Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 05:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/student-i-hongkong-det-har-ar-ju-mitt-hem-men-jag-ser-inte-riktigt-nagon-framtid-har-langre/

Kulturdebatt

Student i Hongkong: ”Det här är ju mitt hem, men jag ser inte riktigt någon framtid här längre”

Bild 1 av 2 Unga demonstranter med de obligatoriska paraplyerna framför en reklamskylt i Hongkong.
Foto: Todd Darling
Bild 2 av 2 Matilda Fors.

 

Hur är det att studera i Hongkong denna turbulenta höst? Matilda Fors från Stockholm hamnade mitt i fejden mellan unga liberaler och studenter från fastlandet som växt upp med censuren i Kina. Här är hennes rapport från universitetet som patrulleras av en mindre armé av säkerhetsvakter. 

Vi får många mejl numera. Min inbox fylls dagligen på med nya uppmaningar från universitetets olika instanser. Alla manar till lugn och påminner om universitetets uppförandekod, att respektera meningsskiljaktigheter och föra en dialog. En stor andel av mejlen rör universitetets stora anslagstavla, som dagligen fylls på med nya post-its, flygblad och utskrivna A4-papper. Senast häromdagen hade någon skrivit: ”Hong Kong is part of China”. En syrlig lapp hade satts ovanpå den: ”And needs making Hong Kong into a police state to keep it that way…” 

Relationen mellan Hongkong och Kina är allt annat än enkel. Året var 1997 när Hongkong, som i 99 år hade arrenderats av Storbritannien, med pompa och ståt återlämnades till Kina. Avtalet fastställde att staden i 50 år skulle åtnjuta viss autonomi och behålla sitt kapitalistiska system, med tillhörande fri- och rättigheter; allt under devisen ”ett land, två system”. Först år 2047 skulle öriket integreras i Fastlandskina. 

Att Hongkong skulle få behålla sina juridiska och ekonomiska system var ett strategiskt drag snarare än en eftergift från de kinesiska ledarna; med ett västerländskt juridiskt system har Hongkong länge fungerat som en port in till Kina för utländska investerare, som annars skräms av tanken på kinesiska partikontrollerade domstolar. Staden har sedermera utvecklats till ett av världens viktigaste finanscentrum, byggt för den typ av stabilitet och tillgänglighet som investerare älskar. Ideologin var tillväxt, kulturen mysigt kosmopolitisk. 

Men nu tycks något vara ruttet i staten. I takt med Kinas ökade anspråk på Hongkong har ett förakt mot allt fastlandskinesiskt växt. De kineser som kommer över gränsen ses som nouveau riche, med tillhörande dålig smak och brist på världsvana. Uppväxta bakom ”the great firewall”, kommunistpartiets omfattande censur av internet och internationella nyheter, stämplas de som outbildade och hjärntvättade. Så när kinesiska studenter på mitt universitet började plocka ner Kinakritiska posters från anslagstavlan, utbröt tumult. Namn och foton på fastlandskinesiska studenter började cirkulera online tillsammans med vaga hot. När universitetsledningen försökte lugna stämningen kallades de för ”kommunistpartiets lakejer”. Sedan dess är en säkerhetsvakt stationerad vid anslagstavlan dygnet runt, och en mindre armé av dem patrullerar skolans kantiner, korridorer och samlingsplatser. 

Det kulturella gapet mellan Hongkong och Kina kan kanske bäst förklaras av skillnaden i kollektivt medvetande. Ungdomarna i Hongkong är uppväxta på popmusik, sneakers och sötat te med importerad mjölk; ekonomisk tillväxt och stabilitet har varit konstanter i tillvaron. De uttalar sina engelska namn, Olivia eller Albert eller Dorothy, med självklarhet och en svag brittisk accent. De kinesiska studenterna, däremot, har precis klivit ur en historia full av oläkta sår och svårigheter. Men de senaste decenniernas ekonomiska boom skapat ett nytt självförtroende – och med det en ny ambition. För i Kina gör sig den kollektiva drömmen om storhet, allra mest förankrad hos politikens toppar, ständigt påmind. 

När jag 2017 bodde i Qingdao, en miljonstad vid kusten mellan Peking och Shanghai, blev jag påmind om Kinas ambitioner var jag än gick: enorma infrastrukturprojekt, shoppinggallerior som gnuggade axlar med varandra, skyskrapor som restes likt tandpetare i städernas utkanter, och statlig övervakning förklädd till lustfylld digitalisering. 

