
Läs mer: Författaren till självbiografin hittade på Zlatans citat