Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Vem ska offras för kolet?

Klimatförändringarna är ett resultat av förbränning av kol och andra fossila bränslen.
Klimatförändringarna är ett resultat av förbränning av kol och andra fossila bränslen. Foto: IBL

Kol dödar. Och det är ingen slump vilka människor vi är redo att överge för tillväxtens skull, skriver två forskare inför regeringens beslut om brunkolet.

”Fossila bränslen kräver offerzoner: det har de alltid gjort”, sa Naomi Klein, författare till boken ”Det här förändrar allt”, i en föreläsning i maj. Offerzoner innefattar människor och ekosystem: de ”andra” som ett privilegierat ”vi” har varit beredda att överge för att möjliggöra ekonomisk tillväxt och resursintensiva livsstilsdrömmar. Dolda bakom en skenbart neutral logik om utveckling och modernitet, är de i regel osynliga i ”våra” dagliga liv. Vad och vilka befinner sig där, och vad står på spel?

Mycket av den senaste tidens nyhetsrubriker har handlat om kol. Kol dödar, det har varit uppenbart i hundratals år. I kolutvinningens spår följer luftföroreningar, farliga arbetsförhållanden och förstörelse. Klimatförändringarna är ett resultat av förbränning av kol och andra fossila bränslen, och kan, som författaren Rebecca Solnit påpekar, betraktas som en form av strukturellt våld mot redan marginaliserade människor och platser. Dagens flyktingströmmar är delvis en följd av detta, och med alltmer märkbara klimatförändringar kommer antalet människor på flykt från offerzoner att växa.

Den svenska regeringen, internationellt respekterad för sitt ledarskap på miljöområdet, är i färd med att ta beslut om försäljningen av det statliga energibolaget Vattenfalls brunkolsgruvor och kolkraftverk i tyska Lausitz. Anläggningarna står för några av Europas största utsläpp av växthusgaser, och brunkol är en av de mest förorenande energikällorna. Valet: sälja, och därmed garantera fortsatt kolutvinning, eller, vilket en majoritet väljare över det politiska spektrat önskar, stänga gruvorna för klimatets skull. Det borde vara ett enkelt val för de politiker som för bara några veckor sedan skrev under Parisavtalet om klimatet, och som visat höga ambitioner i kampanjen Fossilfritt Sverige.

Vattenfall, som för inte så länge sedan glatt shoppade kolgruvor på kontinenten, deklarerar nu stolt att en försäljning skulle minska deras koldioxidutsläpp med 70 procent. I själva verket kommer de bara att förflytta utsläppen, med regeringens godkännande. De förmodade köparna, det tjeckiska företaget EPH, har fått kritik för bristande miljöhänsyn, och deras namn förekommer i korruptionshärvan kring Panamapapprena. De kommer sannolikt att utöka verksamheten, tvärtemot den svenska regeringens vallöften. Detta kan innebära koldioxidutsläpp motsvarande 24 års totala svenska utsläpp. Vi vet att 80 procent av världens fossila bränslen behöver stanna i marken för att hålla den globala temperaturökningen under två grader. Löftet från världens ledare i Paris var att sikta på 1,5 grader. Ett sådant löfte borde verkligen förändra allt, och ändå verkar allt fortsätta som vanligt. Har svenska politiker missuppfattat sina egna åtaganden? Precis som klimatförändringarna i sig, kan sådana åtaganden inte hållas inom nationella gränser.

Sveriges agerande i Lausitz har omedelbara offerzoner. Byn Proschim, grundad på medeltiden, står på tur att slukas av gigantiska grävmaskiner om gruvaffären går igenom: ett öde som mött flera byar tidigare, trots lokalbefolkningens protester. I området lever sorberna, en av Europas minsta minoritetsgrupper. Förutom att utsätta lokalbefolkningen för konstant exponering för giftigt koldamm och rök, innebär gruvorna ett hot mot sorbernas levande tradition, på kanten till gruvan. Detta har knappt fått någon uppmärksamhet alls i den svenska debatten, vilket påminner om tystnaden kring hur samiska grupper behandlats vid mineralbrytning i Sápmi. Minoritets- och ursprungsbefolkningar är bland de mest utsatta för effekterna av fossilutvinning och klimatförändringar, och står i frontlinjerna för motståndskamper över hela världen. Samtidigt är de ofta osynliga i medias rapportering. Som Naomi Klein visar i sin bok är det vita, västerländska liv som uppmärksammas och värderas högst.

Valet: sälja, och därmed garantera fortsatt kolutvinning, eller, vilket en majoritet väljare över det politiska spektrat önskar, stänga gruvorna för klimatets skull.

