Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Till minne av ett ögonblicks uppror

Kvällen den 16 maj 1944 hände något osannolikt: fångarna i koncentrationslägret gjorde uppror mot SS-soldaterna. För en kort stund trotsade romerna övermakten. Det finns skäl att minnas också flyktiga segrar, skriver författaren Majgull Axelsson.

I dag är det 70 år sedan en mycket flyktig seger.

Dock: det kan finnas skäl att minnas också flyktiga segrar, i synnerhet när det någon enstaka gång är maktlösheten som besegrar övermakten. Och så var det den 16 maj 1944, då de romer som var inspärrade i zigenarlägret i Auschwitz under en kväll faktiskt lyckades besegra SS.

Zigenarlägret i Auschwitz-Birkenau var – precis som resten av lägret – ett helvete som knappast låter sig beskrivas och som ändå ständigt måste beskrivas. Modd. Lera. Trädlöst land. Fallfärdiga baracker. Insjunkna ögon. Utmärglade kroppar. Lik i travar. Hundskall. Och så det svaga zinget från den elektriska taggtråden, det där ljudet som egentligen inte hördes men som ändå alla kunde höra. Strax utanför grinden gick vägen mot gaskammaren och där passerade varje dag de nyanlända, skräckslaget blinkande, medan de försökte ta in det obegripliga som nu omgav dem.

I maj 1944 var det framför allt judar från Ungern som gick förbi. Inom två månader skulle omkring 400 000 av dem ha anlänt och de flesta ha gasats.

Romerna var inte lika många. Det var en mindre folkgrupp, men ingen vet egentligen exakt hur många romer det fanns i Europa vid den här tiden. Ingen vet heller det exakta antalet romer som mördades av nazisterna, men i dagens Tyskland uppskattar man antalet till drygt 500 000. Många av dem gasades, andra svalt ihjäl, piskades till döds, sköts, hängdes eller avled under pseudomedicinska experiment.

De medicinska experimenten i zigenarlägret i Auschwitz bedrevs under ledning av chefsläkaren Josef Mengele, en man som hade doktorerat i både filosofi och medicin. Han är en person som jag under de senaste åren har haft anledning att fundera en del över.

När jag skulle skriva min senaste roman, den som bland annat handlar om förintelsen av romer, överraskades jag till en början över det småleende som låg på lur när jag stötte på hans namn. Herregud! Hur kunde jag le åt Mengele? Det tog ett tag innan det gick upp för mig vad det berodde på. Han var för osannolik. Jag kunde inte tro på hans existens. Någon gång hade jag helt enkelt lagt honom i samma fack i huvudet där jag förvarar andra vidunder och där låg han nu prydligt staplad tillsammans med Dracula, Frankensteins monster och Skräcken från Svarta lagunen.

Att lyfta ut honom ur det där facket gjorde mig illamående, men det var naturligtvis nödvändigt. Josef Mengele är inte en sagofigur. Han var en gång en levande människa, en stilig, rakryggad man som på fullt allvar kunde tala om hur han älskade sina obduktionsanteckningar, men som inte drog sig för att utsätta de tre­åriga romska tvillingarna Johannes och Erdmann Schmidt för smärtsamma och meningslösa experiment som ledde till deras död. För att nu bara nämna två av hans offer. Det fanns betydligt flera. Många av dem dog av svält, andra fick giftsprutor rätt in i hjärtat, de flesta gick direkt in i gaskammaren. Mengele var nämligen en mycket entusiastisk medarbetare i Auschwitz och ville sällan missa ett tillfälle att stå på perrongen när en ny kontingent fångar anlände. En lätt rörelse med hans handskbeklädda hand, vänster eller höger, avgjorde frågan om liv eller död.

I zigenarlägrets barnbarack var Josef Mengele populär. Och undra på det: han var ju en vuxen människa som visade intresse för de föräldralösa, svältande barnen och som dessutom brukade ha karameller i fickorna. Mätta barn är också intresserade av godis, men det går knappast att föreställa sig vilken lockelse sötsaker har för svältande barn. Undra på att de flockades omkring honom. Ingen av dem visste naturligtvis att de lyckligt utvalda (företrädesvis tvillingar) som ibland fick följa med honom ut ur zigenarlägret fördes till hans laboratorium för att dö och att deras huvuden senare sågades av, placerades i glasburkar och skickades vidare till Kaiser Wilhelm Institut für Anthropologie, Menschliche Erblehre und Eugenik i Berlin.

De vuxna i zigenarlägret såg med helt andra ögon på Dr Mengele och de andra SS-officerarna. De visste att de där nyanlända fångarna från Frankrike, Polen, Rumänien och Tjeckien (för att nu bara nämna några av de länder som fick bidra med sin judiska befolkning) som dag efter dag marscherade förbi deras läger, gick mot sin avrättning. Ett par timmar efter de att de hade gått in i ”duschen” slog det upp höga lågor ur krematoriets skorstenar. Romerna såg. De förstod. De visste.

