Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Vi är våra relationer

Barnets självupplevelse uppstår ur förälderns mentaliserade blick.
Barnets självupplevelse uppstår ur förälderns mentaliserade blick. Foto: Hasse Holmberg
Mentalisering. Människans förmåga att sätta sig in i andras inre världar av känslor och tankar grundläggs tidigt i barnets samspel med föräldrarna. Den är också grunden för vår arts kulturella utveckling. Vi är våra relationer..

Människan är troligen ensam bland däggdjuren om att kunna leva sig in i andra artfränders inre, mentala tillstånd, att kunna ställa sig i någon annans "mentala skor". Det är denna förmåga till psykologisk inlevelse, eller mentalisering, som ligger till grund för den snabba kulturella utveckling som skett sedan Homo sapiens uppkomst för omkring 200 000 år sedan. Förmågan att projicera in sig själv i någon annans inre värld är det som möjliggör överföringen av kulturellt vetande mellan generationerna. Men denna förmåga är samtidigt skör, och den tidiga livsmiljön påverkar starkt hur den utvecklas.

Mentaliseringsförmågan tillmäts i dag en ständigt växande betydelse, på allt fler områden inom psykologin. Inte minst gäller det den kliniska psykologin, det vill säga förståelsen och behandlingen av psykisk sjukdom. Under de senaste tjugo åren har mentaliseringsbegreppet fått en alltmer framskjuten ställning inom den kliniska psykologin, och det är också här som en stor del av mentaliseringsforskningen har bedrivits. Tre av de ledande namnen bakom denna utveckling är forskarna och psykoterapeuterna Jon G Allen, Anthony W Bateman och Peter Fonagy. I sin nya bok "Mentalizing in Clinical Practice" summerar de det senaste decenniets omfattande mentaliseringsforskning, och ger sin syn på mentaliseringsbegreppets betydelse för psykoterapins framtid. Från början utvecklade de sin mentaliseringsbaserade terapi (MBT) särskilt för patienter med borderlineproblematik, men författarna menar nu att i stort sett alla psykiska svårigheter och psykiatriska diagnoser kan förstås som uttryck för att mentaliseringsförmågan brister på olika sätt. Och på motsvarande sätt menar de att psykoterapi kan hjälpa människor i första hand genom att stärka deras förmåga att mentalisera.

Mentaliseringsteorin utgår delvis från den kognitiva psykologins begrepp theory of mind, som syftar på människans förmåga att förstå att andra människor har ett medvetande. Men medan theory of mind har fokus på rent kognitiva aspekter av förståelsen av andra, och samtidigt betonar hur denna "kunskapsmodul" i hjärnan utvecklas utifrån människans genetiska kod, har mentaliseringsbegreppet en både djupare och bredare innebörd. Till skillnad från theory of mind handlar mentalisering både om det egna självet och om andra, och den innefattar alla slags mentala tillstånd, som känslor, tankar och önskningar. Mentaliseringsforskningen har också kunnat visa att denna förmåga att förstå sig själv och andra utifrån inre, mentala tillstånd inte bara utvecklas på grundval av genetisk programmering utan i hög grad påverkas av de sociala erfarenheter barnet gör under sina första levnadsår. Det är i de första anknytningsrelationerna som individens förmåga att mentalisera grundläggs och utvecklas. Och det är också här, i anknytningsrelationen, som utvecklingen lätt kan gå fel, eftersom förmågan till mentalisering är sårbar och starkt beroende av trygghet och omsorg för att utvecklas väl.

Mentaliseringsteorin utgår från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått. Upplevelsen av att vara ett enhetligt själv utvecklas inte automatiskt i takt med barnets ökade kognitiva mognad. Det är i stället föräldern som, med sin mentaliserande förståelse, binder ihop barnets olika självtillstånd, som "håller" eller "fyller i" barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att tillskriva barnet inre mentala tillstånd som känslor, impulser och önskningar. Det är just därför som anknytningen är så viktig: det är här, i det känslomässiga samspelet med den vuxna anknytningspersonen, som den sociala hjärnan når sin fulla utveckling. Vi är relationella varelser från det att vi föds, och vi blir till i våra relationer.

Förutsättningen för en gynnsam utveckling är att föräldern är tillräckligt trygg för att våga undersöka sina egna, inre självtillstånd, och sedan använda denna självförståelse för att nyfiket och öppet utforska och försöka förstå vad som rör sig inom barnet. Forskningen visar att trygg anknytning främjar barnets mentaliseringsförmåga, men också att det är förälderns förmåga att mentalisera kring barnet, att leva sig in i och förstå barnets inre psykologiska tillstånd, som skapar den trygga anknytningen.

