Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Svenska hem

För snart hundra år sedan startades en svensk kooperativ rörelse enbart för kvinnor. Den byggde på en tanke om små människor och ekonomi, inte helt olik den som så sent som i höstas fick Nobels fredspris..

Historien är full av infall som kommit av sig, ansatser som påbörjats men aldrig riktigt fullföljts. En sådan ansats är den kvinnliga kooperationen som pågick under några år i början av förra seklet, men som uppgick och försvann i den stora, manligt dominerade kooperationsrörelsen som hörde till utvecklingens vinnare, den som fick namnet Konsum.

I november 1908 öppnades en livsmedelsbutik på Jakobsbergsgatan, nära Stureplan i Stockholm. Butiken ägdes av medlemmarna, som för tjugo kronor kunde teckna sig för en andel, en stor summa pengar på den tiden, men möjlig att amortera med två kronor per månad. Till stadgarna hörde att endast kvinnor kunde vara medlemmar, liksom att kunder och personal skulle utgöras av kvinnor.

Om detta hade det stått en strid vid föreningens start. En falang ville att även män borde kunna vara med, män hade inflytande och var penningstarka. Den andra falangen hävdade att föreningen inte endast var till för att driva affär. Visserligen var det överordnade syftet att tillhandahålla goda varor i stället för det skämda kött och de halvruttna grönsaker som hörde till vanligheten i många privata butiker. Men ett annat syfte var också att vänja kvinnorna vid socialt arbete och samhällsansvar. Flera av initiativtagarna hörde till den kvinnliga rösträttsrörelsen.

Det var heller inte bara pengar som räknades. Tanken var inte att bilda ytterligare en borgerlig intresseförening. Även arbetarkvinnorna skulle vara med - det var därför som det gjordes möjligt att amortera medlemsavgiften. Kooperationen var en fråga för hela det svenska samhället, en ambition som kom till uttryck i andelsföreningens namn, Svenska Hem. Hemmet skulle reformeras, vardagslivet göras enklare genom rationell skötsel: man hyrde ut dammsugare, förmedlade enkla recept, gav ut en tidning. Hela projektet var ett led i vad som uppfattades som samhällets modernisering.

Svenska Hem motarbetades redan från början av den privata handeln, både partihandlarna och grossisterna. Dessa lyckades skapa en bojkott, det blev svårt för kvinnorna att köpa in varor, inte bara i Sverige utan även utomlands. De fick smyga ut på kvällar och nätter för att samla in leveranser från sådana som inte vågade visa att de bojkottade bojkotten.

Men flera tidningar stod på kvinnornas sida och efter hand upphörde trakasserierna. Den första butiken blev en stor framgång och snart hade kvinnorna etablerat fler butiker runt om i Stockholm. De hade också planer på att starta en tvättinrättning och ett kvinnohus, som skulle kunna fungera som "en gemensam samlingsplats för Stockholms kvinnor, särskilt de självförsörjande", som det står i de tilltänkta stadgarna.

Svenska Hem skilde sig från vanliga butiker inte bara genom varornas kvalitet utan också genom sin omsorg om de anställda, med likalönsprincip, betald semester, fri läkarvård och sjukkassa. Där fanns också en kvinnlig omsorg om detaljerna: en vas med friska blommor skulle alltid stå intill kassaapparaten, stolar vara tillgängliga för kunderna att sitta på i väntan på sin tur; väggar och skåp målades i ljusa färger och i en av butikerna ledde en spiraltrappa upp till en läktare med ett litet hushållsbibliotek - till moderniteten hörde kunskaper om vardagens problematik. Och kunskaper uteslöt inte trevnad.

Samma omsorg om detaljerna utmärker också en nyutkommen bok om denna glömda episod i vår historia, "Svenska Hem. En passionerad affär", av journalisterna Monika Björk och Eva Kaijser. Det är en helt underbar bok att bläddra i, med foton av butiker och personal, reproduktioner av texter, små rutor med recept, notiser om händelser i tiden.

Men boken är också rolig att läsa. Det är en mycket oakademisk text, med en allvetande berättare som inte drar sig för att skildra känslolägen och tankar. Till en början blir man som läsare lite osäker. Vad är fiktion, vad är verklighet? Ju mer man läser, desto lättare är det emellertid att acceptera framställningssättet. Författarna vill i första hand ge läsaren en möjlighet att leva sig in i händelseförloppet. Och det fungerar, åtminstone på mig.

Som idéhistoriker skulle jag dock vilja ha ett lite utförligare resonemang om de tankar och attityder som vägledde personerna bakom Svenska Hem. Flertalet av dem verkar stå närmast det som på den tiden kallades frisinne, ett slags blandning av socialliberalism och kulturradikalism. Det är en strömning som i likhet med den kvinnliga kooperationen kommit att hamna i historiens bakvatten, vilket är skäl att uppmärksamma den. De frisinnade förhöll sig ofta avvaktande till socialdemokratin, kunde tänka sig ett tillfälligt samarbete men knappast mer. De var helt enkelt rädda för klasspolitiken, alltså den politik som utgick från samhällsklassen och dess intressen. För de frisinnade stod alltid individen i centrum, det var individen som skulle välja åskådning, inte klassen. Valet frigjorde energi, energi skapade engagemang, engagemang formade individer.

