Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Sverker Lenas: Därför drömmer de rika om att vara Robin Hood

Rik och givmild?
Rik och givmild? Foto: SVT
I julens USA sprider sig givmildheten bland de allra rikaste. Bill Gates och Warren Buffet vill likt Karl-Bertil Jonsson tända ”små tomtebloss av vänlighet”. Samtidigt ökar klyftan mellan dem som har och inte har, skriver Sverker Lenas.

I 35 år har Karl-Bertil Jonsson gjort sin humanitära julvandring i SVT. Men kanske är han särskilt aktuell just i år.

När Karl-Bertils fader Tyko får höra sanningen om sonens utflykt i slumkvarteren säger han sig ha närt en kommunist vid sin barm, eftersom varuhusmagnaten ”Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister”.

I dag verkar dock många av Tykos klassfränder tänka mer som hans samvetsömme spjuver till son. Fler jetsetkapitalister än Percy Barnevik uppsöker numera det globala samhällets skuggsida för att likt Karl-Bertil tända ”små tomtebloss av vänlighet”. Från julens USA rapporteras att givmildheten sprider sig bland de allra rikaste. Bill Gates och Warren Buffet har startat en rörelse där 50 dollarmiljardärer förbundit sig att använda merparten av sina förmögenheter till välgörande ändamål och har hittills fått med sig bland andra Facebookgrundaren Mark Zuckerberg.

Bär superklassen i hemlighet på lika hjältemodiga Robin Hood-drömmar som Karl-Bertil Jonsson? Eller ägnar sig magnatsonen Karl-Bertil bara åt den traditionella välgörenhet som alltid blivit en del av de besuttnas självbild i tider av förråad exploatering?

I en kärleksförklaring till ”Karl-Bertil Jonssons julafton” skrev Aftonbladets Åsa Linderborg för ett par år sedan att det svenska folkets mest älskade julsaga trots allt måste betraktas som ”ett välgörenhetsepos”: ”Om Karl-Bertil verkligen menade allvar med sin dröm att efterlikna Robin Hood skulle han i stället för att tjuva paket, ta nyckeln till pappas varuhus och öppna dörrarna på vid gavel: Ta vad ni behöver!”.

Jag tycker i och för sig att Karl-Bertil skiljer sig något från den vanliga välgörenhetsmiljardären, eftersom han på paketen till de medellösa önskar God jul från ”en okänd välgörare”. Till skillnad från kapitalisten som hellre skänker gåvor offentligt än betalar skatt i anonymitet har Karl-Bertil uppenbarligen inget emot att verka i det fördolda, och därmed avstå från ett synligt intyg på sin egen humanitära förträfflighet.

Men visst blir hans egenmäktiga julklappstransferering ändå verkningslös mot klassamhället. Det enda byrådirektör H K Bergdal förlorar är till exempel ”morbror Arturs tändstickstavla med Bodens fästning”, vilket han också blir hjärtligt glad över.

Därmed skulle man kunna se en nutida inkarnation av Karl-Bertil Jonsson i den lika sympatiska som kvasiradikala Barack Obama, som även han brukar bli orättvist beskylld för att vara kommunist.

Kanske hade även Obama en gång i tiden Robin Hood-drömmar, vilka tog sig uttryck i viljan att ta pengar från de rika och ge sjukvård åt de fattiga. Men som sittande president har han inte bara misslyckats med sjukvårdsreformen, som mest blev ett stimulanspaket till försäkringsbranschen och privata sjukvårdsaktörer, utan även försummat chansen att låta superklassen betala för sin egen finanskris. På randen till statsfinansiell avgrund accepterade Obama förra veckan en fortsättning på Bush-erans skattelättnader för de allra rikaste, medan de fattiga i gengäld fick ett litet ”tomtebloss av vänlighet”: förlängt understöd till de långtidsarbetslösa.

Så ökar avståndet mellan de som har och de som inte har. Välgörenhet blir ena sidan av det mynt vars andra sida är de växande inkomstklyftor som skapade förutsättningarna för finanskrisen. Som bland andra kulturgeografen David Harvey har visat kan kapitalismens pågående konvulsioner förklaras utifrån snedfördelningen av de senaste decenniernas enorma produktivitetsökningar. I stället för att arbetarna fick del av den ökade effektiviteten, i form av höjda löner, lade kapitalägarna beslag på hela överskottet själva genom att plocka ut alltmer hisnande vinster, som sedan erbjöds den arbetande befolkningen i form av gargantuanska lån. Det är dessa krediter som utgör luften i de fastighetsbubblor som nu briserar, i land efter land.

