Kulturdebatt. Ukrainas sak är vår – och vår sak är Ukrainas

Statsbildningens historia börjar för Ukrainas del med två urtypiska europeiska möten. Liksom för England och Frankrike inbegrep medeltiden för det område där dagens Ukraina ligger ett möte med vikingarna. Männen från norr försökte etablera en handelsväg mellan Nordsjön och Svarta havet, och använde Kiev vid floden Dnepr som handelsstation. Deras ankomst var samtidig med kollapsen för en tidigare Khazarstat och deras ledare gifte snart in sig i den lokala slaviska befolkningen. Så uppkom riket vi känner som Kyjivska Rus eller Kievrus. I likhet med alla andra stater i det medeltida Östeuropa var Rus ett hedniskt rike som inte så mycket konverterade till kristendomen som valde mellan dess östra och västra varianter. Likt alla sina grannar vägde man mellan Rom och Bysans innan de styrande valde det senare. Rus försvagades allvarligt av successionsproblem innan dess öde beseglades av mongolerna under 1200-talets första hälft.

Här splittras Rus historia i olika delar. Större delen av Rus territorium lades under storfurstendömet Litauen, en väldig krigarstat med Vilnius som huvudstad. Dess storfurstar ansåg sig vara arvtagare till Rus och anammade många av dess kulturella framsteg, som till exempel det slaviska legala språket och de juridiska traditionerna. Även om storfurstarna var hedniska litauer var de flesta av deras undersåtar östkristna. Sedan storfurstarna genom personliga unioner blivit kungar av Polen, blev huvuddelen av Ukraina en del av det som var Europas största stat. Konstitutionella reformer etablerade 1569 denna stat som en republik under namnet Polsk-litauiska samväldet. I denna ”tvånationsrepublik” var det ukrainska området del av den polska kronan, medan det vitryska området låg under storfurstendömet Litauen. På så sätt skapades en ny skiljelinje inom det gamla Rus.

Detta var den första epoken av oligarkisk pluralism i Ukraina. Ukrainska adelsmän deltog som jämlikar i republikens representativa institutioner, men den breda majoriteten av befolkningen var bosatt i kolonier på stora ägor som producerade spannmål för export. Lokala krigsherrar fick sällskap av polska ädlingar och även judar som bistod med att etablera en feodal ordning i landet. Det var under denna period som judarna skapade de småstäder som kallades shtetls.

Detta system skapade 1648 års kosackuppror, då fria män som hade undflytt systemet utmanade dess logik. Olycksbådande nog allierade de sig med en rivaliserande stat med rötter i det gamla Rus: furstendömet Moskva.

Med kosackupproret inleddes det polsk-litauiska samväldets sönderfall och det skapade förutsättningar för ett skifte från polskt till moskovitiskt styre för Kievs del. 1667 delades det som är dagens Ukraina mellan samväldet och Moskva, med Kiev på den moskovitiska sidan. Detta möjliggjorde kontakter mellan Moskva och Europa, och utbildade eliter från Kievs universitet flyttade norrut för att göra karriär i det växande imperiet. Mönstret upprepade sig när samväldet delades sönder av Moskva (då kallat Kejsardömet Ryssland), Preussen och Habsburg-monarkin vid 1700-talets slut. Kejsardömet Ryssland hade ingen tradition av högre utbildning och utnyttjade akademiker utbildade i Vilnius och Kiev.

På 1800-talet följde den ukrainska nationella rörelsen ganska typiska europeiska mönster. Ukrainska historiker gick i bräschen för den internationella trenden att romantisera folket. Denna intellektuella rörelse medförde också drömmar om en gemensam ukrainsk nation över gränserna för det ryska imperiet och Habsburgmonarkin.

Liksom i resten av Östeuropa gjorde första världskriget slut på traditionella imperier och försök att skapa nationalstater. Men i Ukraina gjordes dubbla försök, ett på den habsburgska sidan och ett på den ryska. Det första slogs ned av polackerna, som lyckades införliva östra Galizien med den egna nya staten. Det andra måste slåss mot både Röda armén och dess vita motståndare, som trots att de bekämpade varandra var ense om att Ukraina skulle bli del av en större politisk enhet. Trots att den ukrainska nationella rörelsen var jämförbar med liknande på andra östeuropeiska håll, och trots att fler människor slogs och dog för Ukraina än för de flesta andra framträngande nationalstater efter 1918, var resultatet ett fullständigt nederlag. Efter en räcka ytterligt komplicerade händelser, under vilka Kiev ockuperades ett dussin gånger, stod Röda armén som segrare och ett sovjetiskt Ukraina etablerades som en del av Sovjetunionen 1922.