Den egna självupplevelsen kommer till barnet utifrån; den uppstår ur förälderns mentaliserande blick. Föräldern reglerar barnets känslor genom att spegla dem: han eller hon tolkar barnets olika känslotillstånd och visar med sitt ansiktsuttryck och röstläge barnet vad det känner. Samtidigt "markerar" föräldern sitt känslomässiga uttryck, det vill säga speglingen kombineras med ett kontrasterande eller överdrivet uttryck (till exempel kraftigt höjda ögonbryn eller överdrivet krökta läppar), vilket signalerar till barnet att det inte är förälderns egen känsla det handlar om. Barnet lär sig då, steg för steg, att koppla samman sina inre kroppsliga känslotillstånd med de markerade känslorepresentationer som det möter i förälderns ansikte. Känslorna blir på så vis begripliga för barnet, och upplevelsen av det egna självet blir enhetlig. Efter hand lär sig barnet känsloreglering på egen hand: i det ingår att kunna urskilja och identifiera de egna känslorna, att kunna modulera dem (det vill säga att reglera dem uppåt eller neråt), och att kunna uttrycka dem på ett socialt ändamålsenligt sätt.

Känslor har ett djupt existentiellt värde: de fungerar som styrinstrument som får oss att närma oss det som är bra för oss och undvika det som är skadligt. Men människan lever i en komplex social värld, och det betyder att vi inte bara kan reagera instinktivt utan också måste kunna tolka och förstå våra känslor på ett djupare plan, och sätta in dem i ett meningsfullt sammanhang. För att känslor ska kunna fungera som existentiella styrinstrument måste vi kunna förhålla oss till dem med vår mentaliseringsförmåga.

Djupast sett
handlar mentalisering om detta: att kunna förverkliga sina inneboende möjligheter, sitt verkliga själv, genom att vara öppen för sina djupaste känslor och värderingar. Att mentalisera känslor handlar just om att utforska dem och göra dem meningsfulla, framhåller Allen och hans medförfattare. Det i sin tur förutsätter agentskap, en upplevelse av att äga de egna känslorna, som uppfattas som en vital del av självet. Och grunden för den upplevelsen läggs i de tidiga anknytningsrelationerna: barnet upplever sig själv som ett handlande subjekt med förmåga att kunna förstå sig själv och påverka sin värld i den mån andra har upplevt barnet på just det sättet.

Av just detta skäl får anknytningstrauman, det vill säga trauman som inträffar inom anknytningsrelationer, en mångdubbelt förstärkt destruktiv verkan jämfört med andra slags psykologiska trauman. Misshandel, övergrepp och försummelse drabbar dels barnet direkt, genom att framkalla intensivt smärtsamma känslotillstånd. Dels, framhåller författarna, drabbar anknytningstrauman också i ett andra led, genom att de undergräver barnets ännu outvecklade mentaliseringsförmåga. Det farligaste, och på sikt mest destruktiva, med anknytningstrauman är just att barnet lämnas alldeles ensamt i sina outhärdliga affekttillstånd, att det inte finns någon som tänker på vad barnet känner och tänker. Barn som överges känslomässigt får ingen möjlighet att lära sig använda sin mentaliseringsförmåga för att hantera och reglera starka känslotillstånd.

Barn som traumatiseras i sina anknytningsrelationer kan i stället utveckla en fobi för mentalisering: de undviker så långt det är möjligt att utforska sina egna och andras inre psykologiska tillstånd, särskilt i nära relationer. Att leva sig in i det mentala tillståndet hos en förälder som är direkt fientlig eller likgiltig gentemot barnet är outhärdligt, och innebär ett hot mot barnets psykiska överlevnad. Barnet kan av självbevarelsedrift bli tvunget att stänga av eller koppla ner sin begynnande mentaliseringsförmåga. Tragiken ligger i att det är just de traumatiserade barnen som har allra störst behov av en robust mentaliseringsförmåga för att kunna bearbeta och integrera sina traumatiska upplevelser.

Ett barn som inte får sina känslotillstånd speglade i anknytningsrelationen får inte full tillgång till sitt inre liv, till sitt verkliga själv. I stället för en rik känslomässig inre värld kommer den bristande mentaliseringsförmågan att resultera i smärtsamma upplevelser av inre tomhet, av mer eller mindre uttalad identitetslöshet, i kombination med en oförmåga att leva sig in i och förstå andras mentala tillstånd. Den psykiska världen, egna och andras känslor, vilja och önskningar, förblir helt eller delvis sluten och otillgänglig, vilket kan skapa en upplevelse av att vara utestängd från det verkliga livet, av att leva "som om", avskuren från kontakt med livets djupare källflöden.


Med tanke på
mentaliseringsförmågans centrala betydelse för självets utveckling är det inte förvånande att Allen och hans medförfattare också betraktar mentalisering som kärnan i all psykoterapeutisk behandling. Vägen till psykologisk förändring genom psykoterapi går via en återerövrad mentaliseringsförmåga, menar de. Psykoterapeutens mentaliserande förståelse kan hjälpa patienten att börja våga utforska sina inre psykiska tillstånd, som skulle vara alltför skrämmande eller smärtsamma att närma sig på egen hand. Det som ligger till grund för mentaliseringsförmågans återupptagna utveckling är upplevelsen av att "somebody has my mind in mind" - precis det som barnet förväntar sig när det föds.

Jon G Allen, Peter Fonagy och Anthony

Jon G Allen, Peter Fonagy och Anthony W Bateman: "Mentalizing in Clinical Practice", American Psychiatric Publisching, 2008.
Red. Frederic N Busch: "Mentalization. Theoretical Considerations, Research Findings, and Clinical Implications", The Analytic Press, 2008.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.