Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Världen bygger murar mot vandraren

Sprickorna i muren? Människor i mexikanska Tijuana sedda genom det stängsel som markerar gränsen mot USA.
Sprickorna i muren? Människor i mexikanska Tijuana sedda genom det stängsel som markerar gränsen mot USA. Foto: John Moore

Barriärer och stängsel har i våra dagar blivit en rad nationers försvar mot migrationen. På fel sida av muren är människorna en ny sorts fredlösa, skriver Stefan Jonsson i fjärde delen av DN Kulturs serie Folkvandringens tid.

Europas framtid hänger i hög grad på hur dagens folkvandringar tolkas. Vi kan ju förstå folkvandringarna – "invandringen" som det heter i dagligt tal – på två motsatta sätt. Som naturliga och självklara eller som problem, som regel eller undantag.

Tolkas migrationen som problem är det lätt att se invandraren som problem, som fara och hot. Då är muren nödvändig, främlingsrädslan naturlig och framtiden fylld av människor som ser rasismen och fascismen som berättigade. Tolkas däremot migrationen som naturlig, som allas möjlighet och ett givet inslag i samhällslivet, skymtar en mångkulturell framtid präglad av kosmopolitiska förbindelser.

Är migrationen regel eller undantag? Den som pekar ut den som ett problem bör få en motfråga: säg ett samhälle där migration inte förekommit, där folk inte flyttat bort – av tvång eller fri vilja – för att finna bättre möjligheter och resurser, för att idka handel eller överleva? Har sådana samhällen funnits? I så fall har de spårlöst tynat bort.
Migrationen är alltså regel. Inte så till vida att alla alltid varit migranter. Men så till vida att det alltid funnits många som varit det, ibland flertalet, beroende på vilken tid och vilket geografiskt område vi zoomar in.

När och var började detta ses som problem? Det skedde i samma stund som någon inhägnade ett stycke mark och sa att det var hans. Det Första Stängslet gör migranten synlig som migrant. Från och med nu tvingas hen bekänna färg och begära tillstånd. Här uppstår en konflikt, först mellan bofasta och nomader, därpå mellan hemmansägare och resande, i dag mellan medborgare och invandrare.

Genom historien har konflikten lösts på ungefär samma sätt: genom öppningar och regler. Den bofaste öppnar en port i muren så att vandraren kan invandra. Samtidigt stiftas mer eller mindre rättfärdiga regler som bestämmer villkoren för migrantens vistelse, anger hens rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Den svenska allemansrätten var ursprungligen en migrationslagstiftning.

Eller också förblir konflikten olöst, och utlöses då i våld: vandraren blir i ihjälslagen eller bortdriven.

I migrationsdebatten saknas ofta de historiska linjerna och de antropologiska urformerna. Till exempel detta att migrationen är regel. Eller detta, att folk som saknar möjligheter att leva drägligt på ett ställe flyttar till ett annat, i regel som sista utväg när andra möjligheter – inklusive politiskt motstånd – är uttömda. Då ger de sig i väg, har alltid gjort det, till platser med bättre villkor. Har de rätt att göra så? Har vi rätt att göra så? Har människor rätt att leva?

Förföljelsen av invandrare och minoriteter är i dagens Europa så allvarlig att många drar paralleller till 1930-talet. Men begrundar vi den tekniska kapaciteten, rättsosäkerheten, övervakningssystemen, de rasistiska inslagen inom ordningsmakten, samt tillväxten av politiska rörelser som önskar en mer effektiv utsortering av oönskade människor, då ser vi ett system som i flera avseenden är än värre.

Rättare sagt, vi som är infödda européer och västerlänningar ser det inte. Vi befinner oss mitt i systemet. Migranten däremot, liksom människor på platser med resursbrist, ser systemet utifrån.

Vad är det de ser? En mur, höga stängsel krönta av strålkastare, samt polisfordonen, patrullbåtarna och uniformerna i murens närhet.

Att muren blivit vår tids emblem beror på ödesdigra vägval gjorda av USA, EU och Israel från 1990-talet och framåt. De tätast befolkade avsnitten av gränsen mellan Mexiko och USA bestod redan på 1970-talet av en mur. Sedan några år är USA i färd med att sträcka ut den längs hela gränsen, 135 mil, till en kostnad som första 25 åren beräknas löpa på 300 miljarder kronor. Israels mur mot palestinierna på Västbanken och i Gaza är uppförd på ockuperad mark och i strid mot folkrätten. Spaniens och EU:s inhägnade enklaver i Ceuta och Melilla i Marocko har byggts för att utestänga människor som önskar söka asyl eller uppehälle i Europa. Liknande barriärer byggs av Thailand, Indien, Saudiarabien, Uzbekistan, Sydafrika och andra stater. På varje yttre mur går tiotusentals spärrar och kontroller inne i landet.

I sin bok "Inhägnade stater, avtagande suveränitet" (2010) hävdar den amerikanska statsvetaren Wendy Brown att dessa murar synliggör en rad motsägelser.

