Kulturdebatt. Vi måste börja leva som lantisar

När min familj med rötterna i storstaden vände hem efter flera decennier på landsbygden i slutet på 1990-talet var en sak snart tydlig; det var dyrt att vara stockholmare. Det fanns så mycket vi kunde göra, så många nöjen, så mycket att köpa. Var vi oinspirerade kunde vi alltid shoppa eller gå ut och äta middag.

Det var dock uppenbart att familjen levde över sina tillgångar och den enda skillnaden var att vi bytt adress från Rödön i Jämtland till Hornsgatan på Södermalm i Stockholm. Pengarna rann ur fickorna på mina föräldrar utan att de var förmögna att ändra sitt beteende. Storstadens sus och dus var lockande och bedrägligt. Men vårt sätt att leva var inte hållbart.

Storstadsmänniskans konsumtion är intimt sammanflätad med ett socialt mönster att umgås med varandra. Det är en spenderande symbios som är långt ifrån den mentalitet som vi lantisar upprätthåller. Där hälsar vi på grannarna och hänger i farstun i timtal innan kaffet sätts på. Sättet att umgås på kostar litet och medför få förpliktelser. Det enda vi ger bort till varandra är tid, vilket vi lantisar har så vi kan gödsla med. Jag har haft oändligt mycket tid i min uppväxt på landet men sedan jag blev storstadsmänniska är tid det enda jag upplever att jag inte har.

I debatten om hållbarhet framförs att det är i storstaden som det hållbara samhället skall byggas. Urbaniseringen har gjort att 85 procent av svenskarna nu bor i städer. Granskar man statistik från Jordbruksverket ser man att människor på landet släpper ut mer koldioxid på grund av att högre uppvärmningskostnader och beroendet av bil. Å andra sidan konsumerar landsbygden mindre än i storstaden vilket gör att koldioxidutsläppen är ungefär likvärdiga.

Det finns dock några som utmärker sig mest. Det är storstadskommunerna. Det tydligaste sambandet mellan höga koldioxidutsläpp hos privatpersoner är höga inkomster. Höginkomsttagare köper mer, släpper ut mer koldioxid och genererar ett större avfall efter sig. De är helt enkelt mindre hållbara och de ohållbara storkonsumenterna flockas i storstäderna. I en undersökning från Avfall Sverige 2014 framkom att de inte är säkert att personer som anser sig vara miljömedvetna (läs högutbildade i storstaden) förbrukar lite resurser. Var fjärde av dessa gjorde av med mer avfall än genomsnittssvensken trots sin ”miljömedvetenhet”.

Storstadsmänniskans konsumtion är intimt sammanflätad med ett socialt mönster att umgås med varandra.

Alltsedan FN:s Brundtlandkommission från 1987 har hållbarhet definierats utifrån tre ben; ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. Det är bara att titta sig omkring och inse att vi befinner oss längre från detta än någonsin. Om alla jordens invånare konsumerade som svenskar skulle vi behöva 3,7 jordklot.

På det sociala området är ökade klyftor i Sverige och internationellt, mellan och inom länder, ett stort hinder för att skapa en hållbar social utveckling. Det tycks i dag vara en utopisk tanke att motverka ojämlikhetens problematiska konsekvenser med hjälp av politik och utveckling av samhället. De sociala aspekterna av EU:s arbete är nedprioriterat. Den stegrande flyktingkrisen i världen har gjort det tydligt att vårt europeiska samhälle varken har de institutioner eller det samhällskontrakt som behövs för att klara av att hantera krig och mänskliga tragedier i vårt närområde.

Tyvärr är inte heller vår ekonomi hållbar. Finanskrisen 2008 blev inte den väckarklocka som man hade kunnat hoppas. Filmen ”The big short” skildrar hur de som lånade pengar (eller snarare spekulerade med vårt gemensamma pensionskapital) tog en springnota och lurade oss medborgare. De kom undan och ingen straffades. En viktig signal till systemet att det är fritt fram att fortsätta. Panamapappren är ytterligare ett tecken på ett bristande regelverk. De allra rikaste i Sverige tros undanhålla 46 miljarder i skatt varje år. Nästa kris hotar runt hörnet.