Just för att den ukrainska rörelsen var så svår att undertrycka, och just för att sovjetiska Ukraina var ett gränsland mot väst, var frågan om dess europeiska identitet central redan från början av Sovjetunionens historia. Kluvenheten inför Europa var inbyggd i sovjetsystemet: att modernisera Sovjet innebar att upprepa den europeiska kapitalistiska moderniteten, men bara för att överglänsa den. Europa kunde ses som antingen progressivt eller regressivt, beroende på tillfälle, perspektiv och dess ledares humör. På 1920-talet var den sovjetiska policyn att uppmuntra till utvecklingen av en ukrainsk intellektuell och politisk klass, under antagandet att upplysta ukrainare skulle ansluta sig till arbetet för den sovjetiska framtiden. På 1930-talet dikterade policyn att den ukrainska landsbygden skulle moderniseras genom kollektivisering av marken och statlig anställning av bönderna. Detta ledde till minskande skördar och till ett massivt motstånd från en bondebefolkning som trodde på privat ägande.

Josef Stalin förvandlade dessa nederlag till en politisk seger genom att skylla dem på ukrainska nationalister och deras utländska anhängare. Han fortsatte beslagta åkermark fullt medveten om att han tvingade miljoner människor till svält, och krossade den nya ukrainska intelligentian. Mer än tre miljoner människor svalt ihjäl i sovjetiska Ukraina. Konsekvensen var en ny sovjetisk hotbild, där Europa framhölls som enbart ett hot. Stalin hävdade, absurt men effektivt, att ukrainarna självmant svalt sig till döds enligt order från Warszawa. Senare dikterade den sovjetiska propagandan att den som ens nämnde svälten måste vara spion från Nazi-Tyskland.

Så inleddes fascismens och antifascismens politik, där Moskva försvarade allt som var gott och dess kritiker var fascister. Denna mycket effektiva retorik uteslöt inte en faktisk sovjetisk allians med de verkliga nazisterna 1939. Med tanke på dagens återkomst för Rysslands antifascistiska propaganda, är detta en viktig sak att komma ihåg: hela den ståtliga dualismen tillkom för att tjäna statens syften och inget annat. Anammandet av antifascismen som strategi är något helt annat än att bekämpa faktiska fascister.

Ukraina stod i centrum för den policy som Stalin kallade ”intern kolonisation”. Det var också i centrum för Hitlers planer på extern kolonisation. Hans Lebensraum bestod framför allt av Ukraina. Dess rika åkerjord skulle rensas på ryssar och exploateras av Tyskland. Planen var att fortsätta använda Stalins kollektiva lantbruk men svänga distributionen från öst till väst. Tyska strateger räknade med att ungefär 30 miljoner människor skulle svälta ihjäl i Sovjet­unionen.

Trots att Hitlers främsta krigsmål var Sovjet­unionens fall, insåg han att han behövde en allierad i Sovjetunionen för att kunna inleda ett krig. Sedan det 1939 blivit klart att Polen tänkte försvara sig rekryterade Hitler Stalin för en dubbel invasion. Stalin hade hoppats i flera år på en sådan inbjudan. Den ryska målsättningen hade sedan länge varit att förinta Polen. Dessutom tänkte Stalin att en allians med Hitler – det vill säga ett samarbete med den europeiska extremhögern – skulle vara en nyckelmetod för att utplåna Europa. En tysk-rysk allians skulle vända Tyskland mot sina västerländska grannar och innebära en försvagning eller rent av undergången för den europeiska kapitalismen.

Detta tänkande skiljer sig – som vi ska se – inte nämnvärt från vissa av Vladimir Putins aktuella kalkyler.

Medan kriget fortsatte förberedde sig många ukrainska nationalister på en revolt när sovjetmakten ersatte den tyska. De såg Sovjetunionen som huvudfiende, delvis av ideologiska skäl men framför allt för att Sovjet höll på att vinna kriget. I Volynia bildade ukrainska nationalister en rebellarmé med uppgift att på något sätt besegra ryssarna sedan ryssarna besegrat tyskarna. Samtidigt ägnade de sig åt en storskalig och blodig etnisk rensning av polacker 1943 och även av judar som gömt sig hos dessa. Detta var på intet sätt något samarbete med tyskarna utan snarare en mordisk del av vad deras ledare såg som en nationell revolution. Därefter stred de ukrainska nationalisterna med ryssarna i ett fruktansvärt partisankrig, där bägge sidor använde sig av mycket brutal taktik. Det var Nikita Chrusjtjov, då generallöjtnant i ryska armén, som beordrade sina trupper att överträffa nationalisterna i brutalitet för att tygla lokal­befolkningen.

