Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Vad skrattar folk egentligen åt?

Danjel Nam, kultur- och samhällsjournalist.
Danjel Nam, kultur- och samhällsjournalist. Foto: Privat

Glåpord, nidbilder och dåliga skämt. Varför är det fortfarande så populärt att skoja om asiater? Kulturjournalisten Danjel Nam tittar på hur asiater skildras i den svenska humorhistorien.

”Den nya lättkränktheten”. Det var rubriken på en av de programpunkter som SVT anordnade under Almedalsveckan i år. Diskussionen skulle bland annat beröra hur en tjugo år gammal sketch om koreanska adoptivpäron uppfattas kränkande och att den som ifrågasätter kränkthet i sin tur blir påhoppad. En beskrivning som en del reagerade på, eftersom kritiken av Killinggängets humorsketch från 1995, inte handlade om kränkthet, utan om rasistiska uttryck i kulturen.

Killing-gänget några år efter de gjorde sketchen om adoptivpäron. Från vänster: Tomas Alfredson, Martin Luuk, Andres Lokko, Robert Gustavsson, Jonas Inde, Henrik Schyffert och Johan Rheborg. Foto: TT

Kritiken uppstod efter att SVT den 29 maj i år återsände Killingsketchen. Bland de som ifrågasatte varför en sketch som har uppfattats som rasistisk skulle visas igen mer än tjugo år senare fanns illustratören Lisa Wool-Rim Sjöblom och forskaren Tobias Hübinette, som i en artikel i Expressen skrev att SVT genom att återsända sketchen bidrar till reproducerandet av rasstereotyper och så kallad gulinghumor.

SVT:s nöjeschef Thomas Hall försvarade i intervjuer både sändningen och sketchen och menade att den inte driver med asiater utan ”med schablonen”. Diskussionen i Visby, där för övrigt ingen asiatisk person fanns med i panelen, ledde aldrig fram till något svar på om de kritiska rösterna som hördes var ett uttryck för en ny slags lättkränkthet.

Men i diskussionerna runt om denna händelse dök en annan fråga upp, den som kritikerna själva berörde i sin debattartikel: Varför är det fortfarande så populärt att skämta om asiater på ett sätt som inte görs med någon annan minoritet i Sverige i dag?

 

Varför är det fortfarande så populärt att skämta om asiater på ett sätt som inte görs med någon annan minoritet i Sverige i dag?

 

Den brittiske sociologen Christie Davies som skrivit boken ”Ethnic humor around the world. A comparative analysis” menar att bakom humor döljer sig ett visst samhälles och en viss kulturs synsätt och värderingar. Tabubelagda tankar och åsikter i ett samhälle, som därför inte är accepterat att uttrycka fullt ut, kan få utlopp via skratt och skämt. Skrattet återspeglar en rådande samhällssyn i en viss fråga.

När jag intervjuade Henrik Schyffert för några år sedan frågade jag om han kunde säga vem som kan avgöra vad som är ett rasistiskt skämt eller inte. Då var hans svar: ”Det måste vara i betraktarens öga. Mottagaren bestämmer det. Men jag drar skämt som folk skrattar åt, sedan om det uppfattas som rasistiskt eller inte, det kan jag inte gå omkring och oroa mig över.”

Vilket leder fram till frågorna vilka är folk – vi – som skrattar och vad är det vi skrattar åt egentligen när det kommer till humor om asiater?

Nilecitys ”Adoptivpäron-sketch” är onekligen ett ironiskt nummer, berättar Tobias Hübinette i en analys. Eftersom repliken ”mina sjungande koleanska adoptivpälon” refererar till både ordet päron som föräldrar och att associationen till asiater i Sverige vid denna tidpunkt ofta gick till -koreanska adoptivbarn. Men eftersom skämtet även bygger på de rastypiskt kodade och nedsättande utseendedragen hos ”asiaten”, med kisande ögon, karikerat minspel samt förlöjligande ljud och rörelser som kopplas till den asiatiska kroppen, och som i framförandet av sången understryker asiatens verbala oförmåga att skilja mellan ljuden ”l” och ”r”, så återuppstår den historiska rasstereotypen och, genom skrattet, nidbilden av ”asiaten” i denna sketch.