Vi har för länge sedan gått in i ett tillstånd av jobless growth; tillväxt utan att fler arbetstillfällen skapas. Det råder en kortsiktig hyperkapitalism som varken tar ansvar eller förmår förvalta de värden som byggts upp över generationer. Det allvarligaste är att vi skapat det tredjedelssamhälle som det varnades för på 1990-talet. Nu har vi en utslagen tredjedel av befolkningen; de arbetslösa, långtidssjukskrivna, funktionsnedsatta, psykiskt sköra och de nyanlända invandrarna. Lägg därtill en hårt arbetande del av befolkningen som sliter ut sig fysiskt eller psykiskt (sjukskrivningarna skenar och 46,6 procent beror i dag på psykiska besvär såsom stress, utmattning, ångest och depression).

Vårt samhälles brist på ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet har tillsammans skapat en fjärde typ av psykologiskt hållbarhetsproblem: Den inre hållbarheten. Storstadens människor stressar, överkonsumerar och lever livet i ett uppdrivet tempo som leder till brist på inre hållbarhet. Det råder ett slags själslig andnöd. Det finns en diskrepans mellan vad vi säger oss vilja göra (vara mer med våra barn, tänka på miljön, bidra till samhället, ta del av kultur och upplevelser etc.) och hur vi faktiskt lever. Vi tror att vi kan konsumera oss till hållbarhet men glömmer då bort att alla resor och nya prylar vi köper är ett symptom på vår brist på mening. Vi är tomma inombords. Till och med miljökämpar predikar numera om en hoppfull framtid och en övertro på teknikens under.

Naturskyddsföreningens tidigare Generalsekreterare Svante Axelsson förkunnar entusiastiskt i boken ”Vår tid är nu” (Ordfront, 2014) att vi ska köpa kravmärkt och satsa på solpaneler för att ställa om samhället. Teknikoptimismen och digitaliseringen skall lösa biffen. Sällan hör jag att vi människor skall ändra oss.

Vi människor har i alla tider haft svårt att hantera vår närmiljö. Vårt kortsiktiga tänkande (delvis en produkt av vår hjärna) och agerande krockar med kravet på långsiktig planering. Men tidigare i historien har vi inte sprängt ramarna för vår fysiska och psykologiska tillvaro. Forskarna talar om att vi nu lever i Antropocen, en tidsålder där vi människor fundamentalt påverkar jordklotets ekosystem. Vår känsla av förståelse, sammanhang och kontroll har hjälpligt hängt med utvecklingen. Men i dag har vi en global situation där storstadsmänniskan är i majoritet. Till skillnad från lantisarnas jordnära erfarenheter blundar storstadsmänniskan för de känslor som säger oss att något är fel. Att så här kan det inte fortsätta. Istället tar vi till vitaminer, mindfulness, personlig tränare, terapi, köper ekologiskt och önsketänker att vi kan mota känslan av brist på inre hållbarhet. Det kan vi inte. Inte ens i terapirummet kan människor komma undan den känslan. Vad som krävs är att vi storstadsmänniskor sneglar på lantisarnas levnadssätt. Där människor träffas utan att för den skull konsumera. Där lån faktiskt betalas av eller investeras i långsiktig och samhällsnyttig verksamhet. Där människor värdesätter naturen och låter saker ta tid. Och njuter av tystnaden.

Vår balans är rubbad och det plågar vårt samvete. Vi känner skuld. Och det är rätt åt oss.

Verklig hållbarhet på det ekonomiska, ekologiska och sociala området kräver en inre hållbarhet. En känsla av balans i tillvaron där krav och kontroll möts i en acceptabel kompromiss. Där vi människor kan bidra på ett meningsfullt sätt till samhället och i vårt sociala liv. Vår balans är rubbad och det plågar vårt samvete. Vi känner skuld. Och det är rätt åt oss. Skulden skall vi inte träna bort. Den skall vi inte döva med terapi, shopping eller en resa till Thailand eller ett sms till Radiohjälpen. Den skall vi ta in, begrunda och så skall vi välja om. Göra nya val. Ställa nya krav på samhället. På våra arbetsgivare. På våra företag. På våra politiker. På våra tjänstemän. På våra partners, på oss själva. Det vore att ta samhällets oförmåga att lösa de utmaningar vi står inför på allvar liksom vår egen brist på inre hållbarhet.