Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Vem äger flaggan?

Foto: Illustration: Jesper Waldesten
”Är jag svensk?” frågar Maciej Zaremba Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson när de träffas. ”Jag vet inte, det är första gången jag träffar dig”, svarar han. Vad menar han med det? I den fjärde delen av artikelserien ”I väntan på Sverige” försöker Maciej Zaremba förstå främlingsrädslan och finner ­en sorg över ett förlorat folkhem.

Kyrkan i Rinkeby står mest öde, moskén oftast överfull. Men det är bara den förra som är markerad på kommunkartan. Jag ställer mig utanför moskén iklädd en judisk kippa, ty det har sagts att det är obehagligt för en israelit att vistas i dessa kvarter. Timmarna går, folk strömmar ut och in, inget händer. Jag vandrar vidare till Tensta. Och så äntligen, på baren, kommer frågan: ”Vad har du på huvet?” Jag hinner inte svara förrän en röst bakom mig ropar ”Symbol! Han är jude!” Rösten visar sig ha breda axlar, svart läderjacka och ett snett leende. ”Du, jag är muslim, men vi är som judar! Vi avskyr också araber!”

Gör vi? Han är kurd från Irak. ”Landet som inte finns. Araber har förstört mitt land!” Men nu, säger jag, angelägen att lämna arabfrågan, nu verkar ni få ett Kurdistan uppe i norra Irak. ”Du, säger han, nu är det kurderna själva som förstör sitt land. Två banditgäng som slåss om makten. Fy fan. Skall jag vara ärlig mot dig? Skall jag det? Han ser sig omkring, sänker rösten och lutar sig fram: ”Du, om det blir krig skall jag slåss för Sverige. Mycket bättre land.”

Var skall vi placera denne Kejal på integrationsskalan? Enligt Nyamko Sabuni, integrationsministern, är frågan fel ställd. Det är inte vi som har makt att placera, menar hon. ”Integrerad”, säger Sabuni, ”är man när man sjunger ’Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden’ – inte i Kongo – och faktiskt menar det.”

Inget dåligt svar, tänker jag. En sådan känsla förutsätter att man gillar landets seder och liksom denne Kejal är beredd att stå upp för dem. Vad kan man mer begära?

Jimmie Åkesson begär mycket mer. Enligt Sverigedemokraternas program skall medborgarskap i princip vara ett privilegium förbehållet svenskar. Och ”svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk”. Jag reser till Kristianstad för att få reda på vad det betyder.

”Man skall ha svenska värderingar”, säger Åkesson. ”Man skall ha vår syn på demokrati och på jämställdhet – nej, det blir fel – på förhållandet mellan man och kvinna. Samt på hur vi tar hand om djuren.”

Räcker det? ”Nej, det måste kombineras med andra komponenter, kroppsspråk och sådana saker. Att man passar tiden och ställer sig i kö, till exempel.” Och så yttre åtbörder. En kvinna i huckle som inte tar i hand kan inte vara svensk, säger han, inte heller en sikh i turban.

Sverigedemokraterna har en kulturteori. Människan mår bäst bland andra som liknar henne själv. En hög grad av etnisk och kulturell likhet är villkoret för att ett samhälle skall fungera. (Därför var det fel att avskaffa statskyrkan.) Alltså har varje kultur rätt att skydda sin ”ursprungliga” egenart. Här lånar Sverigedemokraterna en tanke från världsnaturfonden: varje kultur är som en utrotningshotad art som måste bevaras för mångfaldens skull. Bevarar gör man genom att undvika beblandning med andra. Därför borde varje kultur bo i en egen stat. Ett folk, en nation, en stat.

Jag förstår att mot den bakgrunden var den etniska rensningen på Balkan ett framsteg för kulturernas mångfald, låt vara att några blev hemlösa på kuppen. Därför frågar jag partiordföranden om den zigenska kulturen. För den är väl en kultur? Ja, det är den, och oförenlig med den svenska. Och skall bevaras, för mångfaldens skull? ”Ja, precis som alla andra kulturer.” Var någonstans? Då svarar Åkesson att han inte vet riktigt vilket landstycke som romer gör anspråk på. Kanske vet jag bättre? Men bor de i Sverige skall de bli som svenskar.

Hur skall man bli för att ”av andra uppfattas som svensk”? Är jag svensk för dig? frågar jag Åkesson. ”Det skulle du kunna vara.” Skulle kunna? ”Jag vet inte, det är första gången jag träffar dig... någon djupare analys är svår att göra på så kort tid.” Då hjälper jag till: Jag har levt i Sverige tio år längre än du och kan nog landets kultur litet bättre, eftersom jag har det till yrke. Svensk?

”Jag kan inte avgöra det”, säger Åkesson, ”eftersom det inte är alldeles självskrivet vilken kultur du identifierar dig med. För jag antar att du kommer från ett annat land.” Sedan förklarar han att en svensk får inte ha hoprörda tillhörigheter. Man skall känna sig helt övervägande svensk och inget annat vid sidan om.

