Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Tor Wennerberg: Så speglar Metoo-kampanjen den socialpsykologiska maktparadoxen

Avslöjandet om Harvey Weinsteins övergrepp illustrerar forskning om hur människor förhåller sig till makt. Både strävan efter social dominans och det demokratiska löftet om jämlikhet är förankrade i människans biologi, skriver Tor Wennerberg.

I början av oktober kom New York Times-journalisterna Jodi Kantor och Megan Twohey med sitt avslöjande av hur filmmogulen Harvey Weinstein under decennier utnyttjat sin maktposition för att begå, och komma undan med, sexuella övergrepp och trakasserier mot kvinnor. Weinstein blev till en symbol för det slags manliga sexualiserade härskarbeteende som tiotusentals kvinnor sedan har gett vittnesbörd om i den lavinartat framrullande Metoo-kampanjen. Både det maktfullkomliga beteendet, och det plötsliga fallet från en upphöjd position, illustrerar insikter från socialpsykologisk forskning om hur människor reagerar på och förhåller sig till makt.

Själva upplevelsen av makt kan skapa ett slags blindhet, och urholka förmågan till empati. Och just denna blindhet är ofta det som förorsakar dramatiska fall från maktens tinnar.

Ett socialpsykologiskt experiment som visar hur till och med kortvariga, små förändringar i vår upplevelse av makt förändrar vårt sätt att tänka och känna går till på följande sätt. Försökspersoner får titta på en bild som illustrerar samhällsstegen, och instrueras att jämföra sig själva antingen med dem som befinner längst ner (vilket framkallar en upplevelse av makt) eller med dem som befinner sig högst upp (vilket skapar en känsla av maktlöshet). I nästa steg får de till uppgift att skriva bokstaven E i pannan på sig själva, så att den blir rättvänd för personen de har framför sig.

Resultatet är slående: de som inges en känsla av makt i det första momentet får svårare att ta andras perspektiv, och skriver därför oftare fel, så att E:et blir spegelvänt för andra men rättvänt för dem själva.

Den som ligger bakom det här experimentet är psykologen Dacher Keltner, verksam vid Berkeleyuniversitetet och ett av de främsta namnen inom den gren av socialpsykologin som studerar makt. I den populärt hållna ”The power paradox” (Penguin Books) sammanfattar han decennier av forskning om hur makt uppstår och går förlorad i sociala sammanhang. Keltner definierar makt som förmågan att påverka andras tillstånd, och konstaterar att den genomsyrar alla mänskliga relationer. Vi kan naturligtvis tillvälla oss makt genom hot och tvång, något som Weinsteins karriär tycks ha varit ett exempel på – men, framhåller Keltner, makt i betydelsen ett mer genuint inflytande som består över tiden är inte något som vi tar eller erövrar, utan något som ges till oss av andra.

Läs andra artiklar DN har publicerat om Metoo.

Det som Keltner och andra socialpsykologer har kunnat visa är just att vi vinner bestående inflytande, i betydelsen möjlighet att påverka andras tillstånd, genom att agera osjälviskt och med inriktning på det gemensamma bästa. Personer som spontant ges makt och inflytande i mänskliga grupper är sådana som uppfattar och fokuserar på andras behov, som visar prov på empatisk inlevelseförmåga, är generösa och visar andra uppskattning och tacksamhet, och som skapar berättelser som upplevs som inkluderande, som upprättar ett gemensamt ”vi”.

Detta är ena sidan av den maktparadox som Keltner har formulerat. Baksidan, det som gör vårt förhållande till makt just paradoxalt, är att vi lockas att bete oss på diametralt motsatta sätt när vi väl upplever att vi har makt. Vi tappar den sociala lyhördhet, den förmåga att leva oss in i vad andra känner, tänker och behöver, som gav oss makt och inflytande i första rummet. Makt är nämligen inte bara förmågan och möjligheten att påverka andras situation, det är också ett känslotillstånd. Upplevelsen av makt ger oss självförtroende, smalnar av vår perception så att vi ser mål och gynnsamma tillfällen men inte risker, vilket möjliggör ett kraftfullt, målinriktat handlande. Men i detta tillstånd, som orsakas av en förhöjd utsöndring av belöningshormonet dopamin, förleds vi lätt till att uppfatta oss själva som överlägsna andra, som förtjänta av särskilda privilegier, och vår empatiska förmåga minskar till följd av att vi inte längre upplever oss som beroende av dem runtomkring oss.

Eller, som Keltner själv sammanfattar sin paradox: vi vinner ofta makt och inflytande genom det som är bäst i den mänskliga naturen (empati, generositet, osjälviskhet), men vi förlorar makt och inflytande genom det som är människonaturens värsta sidor (själviskhet, dominanssträvan, arrogant impulsivitet, brist på empati). Och själva upplevelsen av makt riskerar hela tiden att locka fram våra sämsta sidor. När ledare agerar själviskt och empatilöst upphör också grupper att fungera väl: tilliten raseras och det känslomässiga engagemanget i gruppens gemensamma mål förtvinar.

Denna maktparadox – det inneboende motsatsförhållandet mellan ödmjuka och despotiska sätt att utöva makt – har sin yttersta grund i människans biologi. Den kan därför bättre förstås genom att vi söker möjliga förklaringar till den i det som inom biologin kallas deep time, de svindlande evolutionära tidsdjup som format den mänskliga naturen.

