Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Upptäck Sverige

Foto: Illustration: Jesper Waldersten
Om man antyder att invandrarens seder ställer till problem kan man bli kallad rasist. Men självklart måste vi kunna ifrågasätta kulturer. Bara vi vågar börja med vår egen, skriver Maciej Zaremba i en avslutande artikel.

Talal Eid berättar att hans avhandling skulle heta ”Muslims in America”. Men det blev ”American Muslims” i stället. Vad gjorde skillnaden? ”11 september”, säger han. ”Grannarna började titta konstigt på mig, undrade vad jag ville, på vilken sida jag stod. Det var inte trevligt. Men det var begripligt. På den tiden höll sig Bostons muslimer på sin kant, deltog sällan och ogärna i det stora samhället.”

Talal Eid är imam och grundare av Islamic Center of New England. Under ett möte i Rinkeby berättar han att efter attentaten drog tusentals samma slutsats – det räcker inte att vara en tolererad grupp på marginalen – vill man vara jämställd får man bry sig om det som engagerar landet. ”På det stora hela blev tiden efter 11 september bra för oss. Det blev många fler muslimska FBI-agenter och andra funktionärer. Vi kom med.”

Ja, det kan man nog säga. Året 2006 fick den amerikanska kongressen sin förs­te muslim. Keith Ellison, som han heter, deklarerade att han tänkte svära sin ed på Koranen. Det blev protester, som snabbt tystnade då det framgick att Ellison skulle svära på ett exemplar av Koranen som han för ändamålet fått låna från kongressbiblioteket: tryckt i London 1764, inköpt ett år senare av Thomas Jefferson. Så bygger man ett folk...

Keith Ellison röstades in i kongressen av ”Little Somalia” i Minneapolis, där huvud­gatan kallas Snoose Boulevard, till minnet av snusande svenskar från förrförra seklet.

Det sägs att det inte är av en slump som invandrare dras till Minnesota. Det påstås vila något skandinaviskt och fördomsfritt över delstaten. Desto märkligare att det går så bra för somalier i Minnesota men så illa i Sverige, där de har svårast av alla flyktinggrupper att få arbete men desto lättare att hamna i brottsregistren. Abdi Aynte, BBC-journalist i Minneapolis, är själv förvånad över att hans landsmän klarar sig så bra, med tanke på att deras kultur kan göra det riktigt besvärligt.

Till exempel anser många att det är syndigt med ränta. Alltså vägrar de att ta studielån. Trots det finns det redan fler somalier än infödda svarta vid högskolorna. ”En gåta”, skrattar Aynte. Mindre lustigt är att andra funnit det syndigt att hantera alkohol. Eller hundar. Det hade varit ett mindre problem om inte nästan all taxi i stan kördes av somalier. Efter över 5 000 klagomål från avvisade resenärer (däribland synskadade med ledarhund) hotade myndigheterna att dra in fromlarnas taxikort. (En rad imamer fann att deras beröringsångest saknade allt stöd i Koranen.) Men förarna tog det som diskriminering och gick till domstol. Som avvisade klagan: Alla får ha sin religion i fred, men ingen är tvingad att köra taxi.

Berättar Abdi Aynte, under ett seminarium i Rosenbad. En handfull sverigesomalier i publiken skrattar igenkännande. Men mina svenskfödda landsmän i bänken har rynkade ögonbryn.

Nej, så frejdigt talar vi inte i Sverige om ”kultur”. Om man antyder att invandrares seder ställer till problem kan man bli brännmärkt av något halvstatligt organ. Är brottet ringa slipper man undan med ”kulturrasist”. Vi minns hur r-ordet haglade i debatten om hedersmord.

Jag förstår varför det blivit så. I decennier antogs alla andra kulturer vara underlägsna den svenska, tills somliga stigmatiserade tröttnade på saken. Men deras lösning – att pestflagga för begreppet ”kultur” kan man inte köpa.