Den breda majoriteten av ukrainarna som stred i kriget gjorde det i Röda arméns uniform. Fler ukrainare dödades av Wehrmacht än amerikanska, brittiska och franska soldater – sammantaget. Dessa grundläggande fakta har fallit bort eftersom Röda armén felaktigt betraktas som en rysk armé, vilket är en identifikation som förs fram av propagandan i dagens Ryssland. Om Röda armén är en rysk armé, så måste ukrainarna ha varit fienden. Detta sätt att tänka uppfanns av Stalin själv vid krigsslutet. Idén om ”Det stora fosterländska kriget” hade tre syften: det satte krigets startdatum till 1941 snarare än 1939 så att den nazi-sovjetiska alliansen glömdes, det ställde Ryssland i händelsernas centrum trots att Ukraina var mer i krigets mittpunkt, och det nonchalerade judarnas lidande fullständigt.

Det är efterkrigstidens propaganda snarare än själva krigserfarenheten som räknas i dagens minnespolitik. Ingen av dagens styrande minns andra världskriget, även om somliga ryska ledare verkar tro på den version de fått lära sig som barn. Rysslands nuvarande politiker är barn av 1970-talet och därmed av den brezjnevska krigskulten. Det stora fosterländska kriget blev en rysk angelägenhet, utan ukrainare och judar. Judarna led mer än något annat sovjetfolk, men Förintelsen som sådan hade ingen plats i den sovjetiska historien. Den dök i huvudsak upp bara i propagandan riktad mot väst, där judarnas lidanden skylldes uteslutande på ukrainska och andra nationalister – människor som levde i de territorier som Stalin hade erövrat som Hitlers allierade 1939 och människor som hade motsatt sig sovjetmakten när den återkom 1945. Detta är en tradition som ryska propagandister har återanvänt i nutidens ukrainska kris: fullständig likgiltighet inför Förintelsen förutom då den kan användas som politisk resurs för att manipulera människor i väst.

Under 1970-talet blev Sovjetunionen självt ryssifierat, på ett särskilt sätt. Den ideologiska slutsatsen drogs att klasser existerar inom Sovjetunionen som helhet, snarare än inom enskilda nationer. Alltså behövdes bara en tänkande klass och inte flera olika, nationsbaserade. En av konsekvenserna blev att det ukrains­ka språket försvann från skolorna och särskilt från den högre utbildningen. Det levde vidare som ett lågkulturellt språk och – paradoxalt nog – som ett språk för kvalificerad högkultur, eftersom det inte ens under denna tid förnekades centralt att det existerade en distinkt ukrainsk tradition inom konsten och humanvetenskaperna. I denna atmosfär bejakade ukrainska patrioter och till och med ukrainska nationalister en medborgerlig anda av ukrainsk identitet. Till sin hjälp i detta hade de de emigrerade polska intellektuella som under 1970- och 80-talen skissade på framtida riktlinjer för en tid efter kommunismen.

Dessa tänkare menade att Ukraina var en nation på samma sätt som Polen var det, och att ett framtida självständigt Polen borde erkänna ett framtida självständigt Ukraina – utan att ifrågasätta dess gränser. På den tiden var detta kontroversiellt, eftersom Polen i samband med kriget förlorat de landområden som numera är västra Ukraina.

Men under den kritiska perioden mellan 1989 och 1991 hade ukrainska nationella aktivister för första gången i historien bara en opponent: Sovjetunionen. I december 1991 röstade mer än 90 procent av invånarna i sovjetiska Ukraina för självständighet.

Sedan gick Ryssland och Ukraina skilda vägar. Privatiseringar och laglöshet ledde till oligarki i bägge länderna. I Ryssland hindrades oligarkerna av en centraliserad stat, medan de i Ukraina skapade en egen sorts pluralism. Till helt nyligen har alla presidenter i Ukraina stått och vägt mellan öst och väst i utrikespolitiken och mellan oligarkiska klaner i sina inrikes lojaliteter. Vad som var ovanligt med Viktor Janukovytj är att han försökte sätta stopp för all pluralism, inte bara den befolkningsmässiga utan också den oligarkiska sorten. I inrikespolitiken skapade han en skendemokrati, där hans favoritopponent var extremhögerpartiet Svoboda. På så sätt skapade han en situation där han kunde vinna valen och säga till utländska observatörer att han i alla fall var bättre än det nationalistiska alternativet. I utrikespolitiken knuffades han alltmer mot Vladimir Putins Ryssland, inte för att han direkt ville det men för att sättet han styrde på gjorde det svårt att samarbeta med EU. Janukovytj tycks ha stulit så mycket från statskassan att hela staten var på väg att gå bankrutt 2013, vilket också gjorde honom sårbar för Ryssland.