Därmed behöver man knappast vara marxist för att se en upptornande konflikt mellan å ena sidan den finanssektor som vill socialisera sina förluster, å andra sidan de regeringar som borde ha ett intresse av att försvara sina väljares frihet. Ekonomen Michael Hudson, som närmast kan beskrivas som en tillväxtorienterad socialdemokrat, menar att de pågående statliga räddningsaktionerna av banker just nu riskerar att skapa en situation där alla utom den rikaste procenten av befolkningen blir bankernas skuldslavar. Han kallar det neofeodalism – en finansialiserad och improduktiv ekonomi där allt överskott går till bankerna. Skillnaden är att neofeodalismens skatteindrivare inte längre kommer på häst med uppdrag frånkungen, utan kör Jaguar och agerar för det internationella bankkapitalet.

Är det därför man ska söka skuldkrisens politiska hjälte i Karl-Bertil Jonssons pojkdrömmar om Sherwoodskogen? Medan folkvalda ledare över hela Europa – även socialister – verkar tävla om att bli försten ner i stålbadet förflyttas politikens reella spelplats från parlamentet till gatan: kravaller i Aten och Rom, studentuppror i London, demonstrationer i Dublin och Paris och strejk i Portugal och Spanien.

När filmen ”Robin Hood” gick upp på vita duken i våras väckte det viss förvåning att Ridley Scott förlagt berättelsen till tidpunkten innan trikåkungen av Sherwoodskogen blev stråtrövare. Men genom att berätta om stråtrövaren in spe och den storpolitiska bakgrunden till hans öde säger Ridley Scott också något om vår tid. När berättelsen tar vid strider Robin i Kung Lejonhjärtas arme, på hemväg från ett utdraget korståg som har förbrukat de sista slantarna i kungens kista. Det är som desillusionerad krigsveteran han revolterar mot utsugningen av den engelska bondeklassen.

Man kan inte låta bli att se de inledande scenerna som en bild för USA:s kreditfinansierade krig i Irak och Afghanistan, en viktig och ofta förbisedd orsak till den skenande statsskuld som det amerikanska folket förr eller senare kommer att behöva betala för, genom skatt eller inflation.

”Robin Hood” aktualiserar den tid som välfärdsmodellens progressiva skattesystem nästan förpassat till glömska, då skatter främst betalades av medellösa.

Den extrema återkomsten för denna modell ser man i dag i Lettland, de svenska bankernas dåliga samvete och det internationella finanskapitalets krispolitiska föredöme, där den nyliberala regimen spänt åt svångremmen så hårt att ekonomin krympt med 20 procent. En platt skatt slukar 68 procent av lönen. Bankräntan äter upp det mesta av återstoden. Följden har blivit att över 12 procent av Lettlands befolkning nu arbetar utomlands, för att skicka hem pengar åt sina kvarvarande familjer.

Det är denna IMF-designade medicin som nu skrivs ut åt Irland, Grekland och en rad andra skuldkrisande länder i Europa.

Mot den bakgrunden kan Ridley Scotts medeltidsepos ses som en illavarslande allegori över den stålbadsvinter som står för dörren.

Kanske visar filmen också på politikens begränsningar i en tid då ekonomin krymper. Den gode kung Lejonhjärta skildras som mer sympatisk än den onde prins John, på samma sätt som Obama verkar vara en trevligare prick än Bush, men med en krigs- och krispolitik som slår sönder rikets finanser antyder Scott att även goda härskare gärna tvingar fram svältkurer mot sin befolkning.

Obama eller Bush, Blair eller Cameron, Persson eller Reinfeldt – oavsett skillnader i ideologisk framtoning verkar de ha utvecklat samma fader-son-relation till kapitalet som Karl-Bertil Jonsson till pappa Tyko. Visst kan de morska sig mot bankernas årliga julbonusar. Men att stoppa bonusarna? Att beskatta förmögen­heterna? Inte vill man riskera att bankchefen blir lika julilsk som Tyko Jonsson.

Tills det verkliga fadersupproret infinner sig lär krispolitiken stanna vid en och annan humanitär julvandring.

Alltmedan parlamentet flyttar ut på gatan.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.