Jag läser att den som säger ”kulturkrock” redan är misstänkt, för så talar endast folk som vill ”diskriminera”. Detta fastslår Centrum mot rasism, en organisation som i fyra år (till 2007, då Nyamko Sabuni drog in stödet) varit finansierad av staten.

Som många märkliga idéer har även denna en begriplig historia. När det blev brottsligt i Europa med rasläror ändrade de xenofoba partierna sitt språkbruk. Det hette inte längre att araber var en sämre ras, utan att deras kultur var oförenlig med den franska. Olyckligt nog blev samtidigt den postkoloniala ideologi populär som kunde hävda att det var ”kulturimperialism” att plädera för feminism eller liberalism i Afrika. Och någonstans i atmosfären möttes dessa tankefigurer i en pervers omfamning. Jag har hört franska rasister förklara att när Front National stänger ute afrikaner så är det för att skydda deras kultur från skadligt europeiskt tankegods.

Självfallet var det nödvändigt att gendriva extremhögerns missbruk av ”kultur”. Men återigen grep den historiska slumpen in. Berlinmuren föll, västvärldens arbetare uppfattade sig inte längre som världens salt, snarare som dess alltmer skuldmedvetna medelklass, varför all luft gick ur marxismen. Trodde man.

Någon borde beskriva hur det gick till när den ömsade skinn till ”antirasism”. ”Invandrare” fick rycka in där proletariatet lämnat återbud. Vi anförtroddes uppdraget att underminera kapitalismen. (Varför blir man aldrig tillfrågad om vilken roll man vill spela i apokalypsen?)

Något förenklat ser det ”antirasistiska” schemat ut så här: Kapitalet behöver foglig arbetskraft. Det bästa materialet är invandrarna. Genom att ”andrifiera” dem (inskärpa hur främmande de är) gör man dem extra utsatta, varmed de blir lättare att suga ut. Därför ligger rasismen i kapitalets intresse. Vilket förklarar varför det (kapitalistiska) Sverige per definition måste vara genomsyrat av rasism och varför allt tal om kulturkrockar röjer en skum agenda. Kulturer finns, men alla är likvärdiga, får inte jämföras, än mindre viktas mot varandra.

Jag överdriver inte. Allt detta står att läsa i integrationsutredningen (SOU 2005:41), ledd av Masoud Kamali, beställd av Mona Sahlin.

Om ni möter en person som kallar sig antirasist och är det på heltid och har den där frälsta blicken, kan det hända att hon med rasism menar något annat än ordböckerna. Kanske menar hon ”kapitalism”, eller ”väst”, ”moderniteten” eller bara ”den bestående ordningen”. I värsta fall menar hon faktiskt ”demokrati”. Så håller antirasismen i Sverige på att komprometteras av ideologer. Vilket borde vara alarmerande, eftersom den verkligen behövs.

Exempelvis förklarar redaktören för ”kunskapsbanken” vid Centrum mot rasism (CMR) att en invandrare inte kan vara rasist. Tillmälet passar endast på svenskar (majoritetssamhället). (Jag noterar att redaktörens radikala avskiljande av invandrare från svenskar måste välkomnas av Sverigedemokraterna.) Masoud Kamali, å sin sida, säger till mig att arabers folkmord på de svarta i Darfur inte får diskuteras i termer av rasism eftersom den farsoten är den vite mannen ensam skyldig till.

Jag drar upp allt detta som bakgrund till varför det oumbärliga samtalet om vad integration vill säga, vem som skall anpassas till vem och varför, beklagligtvis nästan har avstannat. Eller värre – flyttat till de bakre rummen, där Sverigedemokrater håller till. ”Antirasisterna” har inte övertygat oss om sina teorier, men de lyckades stigmatisera begreppet ”kultur”.

Den 14 oktober 1956 gick 400 000 männi­skor ut på ett fält utanför den indiska staden Nagpur för att säga farväl till sin kultur. De förkastade den, kollektivt och för alltid, eftersom de funnit att den tog ifrån dem deras människovärde. De hade försökt att reformera den, de har gjort allt, argumenterat, demonstrerat … de fick till och med rätt enligt lagen, men vad hjälpte det mot tusenåriga seder. De förblev i alla fall de lägre stående i de andras ögon. Så den dagen avsade de sig alltså hinduismen, denna rika tradition, med Mahabarata och Bhagavad gita och alltsammans, en bildvärld och en litteratur som varit deras i två tusen år, men visat sig omöjlig att förena med ett liv i värdighet.