Under de senaste 50 miljoner åren har primaterna, som människosläktet tillhör, företrädesvis levt i grupper präglade av stark konkurrens, så kallade sociala dominanshierarkier med en alfahanne på toppen som tillskansar sig resurser på andra gruppmedlemmars bekostnad. Men något avgörande hände i homininernas utvecklingslinje – den som ledde fram till vår egen människoart, homo sapiens – som resulterade i att våra föregångare kraftigt avvek från det mönstret.

För omkring två miljoner år sedan, ungefär samtidigt som vårt eget homosläkte uppstod, ledde klimatförändringar till att regnskogarna i Afrika krympte och tillgången på frukt minskade. För att överleva blev de tidiga människorna tvungna att samarbeta. Det jägar-samlar-levnadssätt som vi övergick till hade sin troliga upprinnelse i att vi inte längre, som andra primater, kunde införskaffa vår mat individuellt, utan måste göra det tillsammans. Nyckeln till att förstå den mänskliga psykologin ligger just här, i det djupa och omedelbara ömsesidiga beroendet.

Den omvälvande psykologiska förändring som det ömsesidiga beroendet resulterade i för människans del var att vi så småningom började mentalisera, leva oss in i och förstå varandras inre, mentala liv: tankar, känslor, intentioner, vilja. Vi ”flyttade in” i varandra, i en radikal fördjupning av vår psykologi. Bara genom att ta varandras perspektiv, och kommunicera med varandra utifrån gemensamma mål, utifrån ett ”vi” (det som också kallas ”delad intentionalitet”), kunde vi bemästra de svåra utmaningar vi ställdes inför i det mer instabila klimat som nu uppstått.

Maktens väsen förändrades i och med detta. Människan blev en hypersocial varelse, som löste sina överlevnads- och reproduktionsrelaterade problem genom intensivt samarbete med andra. Våra tidigare vertikala sociala dominanshierarkier jämnades ut till mer horisontella sociala nätverk, präglade av en hög grad av jämlikhet och en ny och annorlunda form av ledarskap. Vår muskelmassa minskade medan våra hjärnor, sinnrikt designade för samarbete, växte sig större och större. Ledare blev nu, inte despotiska och aggressiva alfahannar, utan individer som av gruppen upplevdes som osjälviska, rättvisa, generösa, och som visade prov på god förmåga att motivera och övertala – personer som, med sin sociala intelligens, kunde initiera och koordinera de välorganiserade kollektiva aktiviteter som nu utgjorde ett överlevnadskrav.

Vi levde så, under många hundratusentals år, i det som antropologen Christopher Boehm kallar omvända dominanshierarkier – en egalitär politisk struktur, där gruppen kontrollerar ledaren, och ger denne makt och status i utbyte mot att ledaren agerar osjälviskt för gruppens bästa. Den viktigaste förklaringen till gruppens kapacitet att kontrollera ledaren ligger i mentaliseringsförmågan, i det faktum att gruppen kan åstadkomma en gemensam hållning och vilja i förhållande till ledaren, och ge eller frånta denne sin respekt och aktning. Eftersom denna ”delade intentionalitet” är något som våra närmaste släktingar schimpanserna inte är kapabla till, hotas deras sociala dominanshierarkier inte av sådana gruppstyrda, kollektiva utjämningssträvanden – som Metoo-kampanjen kan ses som ett nutida exempel på.

En annan viktig förklaring till alfahannens detronisering i vår evolutionära historia var att våra föregångare inom homosläktet började använda dödliga vapen för jakt. Dessa vapen kunde framgångsrikt vändas mot ledaren, också av den svagaste och minst stridsdugliga medlemmen av gruppen – vilket gjorde maktfullkomligt alfahannebeteende direkt livsfarligt för den som ägnade sig åt det. För våra föregångare i jägar-samlar-tillvaron som greps av maktkänslans dopaminberusning fanns med andra ord gruppen, och det djupa ömsesidiga beroende som präglade den dagliga kampen för tillvaron, som en ständigt närvarande återhållande, tillnyktringsalstrande kraft.

Först i och med övergången till jordbruk blev det möjligt för människan att, i förnyad form, återupprätta den evolutionärt uråldriga, vertikala dominanshierarkin. En äldre form av makt, baserad på fysisk dominans och tvångsmedel, återuppstod när vi började kunna ackumulera tillgångar, med den följden att en ekonomisk och politisk maktelit utkristalliserade sig. Våra egalitära och anti-auktoritära tendenser kunde nu motverkas genom organiserad våldsanvändning ovanifrån, och strävan efter social dominans fick friare spelrum.

Människan är, i varje sin individuella uppenbarelse, en tummelplats för motstridiga psykologiska krafter, formade under vår tillvaro i den evolutionära djuptiden, som resulterar i att maktparadoxen manifesteras i mänskligt socialt liv. Strävan efter social dominans, och tendensen till underkastelse under auktoritär maktutövning, råkar ständigt och oundvikligen i konflikt med det demokratiska löftet om jämlikhet och fri samverkan – ett löfte som också det är grundligt förankrat i människans biologi.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.