Att väga mellan Ryssland och väst var inte längre möjligt. Men 2013 stod Moskva inte längre för enbart en rysk stat med tydliga intressen, utan snarare ett mer storskaligt eurasiskt integrationsprojekt. Detta projekt hade två delar: bildandet av en fri handelsunion mellan Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Kazakstan samt krossandet av EU med stöd av den europiska extremhögern. Putins regim är beroende av försäljning av gas till Europa. Ett enat Europa skulle kunna skapa en ny energipolicy utifrån den ryska opålitligheten eller växthuseffekten – eller bådadera. Men ett fragmenterat Europa skulle förbli beroende av den ryska gasen. Individuella nationsstater skulle vara mer fogliga än EU. Under 2013 återkom Kremltrogna medier frenetiskt till temat om det dekadenta Europa, vanligen uttryckt i sexuella termer. Men Europas förfall är inte så mycket en verklighet upplevd av Putins regim, som ett politiskt mål.

Den eurasiska unionen kunde bara fungera som en klubb för diktatorer, men försöket att upprätta en diktatur i Ukraina ledde till ett helt motsatt resultat än det åstundade: en återgång till parlamentarismen, utlysningen av presidentval och en utrikespolitik som sträckte ut mot Europa. Inget av detta hade kunnat hända utan den spontana organisationen av miljoner ukrainare på Majdan i Kiev och i resten av landet.

Den ryska propagandan framställde den ukrainska revolutionen som en nazistkupp och anklagade Europa för att stödja dessa förmenta nazister. Denna version, hur vansinnig den än var, kändes mycket bekvämare i Putins mentala värld eftersom den dolde den ryska utrikespolitikens misslyckande i Ukraina och ersatte ukrainarnas spontana reaktioner med utländska konspirationer.

Den ryska invasionen och ockupationen av Krim innebar en direkt utmaning för inte bara Ukraina, utan också för den europeiska säkerhetspolitiken. Den ryska annekteringen utfördes talande nog med hjälp av Putins extremistiska allierade runtom i Europa. Ingen respektabel organisation kan ta röstfarsen på allvar, då 97 procent av Krimborna påstods ha röstat för att bli annekterade. Men en tvivelaktig skara högerpopulister, nynazister och medlemmar av det tyska vänsterpartiet accepterade glatt valresultatet. Den tyska vänstern – Die Linke – rör sig i en virtuell verklighet som har skapats av den ryska propagandan och dikterar att den europeiska vänsterns uppgift är att, ur Moskvas perspektiv, kritisera den ukrainska högern – men inte den europeiska högern och absolut inte den ryska högern. Visst finns det viss grund för en sådan kritik. Ukraina har en extremhöger och dess medlemmar har en del inflytande.

En revolutionssituation lockar alltid fram extremisterna, och vaksamhet är av nöden. Men det är ganska slående att Kiev och Ukraina återvände till ordningen omedelbart efter revolutionen och att den nya regeringen har intagit en nästan häpnadsväckande lugn hållning inför hotet om en rysk invasion. Det enda scenario där ukrains­ka extremister verkligen skulle kunna komma på tapeten är om Ryssland faktiskt försöker invadera resten av landet. Om presidentvalet hålls som planerat den 25 maj kommer den ukrainska extremhögerns svagheter och impopularitet att uppenbaras. Det är därför Moskva motsätter sig valet.

Människor som enbart kritiserar den ukrainska högern missar ofta två viktiga omständigheter. Den första är att revolutionen kom från vänster. Dess fiende var en auktoritär kleptokrat och dess huvudprogram var social rättvisa och lagenligt styre.