På den grunden blir jag slutligen befunnen tvivelaktig, i sällskap med Cornelis Vreeswijk, Nyamko Sabuni och Zlatan Ibrahimovic, kring vilken Jimmie Åkesson har många frågetecken. Zlatan föddes inte i Sverige. Han spelar individualistiskt, vilket är osvenskt. Han har sagt sig vilja spela för Bosnien! Jackie Arklöv då? ”Utan tvekan svensk. Har ju fått svensk uppfostran och känner inte någon annan kultur än den svenska.”

På det viset. För Åkesson är ”svenskheten” en varm värdegemenskap som gör att man förstår och trivs med varandra. Och han känner den tydligen med Jackie Arklöv, men inte med Vreeswijk, Sabuni eller med mig. Förstår han vad han säger? Jag gör ett sista försök. Han har sagt att Laila Freivalds uppfattar han som svensk, fast hon faktiskt är invandrare från Lettland. Så varför är han inte beredd att erkänna Nyamko Sabuni, som också kom hit som barn, som lika god medborgare?

”Jag känner inte att jag vill göra det, helt enkelt.”

Han säger det två gånger, så det är ingen lapsus. Men hur skall jag veta om det är rasisterna som han blinkar till – eller folkhemsnostalgikerna? Är felet med Sabuni att hon är svart – eller kanske att hon är folkpartist – och så påfallande urban?

”Folkhemmet” har nämligen för Sverigedemokraterna en lika positiv laddning som det har på ledarsidan i Dala-Demokraten. Och tittar man efter är det ingen stor skillnad mellan deras program och SAP:s på trettiotalet, bortsett från den detaljen att ett världskrig passerat, 80 år förflutit och världen förändrats i grunden. Så numera måste man övertyga folk om sådant som man den gången inte skrev i partiprogram, eftersom det togs för givet: att svenskar är ett folk med samma tro, seder och utseende och just därför är de solidariska med varandra. Och självfallet håller sig borta från Europa, som befolkas av oförnuftiga och främmande element.

Det är i sammanhanget oviktigt om denna folkhemsmyt är sann eller inte. Den är Sveriges enda myt med någon verkan. Alltså kan den som nyttjar den skickligt dra till sig de frustrerades röster, må han sedan komma från höger eller vänster. Falsk eller inte säger myten att det en gång fanns ett sinnelag här i landet, en kultur rent av, som gjorde att vi tog hand om varandra, drog vårt strå till stacken, inte åkte snålskjuts, respekterade överheten, litade på varandra, lämnade cykeln olåst... Sedan hände någonting, en yttre kraft (utlänningen enligt Åkesson, neoliberaler enligt vissa socialister, judiska liberaler enligt antisemiterna) kom och förstörde alltsammans.

Åkessons parti säger sig vara för religionsfriheten, så varför vill man förbjuda moskéer? De utgör ett främmande inslag i statsbilden, svarar Åkesson. Han kan gå med på mycket små moskéer, om de är röda och har vita knutar. Men snälla Jimmie, säger jag, se ut genom fönstret och svara inte som partiledare utan som ärlig skåning. Hade du inte hellre haft en vacker moské eller ett Taj Mahal att titta på, i stället för det där?

Hans utsikt är landstingshusets smutsgrå plåtfasad med hundra likadana fönstergluggar, en kopia av Kronobergshäktet.

”Nej”, svarar Jimmie Åkesson, ”det här …är man ju uppväxt med, så det känns mera svenskt.”

”Sverige måste få lov att sörja sin förlust”, säger Luis Abascal. Han vann berömmelse på 90-talet som stadsdelsdirektör i invandrarförorten Kista genom att dra in företagen i socialsvängen. På fem år minskade socialbidragen från 250 till 70 miljoner och arbetslösheten från 25 till 3 procent.

Vilken förlust? ”Förlusten av svenskheten”, svarar Abascal. Den svenskhet som myten om folkhemmet handlar om.

När han kom till Sverige 1974 fanns här två tevekanaler, tre radiostationer, en statskyrka, ett statsbärande parti och två sorters kalsonger att välja emellan på Epa eller Tempo. På bussen kunde svenskar spegla sig i varandras likhet, staten tog hand om det mesta, politiker ljög sällan och direktörer hade inte niosiffriga pensioner.

Abascal vill säga att vi inte förstår vilken enorm förändring som Sverige genomgått parallellt med att det tog emot stora flyktingvågor. Då det är naturligt att känna oro inför det främmande har svenskar visat beundransvärt tålamod och generositet. Han säger att när någon morrar att han blivit främling i sitt eget land skall man lyssna till honom. Han kan vara en av de sista svenskarna i en förort, som i tvättstuga och butik försöker slå broar mellan det gamla Sverige och det nya, och kanske egentligen är en hjälte. Men då han inte vet att uttrycka sin frustration på korrekt sätt blir han stämplad som reaktionär, eller värre.

