Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

”Uppdrag granskning utsatt för samordnade attacker”

Foto: Claudio Bresciani/TT

Taktiken att vantolka och sprida lögner om ett program som Uppdrag granskning känns igen – inte minst från Donald Trumps USA, skriver Axel Gordh Humlesjö, producent. 

Det har nu gått en vecka sedan Uppdrag gransknings reportage om medierna och #metoo och i stället för att fortsätta diskutera detaljer finns ett mer långsiktigt perspektiv att lyfta fram: vad säger mottagandet av programmet om det samhälle som håller på att formas?

I Donald Trumps USA har medierna blivit en politisk spelare på ett tydligare sätt än någonsin. Presidentens tal om “fake news” och journalister som “enemy of the people” har upprört många här hemma. Men när man analyserar hans gräsrotsrörelse och den taktiska basen i attackerna mot medierna finns det oroande likheter med det som de senaste månaderna beskrivits som “kriget mellan #metoo-rörelsen och Uppdrag granskning”.

Vår reporter Lina Makboul påbörjade granskningen i februari i år. Mycket snart stod det klart att många som engagerat sig i rörelsen inte välkomnade att den – trots sina enorma förtjänster – också granskades. Snabbt fördes Uppdrag granskning in i ett politiskt narrativ där vi beskrevs som en slags opposition som ville slå tillbaka mot #metoo. Trots att vi har en lång historia av att granska hur kvinnor drabbas av sexualbrott – program som ”Våldtäkten i Bjästa”, ”Män som näthatar kvinnor” och ”Ridläraren i Skåne” – menades det i rörelsens forum att det fanns en kvinnofientlig kultur på Uppdrag gransknings redaktion. Genom att beskriva oss som en politisk aktör, “the opposition party”. snarare än opartiska och konsekvensneutrala, skulle granskningen ogiltigförklaras.

Under våren har sedan en rad välkända grepp använts för att skadeskjuta reportaget. Reporterteamet har utsatts för en kampanj där lögner, hat och allvarliga hot spridits i trådar på Facebook och Instagram. Nästan ingen av de inblandade personerna har velat ställa upp på intervjuer, varken journalister eller nyckelpersoner i #metoo-rörelsen. I stället har flera av dem valt att envägskommunicera på sociala medier eller i poddar.

Kort innan programmet sändes startades en klassisk desinformationskampanj. Till hundratusentals följare spreds den falska uppgiften att reportaget om Aftonbladetprofilen och #metoo var ett resultat av vänskapskorruption. Reportern Lina Makboul påstods vara nära vän med sitt intervjuobjekt, och nu skulle hon försvara en våldtäktsmans heder på bästa sändningstid. Det hävdades att det fanns bevis för detta från en rad “oberoende källor”, men att dessa var ”för känsliga” att publiceras. Att redaktionen dementerade spelade ingen roll. Vi var redan misstänkliggjorda.

Genom att uppmana till massanmälningar av programmet till Granskningsnämnden – över 100 anmälningar redan före sändning – planterades också ett tydligt budskap till efterdebatten: Programmet väckte ett stort folkligt motstånd. Taktiken känns igen, gräsrötter mot ett korrupt etablissemang.

Den som tror att denna medieutveckling är till fördel för rörelser som #metoo gör ett stort misstag.

Bara för att vara tydlig: det är bra att man kritiserar och anmäler våra program. Det gör att vi hela tiden utvecklas. Det har också förts sakliga och konstruktiva diskussioner om saker som borde ha gjorts annorlunda i metoo-reportaget, om frågor och perspektiv som saknades. Det är utmärkt. Men detta handlar om något annat. Om samordnade attacker mot ett reportage som inte ens har hunnit sändas, om vantolkningar av fakta och medvetet planterade lögner.  

Det finns förstås en logik i att den alternativa högerns metoder sprider sig till fler miljöer. Vad som skrämmer mig mer är dock hur även journalister skickat vidare lögner och skvaller eller förvrängt reportagets uppgifter i stället för att faktiskt beskriva vad som kommer fram.

Den som tittar noga ser nämligen att Uppdrag granskning inte bara har blottlagt stora publicistiska misstag hos Expressen och Svenska Dagbladet. I och med granskningen av medierna har även exempelvis en vittnesuppgift kommit fram som talar till Cissi Wallins fördel – uppgifter som tidigare valts bort i mediernas rapportering, eftersom ingen verkar ha haft tid att sakligt gå igenom fallet i sin jakt på att publicera snabbast. Men detta går många förbi eftersom de redan på förhand bestämt sig för att programmet var ett politiskt inlägg som skulle skada rörelsen. 

Så istället för att nu diskutera hur Sveriges etablerade medier kunde styra så fel har debatten skjutit in sig på budbäraren. En reporter som gett en mer allsidig bild av en nedlagd förundersökning blir då en som skuldbelägger våldtäktsoffer. En redaktion som korrigerar avgörande kronologiska uppgifter om en praoplats, anklagas för att försvara äldre mäns rätt att sexragga på 14-åringar.

Den som tror att denna medieutveckling är till fördel för rörelser som #metoo gör ett stort misstag. 

Vem tjänar på en nyordning där journalister attackeras och hotas? 

Axel Gordh Humlesjö är producent på SVT:s Uppdrag granskning.

Chefredaktörer om SVT:s ”Uppdrag granskning”: Vår granskning var inte bristande 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.