Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-12 13:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/torbjorn-tannsjo-ingen-av-mina-kritiker-har-fatt-mig-att-andra-uppfattning-om-klimathotet/

Kulturdebatt

Torbjörn Tännsjö: Ingen av mina kritiker har fått mig att ändra uppfattning om klimathotet

Förutsättningarna för mitt resonemang kvarstår – uppvärmningen är orsakad av mänsklig aktivitet, skriver Torbjörn Tännsjö.
Bild 1 av 2 Förutsättningarna för mitt resonemang kvarstår – uppvärmningen är orsakad av mänsklig aktivitet, skriver Torbjörn Tännsjö. Foto: Elin Åberg.
Torbjörn Tännsjö är professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
Bild 2 av 2 Torbjörn Tännsjö är professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Foto: Adam Wrafter.

Det är tråkigt att behöva förklara att jag inte hyser någon hemlig längtan efter diktatur, skriver Torbjörn Tännsjö i ett svar till Per Bauhn och Johan Hakelius i debatten om klimathotet.

Rätta artikel

Min artikel om klimatdespoti har väckt starka känslor och en ensartad reaktion, som hos Per Bauhn (DN, 4/12) uttrycks så här: ”Kanske är det inte nödläget som påkallar önskan om diktatur, utan snarare entusiasmen för någon form av diktatur som får vissa tänkare att leta efter ett nödläge som kan marknadsföra ett undantagstillstånd.”

Johan Hakelius skrev i Expressen (2/12): ”Ni som känner att mänsklighetens enda hopp är despotin, ni som skriver drapa efter drapa om fega demokratiska beslutsprocesser, otidsenlig nationell suveränitet och världsledares brist på hårdhandskar, var vänliga att precisera er.”

Det är tråkigt att behöva förklara att jag inte hyser någon hemlig längtan efter diktatur och att jag aldrig kritiserat demokratins ”fega” beslutsprocesser. Sådana spekulationer om mina motiv tar fokus från den viktiga fråga vi måste ta på allvar. Hur ska det globala existentiella klimathotet hanteras? 

Mitt resonemang utgår från att hotet är reellt. Uppvärmningen är ett faktum och den är orsakad av mänsklig aktivitet. Tiden är dessutom kort. Vi kan bara avvärja det existentiella hotet om vi omgående gör något drastiskt för att eliminera utsläppen av växthusgaser.

Nästa antagande jag gör, är att den globala anarkin (det Westfaliska systemet baserat på det Hakelius kallar ”nationell suveränitet”) hindrar oss från att lösa problemet. Vad som kallats allmänningens problem medför att det inte går att stoppa utsläppen genom förhandlingar mellan oberoende stater. Ingen tjänar för egen del på att själv göra eftergifter, alla tjänar på att andra får bära bördorna och kollektivt vandrar vi mot avgrunden. Det kollektiva beslutsproblemet drabbar demokratier och icke-demokratier i lika grad.

Tänk på hur Världsbanken och IMF kunnat påtvinga Grekland en nyliberal politik. Samma typ av tvång kunde utövas mot världens stater för ett bättre syfte: vår kollektiva räddning.

Då jag är demokrat har jag länge ansett att bästa lösningen är global demokrati, en världsregering, demokratiskt utsedd, som lagstiftar globalt för allas bästa. Det som fått mig att resignera beträffande den lösningen är att det rimligen tar mycket lång tid att etablera en sådan. Vi har inte den tiden till vårt förfogande.

Om allt detta är riktigt så står mitt hopp till någon form av global despoti. Den får lösa de akuta problemen och vårt långsiktiga arbete för global demokrati får sedan ta vid. 

Det har sagts mig att vi redan lever med olika globala despotiska institutioner så som världsbanken och internationella valutafonden (IMF). Det är sant, och det gör att min förhoppning om en räddning genom global despoti är mer realistisk och samtidigt mera välbekant än man kanske först tror då man möter uttrycket. Tänk på hur Världsbanken och IMF kunnat påtvinga Grekland en nyliberal politik. Samma typ av tvång kunde utövas mot världens stater för ett bättre syfte: vår kollektiva räddning.

Ingen av mina kritiker har fått mig att ändra uppfattning. Vad de skulle behöva göra är att få mig att ge upp några av förutsättningarna för mitt resonemang.

Har jag fel då jag påstår att vi inte kan lösa problemen genom fria överenskommelser mellan oberoende stater? Det kommer att visa sig redan under klimatmötet i Katowice. Min pessimism kvarstår provisoriskt. Om någon vecka vet vi.

Har jag fel då jag fäster tilltro till klimatvetenskapen? Existerar inget hot? Eller har vi åtminstone ingen brådska? 

Jag saknar egen sakkunskap men jag har svårt att föreställa mig att den samlade expertisen har fel. Misslyckas världens stater i Katowice ser det mörkt ut.

Ännu en möjlighet kvarstår. Jag är kanske alltför upptagen vid frågan om vår kollektiva existens. En inflytelserik tänkare har påstått att det är ”en pipa snus” om mänskligheten dukar under. Andra, ekologiskt tänkande personer, har tyckt att det är nog om det växer gräs på vår kollektiva massgrav.

Min bedömning är annorlunda och den har inte ändrats. Det yttersta onda är om allt kännande liv på vår planet släcks i förtid.