Så gick det till när de oberörbara konverterade till buddismen för att förjaga kastsamhället ur sina själar.

Om man avhänder sig rätten att diskutera en kulturs kvalitet (mätt med männi­skans chanser att leva ett värdigt liv) blir det omöjligt att förstå historien. När en miljon svenskar flydde landet var det inte bara fattigdomen, det var också en enhetskultur som blivit för kvävande.

En kultur kan stelna, den kan bli partiellt funktionshindrad och i behov av sjukgymnastik. Den kan vara mer eller mindre sluten, döma sig själv till ignorans eller självlögn, odla högfärd och beröringsångest, fastna i tomma gester, eller offermyter. Den kan manipuleras att upprätthålla en rutten ordning. (”Skulle slöjan bli föremål för ett äkta demokratiskt avgörande i arabvärlden skulle den falla utan vidare”, skrev poeten Adonis häromåret.)

Alltså måste man kunna diskutera andras kultur kritiskt, med distans och en smula humor. Det är inte alls farligt eller rasistiskt. På ett villkor: att vi utsätter vår egen kultur för samma behandling.

Det var dit jag velat komma. Att också svenskar har en kultur, precis som jemeniterna. Detta är ingen nyhet för medborgaren, men måste vara det för kanske flertalet av våra politiker och integrationsexperter. Läser man deras alster framgår något häpnadsväckande: det är bara de andra som har en ”kultur”. Fransmän har den, och muslimer. Men inte vi. Kultur visar sig vara någonting omodernt och omoget som svenskar vuxit ur, som man växer ifrån barnsjukdomar. Med hjälp av förnuftet har vi gjort oss fria från allt bråte och är numera normala, om vi inte rent av är ”det normala”.

Visst är det en sorts etnocentrism, men extra giftig, eftersom till skillnad från den franska eller tyska, som är självmedveten, är den svenska bara självklar.

Ingenstans syns det så tydligt som i SFI-böckerna. De flesta svenskar uppfattar nog Jantelagen som ett lyte och hinder för livsglädje och kreativitet. Men i SFI- böcker lärs Jante ut som vore den en del av FN-stadgan; det lämpliga svaret när någon berömmer din rapport som du själv tycker är briljant bör vara: ”Nja, den blev väl så där. Jag är inte så nöjd med slutdiskussionen.”

På svenskkurser för läkare i utlandet undervisas också om svenska seder, men med distans. Där kan en lärare säga: ”I Sverige bör du inte uttrycka dig så direkt som du brukar, för då tror folk att du har psykiska problem. Du får linda in det. Utom när patienten är finne, förstås.”

Enligt en SFI-bok skall vi i stället öva på denna mening, som vore den enda civiliserade sättet att uttrycka sig på: ”Jag kan kanske känna lite grann ibland att du behöver träna mer på läsningen.”

Jag kan inte heller undanhålla läsaren receptet för ett lyckat meningsutbyte på en kafferast:

– Vilket väder (kan betyda både bra och dåligt väder beroende på tonfallet och vädret).

– Vad varmt det har blivit.

– Oj, vad det blåste i går kväll!

– Har du hört hur vädret skall bli i helgen?

Ja, visst är det så vi gör … Men knappast på grund av lydnad mot någon universalregel (”respekt för andras privatliv”, påstår läroboken) utan av nordisk ängslan.

Denna brist på självdistans vore något att le åt om den inte hade så allvarliga konsekvenser. Oförmågan att se det exotiska i den egna kulturen, som man uppfattar som den mest moderna, måste innebära att man liksom automatiskt beklagar de andras. Någon som vill prata dödshjälp under kafferasten är inte bara annorlunda, han saknar folkvett. Någon som tror på Gud kan inte samtidigt vara rationell som vi. Och så vidare.