En majoritet av svenskarna säger sig alltså vara emot Vattenfalls försäljning. Om regeringen inte tar ansvar för att omsätta sina klimatlöften i praktiken riskerar de att öppna upp vad som kan kallas en politisk offerzon i form av ett urholkat väljarförtroende och en bristande respekt för internationella avtal.

Klimatfrågan kräver en ny form av ansvar som trotsar marknadens och politikens standardlogik. Förra veckans energiöverenskommelse mellan regeringen och flera oppositionspartier innehåller ett ambitiöst mål om 100 procent förnybar elproduktion till 2040, men möjliggör samtidigt utbyggnad av kärnkraft. En sådan otydlighet är svår att få ihop med en ansvarstagande energipolitik. Tekniska innovationer och marknadslösningar ändrar inte det faktum att en djupgående omställning är nödvändig. Vattenfalls försäljning skulle svärta Sveriges gröna självbild med koldamm, och samtidigt ge en signal till Kina, Indien, Australien och andra regeringar att Parisavtalet inte betyder något i praktiken – en signal som skulle komma från Sverige av alla världens länder.

Det finns ett ljus i klimatmörkret: om regeringar inte tar sitt ansvar, så kommer folkrörelser att göra det. I de växande klimaträttviserörelserna skapas och utövas samtidigt en vision om deltagande och direktdemokrati. I boken ”Carbon democracy” menar Timothy Mitchell, professor i Mellanösternstudier vid Columbiauniversitetet, att fossilekonomin och demokratin i västvärlden utvecklades tillsammans. Övergången till ett fossilt energisystem med kol som bränsle under det sena 1800-talet innebar att arbetare inom kolgruve- och koltransportindustrierna fick möjlighet att utöva kraftiga påtryckningar genom strejk. Det ledde till reformer som kortare arbetstider, högre löner och sjukvårdsförsäkringar, men även till krav på demokratiska rättigheter. En övergång till olja var ett sätt för de ekonomiska eliterna att återta kontrollen över energiresurserna från de inhemska arbetarna. Detta skapade i sin tur ett beroende av Mellanöstern. För att säkra sin tillgång till olja har Europa länge medverkat i upprätthållandet av odemokratiska regimer i denna region, vilket bidragit till dagens flyktingströmmar.

I dag finns demokratiska vinster att göra på att ifrågasätta fossilutvinning. Tillsammans med det utrymme för att utkräva ansvar från regeringar som öppnades genom Parisavtalet, så har ”låt kolet ligga” blivit en uppmaning till en global mobilisering. Klimataktivister använder sina egna kroppar för att blockera gruvor och kraftverk. Under en vecka i maj samlade kampanjen Break free from fossil fuels över 30 000 personer på sex kontinenter i 20 koordinerade ickevålds-aktioner mot den fossila industrin. Som en del av aktionen Ende Gelände (”hit men inte längre”) blockerade 4 000 aktivister Vattenfalls kolgruva i Lausitz i tre dygn. ”Vi är investeringsrisken” var ett av aktionens budskap, riktat till företag som investerar i fossila bränslen: de kommer att mötas med motstånd. Genom blockaderna visade aktivisterna att de är beredda att omsätta sin paroll i handling. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, som inför valet 2014 bar omkring en kolbit som protestsymbol mot kolutvinning, slog efter Ende Gelände fast att han inte kunde ge sitt stöd till aktionen, då den var olaglig. Vilka andra civila olydnadsaktioner vill Fridolin fördöma? De som utfördes av Rosa Parks? Ken Saro-Wiwa? Berta Caceres?

Även i Sverige har aktivister tagit till civil olydnad, senast på onsdagen då fyra personer tog sig upp på entrétaket till Rosenbad med en banderoll med texten ”Vi låter kolet ligga”. Att klättra upp på taket är ett lagbrott, som deltagarna motiverade med klimathotets allvar. En förundersökning om våld mot tjänsteman har inletts, och det återstår att se vad den processen resulterar i.

Miljökonflikter handlar i allt större utsträckning om rättvisa. För många människor världen över som tröttnat på politikers undvikande av klimatansvar, har civil olydnad blivit den enda möjligheten att motarbeta det strukturella våld och det hot mot demokratin som klimatförändringar innebär. Folkligt engagemang innebär därmed just precis att ta ansvar. En frigörelse från fossila bränslen är en förutsättning, på lång sikt, för demokrati, fred och undvikande av fler offerzoner. Det är framtidens historia som skrivs nu. Vi hoppas och tror ännu att regeringens beslut ska innebära ett ansvarsfullt bidrag till den.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.