Samtidigt som människor över ett brett politiskt spektrum från vänsteraktivister till nyliberaler talar för en globaliserad värld utan gränser – vare sig de nu framhäver fria kapitalrörelser, universellt medborgarskap eller global styrning av klimatet – är det ett faktum att fattiga som rika nationalstater uppvisar en aldrig skådad passion för att bygga murar.

Brown påpekar också att det inom ramen för den politiska form som sägs triumfera över hela världen, nämligen demokratin, inrättas ett system av gränser och kontroller som segregerar mänskligheten i dels en prioriterad elit, dels vanliga vita, dels alla "andra" som på grund av utseende och härkomst möts av misstänksamhet.

Och för det tredje: samtidigt som hoten och vapnen krymper i storlek och ibland är osynliga – bakterier, digitala angrepp, biokemiska gifter, individer med bomber på kroppen – så möts de i allt högre grad av fysiska barriärer som erinrar om medeltidens murar och palissader.

Man skulle kunna tro att dessa murar är tecken på staternas tilltagande styrka och arrogans. Enligt Brown tyder de tvärtom på statsmaktens avtagande suveränitet, eller kanske rent av på att suveräniteten som sådan (den yttersta makten över ett territorium och en befolkning) blivit oklar. Att suveräniteten blivit diffus vittnar i sin tur om att det numera råder en kamp mellan konkurrerande ekonomiska, militära och politiska krafter som alla önskar kontrollera, reglera och berika sig på flödena av människor, varor och värden.

Därav murarna och spärrarna. I förlängningen ser vi hur den oreglerade globaliseringen inte leder till att de rivs utan till att de skjuter i höjden. I deras hägn uppstår nya livsformer och politiska gemenskaper. Brown urskiljer två huvudtyper.

Den ena är rotlös och rättslös, ett slags motsvarighet till medel­tidens fredlösa människa. I en av samtidens mest inflytelserika böcker kallar den italienske filosofen Giorgio Agamben denna typ för Homo sacer. Det handlar om statslösa personer eller människor från statsbildningar som är så svaga att de inte kan ge sin befolkning skydd.

Den andra typen är besatt av den egna säkerheten och fosterlandets bestånd. Brown talar om Homo munitus: den "befästa" eller "beväpnade människan": konformistisk, passiv och paranoid.

Typerna är varandras spegelbilder. Genom dem ger Wendy Brown en förklaring till att migrationen och muren rycker fram som politiska ödesfrågor.

Illuminerade handskrifter från medeltiden tecknade Edens lustgård som en park inhägnad av en stadsmur vaktad av änglar med svärd och hillebarder. Myten om arvsynden skildrar hur människan kastades ut ur paradiset så att hon hädanefter måste köa vid himlaporten med böner och avlatsbrev som kunde återge henne en plats i änglars krets – ungefär som dagens asylsökande måste beveka myndigheterna och skaffa fram intyg på legitima flyktingskäl och bestyrkta språkkunskaper, innan hen upptas bland Västerlandets behöriga.

Ibland är murarna synliga: ett staket med påskriften "Obehöriga äga ej tillträde". Lika ofta är de osynliga: de märks först när man krockar med dem. Någon fnissar eller förolämpar eller ställer en fråga om ditt utseende. Någon rusar till, ropar halt och fäller hillebarden. Någon blir omhändertagen, internerad, utkastad och avrättad.

Gränsen är våldets plats, skriver den franske filosofen Etienne Balibar. Där måste politikerna smutsa ned sina händer. Där tar polisen fram tårgasen och batongerna. I vallgraven utanför Fästning Europa flyter liken. Sådant är systemet, som vi njuter fördelarna av.

Inför anblicken av de flytande liken i Medelhavet kan man dra sig till minnes Amir Heidari, den legendariske "flyktingsmugglaren" som enligt egen uppgift hjälpt tiotusentals människor in i Europa, fast inte för ekonomisk vinning utan av politiska skäl. I en intervju 2005 i tidskriften Arena, beskrev Heidari flyktingarna som en ny militärmakt utan vapen. "De varken litar eller tror längre på den världsordning som har skapats. De känner heller inte gränsritningarna."

Heidari talade om den kollektiva intelligensen hos migranternas nätverk och medlemmarnas självuppoffrande inställning. Han talade om migrationen som den mest naturliga sak i världen: "Det är som när vattnet söker sig nya vägar runt hinder i naturen. Om man täpper till en väg så söker sig människor till nya. Det är bara dumheter att tro att strömmen kan stoppas. Det enda som händer är att de som bygger murarna stänger in sig själva. Migranterna kommer alltid att hitta öppningar."

Amir Heidari är före sin tid. I hans ögon ger de pågående folkvandringarna en föreställning om samhällets och demokratins urkraft.

Skribenten

Stefan Jonsson är professor vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet och har bland annat forskat om "massorna" i europeisk kulturhistoria.

Hans senaste bok är essäsamlingen "Rapport från sopornas planet" (Norstedts 2010). Stefan Jonsson är sedan många år också kritiker i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.