Låt oss återvända till våra somaliska flyktingar, de som klarar sig bra i Minnesota, men så illa i Örebro och Rinkeby. Några jämförelser: Det finns över 800 ”somaliska” företag bara i Minneapolis, motsvarande tal för hela Sverige är 38, upplyser ekonomihistorikern Benny Carlson som forskat i saken. Varannan somalier i Minnesota har arbete, knappt var fjärde i Sverige. Hur vore det om vi försökte förklara denna skillnad – inte med den somaliska – utan med den svenska kulturen?

Fru Arisa flydde kriget i Somalia genom spärrade vägar till Kenya, sedan via Jemen, Syrien, Libyen och Italien till Sverige. (Jag vill se den turistguide som gör om den rutten med tre småbarn i bagaget.) Men när fru Arisa landade i Sverige var det ingen som undrade vilka talanger som fört henne hit. Ingen frågade vad hon kunde (hon var sömmerska) eller vad hon ville. Det man såg var en hjälplös och förtryckt kvinna (slöjan!) som behövde lång inlärning innan hon kunde ta sitt första steg i Sverige. Och det bullades fram ett helt smörgåsbord av omsorger, som gjorde fru Arisa till ett bylte och hennes barn till aspiranter för renhållningsdetaljen.

Detta berättar Adbullahi Aress. Han har en teori. När somalierna kom till Sverige var de det svartaste och mest annorlunda man hittills sett. Och eftersom ju mer olik någon är oss, desto mera synd är det om henne, togs de om hand mer än några andra. ”Vi blev gisslan i systemet”, säger Aress. Han själv klarade sig genom att rymma från integrerarna, enligt vilka han inte skulle söka jobb förrän han gått alla kurser de bestämt för hans del. Nu är han forskare vid Sida.

Jag frågar hur det gick för fru Arisa. ”Hon bor numera i England.”

Där bor numera också Mohamed Issa, han som 1998 ansågs bevisa vår öppenhet (förste somalier i kommunfullmäktige) men som i tio år inte kunde få jobb i Skåne. I Sheffield fick han ett efter tre månader. Också Ali Hassan bor numera i Sheffield, fick vi höra i P 1:s ”Konflikt”. Han tog det säkra för osäkra, skaffade sig ett garanterat bristyrke (undersköterska), men var gång han sökte visade sig landstinget ha gott om personal.

Då måste väl ändå landstinget ha rasfördomar? Men tänk om det klandret inte biter på dem? Det kan ju hända att de aldrig fick se hur svart han var, att det räckte med namnet. Så låt oss i stället pröva tanken att Hassan blev utan jobb av samma skäl som Lars (Stjernkvist ) blev generaldirektör för Integrationsverket. En mycket respektabel person, utan tvekan, men utan kompetens för uppdraget (vilket han småningom insåg). Han hade varken erfarenhet av sakfrågan eller av statlig förvaltning. Det måste ha funnits hundratals mer lämpade, somliga mörkhyade docenter i något passande ämne. Eller åtminstone erfarna ämbetsmän. Varför blev de alla förbigångna till förmån för en Lars?

Tillåt mig att gissa. För att han skulle skratta åt samma skämt som vi andra, inte hysa en åsikt som inte var förankrad, inte gestikulera eller hänvisa till böcker som vi inte har läst, inte avbryta, genast förstå vad som menas med att Olsson ”är litet speciell”. Han var en person att känna sig trygg med. Med vilken det inte skulle uppstå samarbetssvårigheter. Självfallet skulle en mörkhyad docent som uppfyllde dessa krav kunna komma i fråga. Problemet är att det inte finns några sådana.

Förlåt att jag karikerar en smula. Men mitt uppsåt är ärligt. Folk skall inte pådyvlas rasfördomar när det bara är trygghet de fikar efter. Att effekten kan bli densamma är en annan sak.