Det finns många exempel på den här typen av gestaltningar av asiaten genom den svenska humor-historien. Björn Skifs i Nöjesmassaken, som med sockerbitar under läppen och kisande ögon, talande på låtsasjapanska slår huvudet i en gonggong, skiljer sig inte särskilt mycket från när Povel Ramel framför sin revysång ”The Sukiyaki syndrome” och imiterar en karikerad japansk servitör. Eller när Pippi Långstrump drar i ögonen och skrattar och ropar ”tjing tjong pling plong” när hon ska lära Tommy och Annika hur asiater låter och ser ut.

Det gemensamma för dessa framställningar är att de alltid framförs av andra än asiater själva. I en amerikansk film- och scenkonstkontext kallas det för yellowface, en iscensättningsteknik som går tillbaka till kolonialtiden och filmens barndom i början av 1900-talet. Under 1930-talet gjorde den svenske skådespelaren Verner Öhlund sig känd i Hollywood genom att i 16 filmer spela den kinesiske karaktären Charlie Chan och skurken Fu Manchu och på liknande karikerade och komiska sätt gestaltade asiaten.

I Sverige, liksom i övriga västvärlden, var det tidigare judar det framför allt skämtades om. I dag håller många med om att utsättas för antijudisk humor och antisemitiska rasstereotyper var kränkande och förnedrande för dåtidens judar. Det finns också en förståelse för i vilket sammanhang humorn användes – bland annat som en del av den nazistiska propagandan. Den avhumanisering som humorn var en del av gjorde det sedan lättare för icke-judar att förtrycka judar och i förlängningen att förinta dem.

I föreläsningen ”Visuell makt” berättar Konstfackprofessorn Joanna Rubin Dranger om hur rasstereotypa bilder och nidbilder är ett sätt att utöva makt och kontroll över bilden av ”den andra”. Och att rasstereotypernas funktion är att överdriva och maximera visuella skillnader -mellan människor och därigenom inmuta föreställningen om ”en jude”, ”en svart” eller ”en asiat” som just ”den andra”. För en rasstereotyp bild existerar inte i sin enskildhet utan bygger på en ständig repetition av samma bilduttryck och kulturella förståelse av den, som att vi skrattar åt samma bild, på samma sätt, i över hundra år. Därför kan den inte enbart ses i sitt enskilda sammanhang, som en enskild bild, ett enskilt skämt eller en egen sketch.

”Om jag bara lyssnar på mitt eget sår hör jag inte var och när en loska blir politisk”, skriver författaren Mara Lee i senaste numret av tidskriften Divan i en text som behandlar hur hon som asiatisk kvinna får höra glåpord som ”tjing tjong” i det offentliga rummet. Glåporden är en följd av rasstereotypens återkommande repetition som drabbar verkliga individer i vardagen och tvingar dem att förhålla sig till nidbilden av deras egna asiatiska kroppar. Samma problematik existerar för barn som uppfattas som asiatiska och växer upp i Sverige i dag.

Den amerikanske litteraturforskaren i Asian American studies, David L Eng menar att för att komma till bukt med problemet så måste två saker ske. För det första måste bilden av asiaten omdefinieras, på något sätt skrivas om och få andra betydelser och för det andra måste stereotypen av asiaten upphöra, det vill säga gå i graven eller synliggöras för vad den är och livligt diskuteras vad den har betytt. Arbetet med att skriva om bilden av asiaten måste dessutom ske med asiaters egen medverkan, inte minst då stereotypen av dem skapades och i huvudsak iscensätts av andra än dem själva.

Och som en kollega frågade: För varför är det fortfarande okej att skämta om asiater som man inte längre gör med andra minoriteter? Och vad skulle kunna hända om vi slutade upp med det? För reaktionerna som kommer, när det ”skämtas” om asiater, verkar inte alls handla om en ny lättkränkthet, utan om var gränsen går för anständighet, när det kommer till just gruppen asiater.

Tillägg publicerat 29/7 2015:

I artikeln ”Vad är det som är så roligt?” (DN 28/7) ville jag analysera så kallad gulinghumor och tog Killinggängets ”Adoptivpäron-sketch” som exempel. Den bygger på rastypiskt nedsättande drag hos ”asiaten”, som kisande ögon.

Norrans politiska redaktör Sakine Madon ifrågasatte på Twitter min användning av ordet ”asiater” och uppmanade mig att slå upp Kurdistan i kartboken.

Nu var inte tanken att definiera vem som är asiat, utan att diskutera en särskild typ av nidbild. Jag tror att de flesta läsare förstod precis vilka bilder jag syftade på.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.