Abascal undrar varför den tacksamhet som många flyktingar känner mot Sverige inte kommer fram i debatten. Det som hörs är mest förebråelser och klander. Alltså förstår han att många känner det som om de bjudit främlingen på middag, gjort sitt bästa eller nästan, och så slukade gästen maten och började strax klaga på att efterrätten var för snål. Eller kanske för trist.

Integrationen då? ”En katastrof”, säger Abascal, men det beror inte på att Sverige skulle vara rasistiskt, vilket en del påstått. ”En rasist blandar ihop de biologiska dragen med de psykologiska. Det gör inte svenskar. Men de växte upp med ett parti som ständigt upprepade att de levde i världens bästa land. Då är det lätt att uppfatta alla som kommer hit som potentiella snyltare.”

Alltså förstår han bitterheten, säger han, den måste få värka ut, folk måste få ut vad de har på hjärtat. Först då kan det bli tal om mer harmoniska relationer mellan ”nya svenskar” och ”etniska svenskar”.

Jag lyssnar, alltmer fascinerad. Han talar helt frejdigt, säger inte ”de” om invandrare, inte heller ”vi”, han sänker inte rösten när han klandrar det ena eller det andra. Ytterst sällsynt i dessa tider. Dessutom klyver han sina omdömen, ännu mer ovanligt: uppskattar Nyamko Sabuni (”hon gör klart att kvinnans ställning inte är förhandlingsbar, just så, man skall inte behöva göra om Ottars jobb från början”) men han fnyser åt folkpartiets nya ”batongpolitik” som antyder att allt är invandrarnas fel. ”De skall väl positionera sig inför nästa val.”

Den misslyckade integrationen, säger Abascal, ”är inte svenskars fel, inte invandrarnas, det är ett systemfel”. Nämligen att våra byråkrater tar för givet att ”invandraren” har problem. Om han inte rent av är problemet. Vill jag ha exempel? Man ordnade i Kista en kurs där somaliska kvinnor skulle lära sig att hantera en dator. Kvinnorna kom, men då slog socialarbetarna larm. Dessa kvinnor kan inte ha manliga lärare, insvepta som de är i tyg från hjässan till fotabjället. ”Vi har de lärare vi har”, bestämde Abascal. Och se – det gick bra, kulturkrocken fanns bara i socialassistenternas huvud. Som dock genast kläckte en ny: dessa kvinnor kunde omöjligen få med sig laptopen hem, för då skulle den antingen stjälas, eller så skulle deras män känna sig tillintetgjorda av att fruarna hade en manick som de själva inte behärskade. ”Snacka om projektioner”, skrattar Abascal.

Jag antar att det var samma assistenter som föreslog att man skulle ta ned flaggan från kommunalhuset. Den nakna stången, var tanken, skulle upplevas mera inkluderande.

Jag har gett stort utrymme åt Luis Abascal eftersom hans hållning sällan får plats i debatten, som är ett dödens fält: På ena sidan folk som i alla lägen upprepar att i Sverige skall svenska regler gälla. På den andra ”multikulturalister” (av den speciella väckelsesorten, allergisk mot nyanser) som önskar montera ned ”majoritetskulturen” på det att ingen skall känna sig utanför.

De förra vill få bort moskéer – de senare vill hala flaggan när de inte bekämpar psalmsång. De förra förklarar den havererade integrationen med att invandraren inte passar in, de senare med att Sverige vilar på ”rasistiska strukturer”. Tillmälena haglar, och i mitten hukar olyckliga rektorer, som väntar på att mångfaldskonsulten skall förklara vad blågult, psalmen, korset, handslaget eller slöjan står för. De har inte förstått att ingen konsult i världen kan hjälpa dem ur den knipan. Vad symbolerna står för avgörs av hur rektorerna själva väljer att bruka dem.

Det hände sig på Nora marknad häromåret att en kolonn unga män med rakade skallar plöjde sin väg fram till ett stånd där några utlänningar höll till. Det berättas att ingen polis fanns på plats, att ingen visste vad man skulle ta sig till, nävarna var redan i luften, blickar bortvända i vanmakt, då det plötsligt hördes sång. Den steg från ingenstans, tycktes det, en sopran, hög och mäktig. Det blev allt tystare, folkmassan tätnade, bara sången hördes. Det berättas att angriparna kom av sig, började se sig osäkert omkring och retirera mot utgången. Och att rösten följde efter dem i mörkret och de lämnade marknaden.

Sedelärande nog var det psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” som så effektivt drev bort den nationella stormtruppen. En av dessa psalmer som enligt diskrimineringsombudsmannen är olämpliga vid skolavslutningar, då de kan verka ”uteslutande” för invandrare.

Jag lyckas identifiera rösten. Den tillhörde Maria Langefors, pastor i Missionskyrkan och utbildad sångerska. ”Jag drog på för fullt, à la Nilsson”, minns Langefors. Varför försökte du inte med ”We shall overcome”?

”Allt gick så fort, jag tog det jag hade närmast hjärtat.”

Kejal heter i verkligheten något annat.
Ottar – Elise Ottesen-Jensen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.