President Xi Jinping pratar ofta om den kinesiska drömmen, och syftar då inte bara på en välmående medelklass utan också på nationellt uppvaknande och framtidstro. Meddelandet tycks ha fått ringar på vattnet: enligt en global undersökning från brittiska Varkey Foundation är unga kineser de mest optimistiska i världen, där så mycket som 53 procent uppger att de anser att världen håller på att bli en bättre plats (motsvarande siffra i USA är 20 procent och i Frankrike endast 6 procent). Men där kinesiska ungdomar ser landets frammarsch som en väg mot moderna städer, bättre välfärd och en möjlighet att klättra på den sociala stegen, ser Hongkongs studenter i stället förestående inskränkningar av yttrandefrihet, personlig integritet och rättssäkerhet. 

”Jag tar examen till våren, och håller på att leta efter jobb”, berättar den lokala studenten Meg, som egentligen heter något annat. ”Jag hade alltid tänkt att jag skulle stanna i Hongkong, men nu har jag börjat titta efter jobb i England, där några av mina släktingar bor. Det är ett svårt beslut. Hongkong är ju mitt hem, men jag ser inte riktigt någon framtid här längre.” 

Det lagförslag om utlämning till fastlandet som utlöste Hongkong månadslånga protester var långt ifrån Kinas första försök till att urholka stadens autonomi. Vägen till full integration kan i stället ses som en pågående process, där Kinas ekonomiska och politiska inflytande gradvis skalats upp. Men än så länge bemöter Hongkong-bor Kinas försök till mjuk makt med en stor portion skepsis. Här dominerar fortfarande plattformar som Whats App, Facebook och Google över Kinas statligt kontrollerade ekosystem av internetjättar som e-handelsspelaren Alibaba, sociala medier-giganten Tencent och sökmotorn Baidu. Hongkong-bor håller stolt fast vid att prata kantonesiska i stället för mandarin, fastlandskinesiskan. 

Som utbytesstudent i Hongkong i dessa tider är jag en absorberad skådespelare och avmätt betraktare på samma gång. I biblioteket sitter jag bland de som pluggar inför tentor i finansiell redovisning till sent in på småtimmarna och de som använder bibliotekets skrivare för att skriva ut Kinakritiska flygblad. Det öppna atriet i skolans huvudbyggnad kan utan förvarning fyllas av protestsång, för att nästa dag göras om till en arbetsmarknadsmässa där ambitiösa studenter plockar på sig visitkort från banker och teknologiföretag. Stämningen mellan studenterna växlar från en gemytlig samvaro med squashmatcher och debattklubbsmöten till öppen mobbning av fastlandskinesiska studenter. 

När jag rör mig genom staden trampar jag gång på gång i ödelagda skyttegravar med spraymålade slagord som ”Free Hong Kong” och ”AntiChinazi” på gångbroarna över motorvägarna, sida vid sida med vässade bambukäppar som använts som barrikader. Och samtidigt som Hongkongs skyskrapor, takbarer och shoppinggallerior blänker, samtidigt som människor i min ålder söker praktikplatser och tävlar om bra betyg, så klingar en fråga likt en stämgaffel allt högre i hjärtat av det hela: hur länge kan detta bestå? Jag blir inte kvitt känslan av att jag befinner mig i en värld som kränger, slingrar och förändras på ett gåtfullt sätt. Det är en förvriden spegelbild av min egen verklighet som student i Stockholm. Genom sprickorna i spegeln skymtar ett annalkande allvar, en stor brådska. 

När jag går från eftermiddagens sista lektion tillbaka till mitt studentrum passerar jag förbi anslagstavlan. Säkerhetsvakten besvarar min nick med ett lite försynt leende och fortsätter att dricka ur sin termos med kallt grönt te. Jag passar på att stanna till och granska anslagstavlan igen. Min blick fastnar på ett skrynkligt papper där någon skrivit ”Stop protesting at school!” med darriga bokstäver. Under det har någon kontrat med: ”Then stop coming to Hong Kong”. 

Läs mer: Konsten har gett nytt liv till Hongkongs demonstrationer 

Läs mer: Känd demokratiaktivist förbjuds delta i Honkongs val