Bland de frisinnade fanns också en rädsla för de stora strukturerna och de stora lösningarna, alltså det betongdrag som inte sällan karaktäriserat socialdemokratin. Flera av Svenska Hems anhängare var misstrogna mot det framväxande Kooperativa förbundet, där Albin Johansson efter hand kom att bli den ledande. Denne uppfattade å sin sida Svenska Hem som en splittrande rörelse. Hans mål var en sammanhållen, rationellt organiserad storförening. Han vände sig mot den direkta demokrati som praktiserades i Svenska Hem, som han med manlig arrogans kallade Hemska Sven.

I samband med de ekonomiska svårigheterna under kriget blev det också som Albin Johansson ville. Svenska Hem uppgick i Storstockholms konsumtionsförening, de kvinnliga föreståndarna avskedades och inredningen gjordes om i butikerna. En riktig butik skulle i första hand vara butik, inte bibliotek eller någon form av allmän samlingsplats. Funktionerna fungerade bäst om de var åtskilda: funktionalism före funktionalismen.

Man anar hos en del av kvinnorna i Svenska Hem en uppgivenhet inför skeendet, som om man stod inför en obönhörlig utveckling. Och på sätt och vis var det ju så. Mobilisering efter klass kom att bli en av 1900-talets utmärkande processer, tankar och idéer blev uttryck för sociala intressen. Det går heller inte att komma ifrån att Svenska Hem närmast företrädde den utbildade medelklassen; typiskt nog hade man svårare att starta en butik på Söder än en på Lidingö.

Svenska Hem hamnade här i en tvetydig situation. Å ena sidan avvisade man all form av klassegoism, å den andra var medelklassprägeln omisskännlig - förmodligen en stötesten för personer med bakgrund i arbetarklassen, som Albin Johansson. Flera av initiativtagarna stod dessutom nära Stockholms välgörenhetskretsar, vilka hade sin bas i överklass och medelklass.

Välgörenhet eller filantropi har fått ett löjets skimmer i dag, vi associerar lätt till Strindbergs skildring av de välgörande damerna på besök i en arbetarfamilj på Söder. Men filantropin var i slutet av 1800-talet en av de få vägar som stod öppna för kvinnor vilka ville göra en social insats, den gav utrymme åt samhällsengagemang och en plats i offentligheten. Filantropin har också spelat en viktig roll för kvinnans frigörelse, inte bara här i landet utan också i England och USA. I avsaknad av statlig socialpolitik utvecklades filantropin vid sekelskiftet 1900 till en organiserad verksamhet med stor ekonomisk omsättning. Den organiserade välgörenheten kom att ingå i det som kallades socialt arbete. Av kvinnorna bakom Svenska Hem blev Emilia Broomé den förste föreståndaren för Centralförbundet för socialt arbete, medan Anna Whitlock länge ingick i dess styrelse och Kerstin Hesselgren med tiden framstod som en av Sveriges främsta socialpolitiska experter.

Det går naturligtvis inte att komma ifrån att filantropin byggde på en hier­arkisk samhällsmodell: dom där uppe bekymrade sig, liksom i nåder, för dom där nere. Men den utvecklade också en människosyn som har en del att säga oss i dag. Medan socialdemokratin tog ansvaret från individen och lade det på samhället, betonade filantroperna att individen i sista hand själv bar ansvaret för sitt eget liv. Hjälp till självhjälp var filantropins motto.

Men det var inte filantropin som kom att bestämma 1900-talets agenda, det var den socialpolitik som ledde fram till välfärdssamhället. Och mot det är det naturligtvis inget att invända. Klassamhället måste angripas med statligt initierade reformer. Så har det svenska samhället blivit det folkhem som andra länder sett upp till. Avvikande grupper har inlemmats i gemenskapen, inte minst med hjälp av ett metaforiskt resonemang: missbruk och kriminalitet har framställts som en form av sjukdom, över vilken individen i sista hand inte rår. Sjukdomsmetaforiken har efter hand blivit så framgångsrik att den kommit att prägla hela samhällsklimatet. Det är inte mitt fel att jag är som jag är - man kan alltid peka på orsaker, en dålig uppväxt, en sjuk miljö.

De socialt arbetande kvinnorna sökte också verka för reformer. Men det yttersta ansvaret låg, tänkte de sig, hos individen. När kvinnorna i Svenska Hem slog vakt om den småskaliga verksamheten var det för att betona att människan inte bara är passiv konsument utan också något av en entreprenör. De skulle inte ha svårt att förstå Nobelpristagaren Muhammad Yunus inställning till de kooperativ han startat. Det är inte bara det stora kapitalet som har betydelse, det är den anda som råder i Grameen Bank: den lilla rörelsen, det lilla kapitalet, tron på de små människornas självverksamhet.

Monika Björk och Eva Kaijser"Svenska

Monika Björk och Eva Kaijser
"Svenska Hem. En passionerad affär"
Stockholmia, 2005

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.