Därför var det inte så underligt att de agerade så snabbt när några lastbilar stannade utanför zigenarlägret vid sjutiden på kvällen den 16 maj. De 50–60 SS-soldaterna, alla beväpnade med kpistar, hann inte ens fram till grinden förrän larmet gick bland romerna. Benga, ropade någon. Benga! Benga! Djävul! Djävul! Djävul! Och på ett ögonblick tömdes lägergatan, folk rusade mot sina baracker, kvinnor slet med sig sina barn, män föste sina hustrur framför sig, unga människor drev på de gamla, några som var så nyanlända att de fortfarande hade lite hull släpade med sig de levande skelett som var lägerveteraner. När SS-soldaterna öppnade grinden låg zigenarlägret plötsligt öde, en smäll av trä mot trä när dörrarna slog igen var de sista ljud som hördes. Sedan var det tyst. Mycket tyst. Och inte en människa syntes längre till utanför barackerna.

Det är lätt att föreställa sig romernas stumma beslutsamhet, där de stod hopträngda med varandra. De tänkte inte låta sig fösas mot gaskammaren. I barack efter barack samlades de magra männen framför dörrarna. De hade inte många vapen, men de tog det som fanns till hands. I en barack lär det ha funnits en kofot, i en annan en rostig kniv. Några unga män hade hastigt böjt sig ner och plockat upp stenar på väg in, någon annan hade slitit åt sig en kvarglömd spade, ytterligare några var beväpnade med brädor som de hade slitit loss från britsarna, men de flesta hade bara sina knytnävar och sin målmedvetenhet. Kvinnorna bakom dem gjorde sig beredda att slåss på kvinnors vis: genom att klösas och bitas. Och så stod de där på helspänn, tysta och väntande.

Det finns begripligt nog inga vittnesmål om vad som hände på andra sidan, ingen vet vad SS-männen tänkte när de sprätte runt i gruset utanför och röt sina order på samma sätt som de brukade: Los! Los! Schnell! Schnell! Detta var en alldeles ny situation för dem. De brukade bli åtlydda. De var vana att bli åtlydda. De var också vana vid att folk i randiga fångkostymer slet av sig mössan och krökte rygg när de närmade sig. Men nu hände alltså detta: flera tusen föraktliga zigenare stod plötsligt upp mot dem. Vägrade göra som de blev tillsagda. Trotsade helt öppet övermakten.

Jag tror att romernas motstånd skrämde SS-soldaterna. Att det rubbade deras världsbild och fick den att skaka till. Zigenare! Vad skulle inte flera tusen vilda och farliga zigenare kunna ta sig till? Kanske var det därför soldaternas rop blev allt mindre självsäkra, deras sparkar mot barackdörrarna aningen mindre målmedvetna, tiden mellan varje ilsket vrål allt längre. Kanske anade någon för första gången vad framtiden egentligen skulle komma att rymma, kanske fick någon annan på känn att han en dag skulle slita av sig sin eleganta uniform och slänga den i ett dike, kanske slöt en tredje hastigt sina ögon och ångrade att han överhuvudtaget hade anslutit sig till SS. Det hade nog varit bättre att ligga vid fronten, trots allt…

Så ljöd plötsligt en visselsignal genom zigenarlägret, SS-männen sänkte sina vapen, såg sig om och skyndade sig sedan till samlingen borta vid Blockführerns hus. En officer gav några hastiga order, svartklädda axlar sjönk, någon suckade lättat men nästan ohörbart. Aktionen skulle avbrytas. Marsch i väg till lastbilarna igen! Grinden gnisslade, låset kved och motorerna startade. Så var det över. SS-männen var försvunna.

Jag vet inte om romerna verkligen lämnade sina baracker den natten, om de strömmade ut på lägergatan, slog ut med armarna och jublade över sin seger, om någon av dem plötsligt såg upp mot himlen, såg en stjärna blinka till och för en sekund glömde Auschwitz, men jag skulle verkligen vilja det. Låt oss låtsas att det var så. Låt oss hoppas att de fick en natt av frihet och liv mitt i detta dödens landskap.

Men Auschwitz var naturligtvis fortfarande Auschwitz. På förmiddagen den 17 maj kom Lagerführer Georg Bonigut fram till en av romernas äldste och försäkrade att romerna var säkra för tillfället, med betoning på den senare delen av den meningen. Några dagar senare tvingades 1 500 av romerna i väg till huvudlägret Auschwitz 1 sedan plockades alla unga och arbetsföra ut vid de dagliga selektionerna. De skulle skickas vidare till arbetsläger i andra delar av det krympande tyska väldet, till Ravensbrück och Flossenbürg. Kvar i Auschwitz zigenarläger var bara cirka 3 000 människor; de äldsta, de allra yngsta, de sjukaste och de svagaste. De blev kvar till natten mellan den 2–3 augusti 1944. Zigenarnatten.

”Men det var inte lätt att få in dem i gaskammaren”, sa Rudolf Höss, lägerkommendanten, efteråt.

Och undra på det. Romerna mindes ju att de en gång hade segrat. Visserligen bara under några timmar, men ändå hade de faktiskt segrat.

Majgull Axelssons nya roman ”Jag är inte Miriam” (Brombergs) handlar om en romsk överlevare från koncentrationslägren.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.