Häromåret frågade sig statsvetaren Isabell Schierenbeck varför i Israel, som under 90-talet tagit emot en miljon invandrare (många av dem från Afrika, de flesta inte ens judar), dessa har jobb i samma utsträckning som infödda, medan i Sverige är skillnaden i sysselsättning 17 procent. Hon upptäckte en avgörande skillnad i bemötandet. Varken de israeliska eller de svenska ”gräsrots­byråkraterna” – de som möter den nyanlände – var fria från fördomar. Men det var i Sverige som fördomarna fick genomslag i maktutövningen. Varför? Därför att den svenska funktionären tilläts bedöma vad flyktingen behövde. Han hade rätten ”att hjälpa”. Den israeliska hade inte den möjligheten. Han bara portionerade ut vad folk hade rätt till.

Jag tror att dessa reportage har visat att svenska byråkraters fördomar mot utsocknes är många och starka, men att de knappast handlar om ras. Inte heller kan vi veta om fördomarna är djupt kända, eller föds på nytt varje dag i de ojämlika möten som parterna tvingas till.

Rasister finns, men de är för få och för blyga för att förklara integrationsdebaclet. Rasismen är för övrigt inte välvillig. Det var däremot tjänstemännen i Botkyrka. Kurder kommer från en herdekultur, resonerade de. Så låt oss hjälpa dem att föda upp getter! Man satte i gång ett projekt, ansökte om pengar från EU, hittade lämplig mark, diskuterade stängsel med Gunnebo och maskiner med Alfa Laval (getost!) samt gjorde upp en budget. Sedan gick det tyvärr åt skogen av någon anledning.

Jag frågar projektledaren hur många getskötare som blev besvikna när det inte blev av. ”Getskötare?” Dem tänkte man börja leta efter först när projektet var i hamn.

Jag ringer runt till integrationskontoren. Vore det möjligt, frågar jag, att tacka nej till informationen om sunda kostvanor, introduktionen och utflykten till Ikea, att avstå från den SFI-kurs ni erbjuder samt från alla bidrag men i stället få de 189 400 kronor som ni fått för min skull från staten – här och nu? Om jag lovar att ni aldrig hör ifrån mig mera? Nej, det vore inte möjligt. Inte ens som ett lån? Nej.

På 40-talet tvistades det inom socialdemokratin om hur stödet till de behövande skulle utformas. Alva Myrdal ville ge den in natura. De fattiga skulle få tvål, kläder och vitaminer utportionerade efter behovsprövning. Pengar kunde de inte få – för de var inte betrodda att avgöra sina behov. Denna modell mötte motstånd från andra socialdemokrater. Den var stigmatiserande, menade de, dessutom skulle det krävas en stor byråkrati för att bedöma vad var och en behövde.

Alva Myrdal förlorade den gången. Men hon har fått sin gruvliga revansch. En modell som befanns otidsenlig och stigmatiserande för svenskar på 40-talet kom att tillämpas på flyktingar femtio år senare. Som redan vid gränsen segregeras in i socialhjälps­systemet. Skapat för att underhålla en Jeppe som knarkar, en Karin med barnen som svikits av sin far och en Torsten som arbetet går på nerverna, har det tillkämpats på helnyktra somalier och alla andra som ödet fört till Sverige. Och ett par decennier senare blev de som fattade det beslutet väldigt förvånade över att Svensson inte betraktar invandraren som jämlike – och de började banna Svensson för rasism.

En vän berättar hur han av arbetskamraterna inbjudits att gå ut och ”knacka blattar” tillsammans. ”Skall ni inte knacka mig först?” undrade han. ”Jag är ju en sån.” ”Nej, för fan, du är ingen blatte. Du har ju lyckats.”

 

Fotnot: Fru Arisa heter i verkligheten något annat.

Litteratur:

Benny Carlson: ”Somalier i Minneapolis – en dynamisk affär”, Zufi, 2006

Henrik Emilsson: ”Utveckling av integrationspolitiken”, Zufi, 2008

Isabell Schierenbeck: ”Bakom välfärds­statens dörrar”, Boréa Bokförlag, 2003
 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.