Den andra omständigheten är att den auktoritära extremhögern i Ryssland är oändligt mycket farligare än den ukrainska motsvarigheten. Den sitter vid makten, för att nämna en sak. Den har inga betydande motståndare, för att nämna en annan. Den behöver inte anpassa sig efter internationella förväntningar och dess aktuella utrikespolitik går öppet ut på att etnifiera världen. Det spelar ingen roll vad en individ säger att hon är: om hon talar ryska så är hon en Volksgenosse som behöver Rysslands beskydd, vilket innebär invasion. Det ryska parlamentet gav Putin mandat att invadera hela Ukraina och förändra dess sociala och politiska struktur, vilket är ett extraordinärt djupgående mål. Parlamentet sände också en förfrågan till det polska utrikesdepartementet med förslaget att dela upp Ukraina. I den ryska statstelevisionen skylls Förintelsen på judarna; i den ledande dagstidningen Izvestija återupprättas Hitler som en förnuftig statsman som svarade på ett omöjligt västerländskt tvång. Demonstrationerna för krigsinsatser i Ukraina består av människor som bär monokroma uniformer och marscherar i formering. Den ryska interventionen i östra Ukraina går ut på att skapa etniskt våld, inte undertrycka det. Mannen som hissade den ryska flaggan i Donetsk var medlem i ett nynazistiskt parti.

Vad som mer än något annat förenar den ryska ledningen med den europeiska extremhögern är en särskild grundläggande oärlighet. Det är en lögn så fundamental och självbedräglig att den helt kan förstöra en fredlig samvaro. Alltmedan de ryska ledarna öser sitt hån över ett Europa de beskriver som en gay köttorgie, är den ryska eliten beroende av EU på varje tänkbart plan. Utan europeisk pålitlighet, lag och kultur skulle ryssarna inte ha någonstans att tvätta sina pengar, upprätta företagsfasader, skicka sina barn i skola eller tillbringa sina semestrar. Europa är både grunden för det ryska systemet och dess säkerhetsventil. På samma sätt förlitar sig den genomsnittliga österrikiska Strache- eller franska Le Pen-röstaren på otaliga element av fred och tillväxt som uppnåtts till följd av den europeiska integrationen. Det urtypiska exemplet är möjligheten att den 25 maj utnyttja de fria och rättvisa demokratiska valen till EU-parlamentet till att rösta på människor som hävdar att de motsätter sig existensen av ett EU-parlament.

Likt Putin föreslår Strache och Le Pen en uppenbar motsägelse: alla de europeiska fördelarna med fred och tillväxt kommer på något sätt att finnas kvar, också om européerna återgår till någon form av nationalstater. Men detta är, naturligtvis, en utopi lika korkad som den är färglös. Det finns ingen nationalstat som någon kan återvända till. De enda alternativen i en globaliserad värld är olika former av samarbete. För länder som Österrike och Frankrike, eller för den delen Grekland, Bulgarien och Ungern, innebär avsägandet av EU ett bejakande av Eurasien. Detta är den enkla och objektiva verkligheten: ett enat Europa kan på lämpligt sätt möta, och kommer sannolikt också att göra det, en aggressiv rysk gasstat – medan en samling grälande nationalstater inte kommer att kunna göra det. Ledarna för Europas högerextrema partier försöker inte ens längre dölja att deras flykt från Bryssel leder dem rätt in i Putins famn. Deras lojalitet finns, vad det än rör sig om, hos Putin snarare än hos Ukrainas för- ment högerextrema regering. Till och med Nigel Far­age, ledaren för brittiska Independence party, delar nu Putins propaganda kring Ukraina med miljoner brittiska tittare i en tv-sänd debatt.

Presidentvalet i Ukraina ska hållas den 25 maj vilket också, knappast av en slump, är valdagen till EU-parlamentet. Den pågående ryska interventionen i östra Ukraina syftar till att förhindra dessa val. Under kommande veckor kommer begreppet Eurasien att symbolisera samarbetet mellan Kreml och den europeiska extremhögern, då Ryssland försöker förhindra att det ukrainska valet alls genomförs och europeiska nationalister försöker vinna EU-valet. En röst på Strache eller Le Pen eller till och med på Farage är det samma som en röst på Putin, och ett nederlag för Europa är en seger för Eurasien. Återvändandet till nationalstater är omöjligt, så integrationen kommer att fortgå i en eller annan form: allt vi kan påverka är hur formen ska se ut. Politiker och intellektuella brukade säga att det inte fanns något alternativ till det europeiska projektet. Men det finns nu: Eurasien.

Ukraina har ingen framtid utan Europa, men Europa har inte heller någon framtid utan Ukraina. Genom århundradena har Ukrainas historia uppenbarat vändpunkterna i den europeiska historien. Det verkar gälla än i dag. Fast naturligtvis; åt vilket håll allt ska vända beror fortfarande, i alla fall under kommande veckor, på européerna.

Översättning från engelska: Jonas Thente