Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Vilken gräns är det egentligen som är nådd?

Foto: Anders Hansson

Kulturdebatt. Nationen Sverige står inför ett avgörande hot mot allmän ordning och inre säkerhet, hävdar somliga, som vill stänga gränserna för asylsökande. Agneta Pleijel och Percy Bratt undrar hur stora påfrestningarna egentligen är.

Hade det varit bättre om vi, som Richard Swartz formulerade det om u-svängen i flyktingpolitiken, hade ”hållit oss till terrängen i stället för kartan”?. Jo, det kan konstateras att id-kontroll vid transporter till Sverige får den åsyftade effekten – att hindra många asylsökande från att ta sig hit.

I politiken, på ledarsidor och i middagssamtal framställs ofta de som värnar asylrätten, också vid en stor flyktingtillströmning, som verklighetsfrämmande idealister – i motsats till dem som vågar se de stora problemen och är beredda att vidta adekvata åtgärder. Tyskland och Sverige har setts som extrema undantag. Men Sverige håller sig alltså numera ”till terrängen”.

Dock är rätten att söka asyl en mänsklig rättighet. Genèvekonventionen förpliktigar anslutna stater att inte utvisa personer som riskerar politisk förföljelse. Europadomstolens praxis har klarlagt att en utvisning eller utlämning står i strid med artikel 3 i Europakonventionen – om det finns starka skäl att tro ("substantial grounds have been shown for believing”) att personen i fråga löper reell risk för att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling.

 

Vi vågar hävda att många som i dag flyr till Europa har rätt till lagligt skydd enligt dessa rättighetsnormer.

 

Vi vågar hävda att många som i dag flyr till Europa har rätt till lagligt skydd enligt dessa rättighetsnormer. Det är uppenbart att regeringen bland annat med de föreslagna identitetskontrollerna vid transporter med buss, tåg eller fartyg till Sverige vill hindra asylsökande att nå till landets gränser. Moderaterna vill gå ännu längre och har presenterat förslag om direktavvisningar vid gränsen. De grundläggande rättigheterna försvagas och urholkas givetvis, om de som har rätt till skydd effektivt hindras från att söka det.

De stängda gränsernas politik, som ju nu allmänt praktiseras av EU-länderna, kan komma att i någon form bli föremål för rättslig prövning. Som vi ser det är det emellertid lika viktigt att föra ett moraliskt resonemang utifrån de värden som ligger till grund för dessa rättsregler. Det borde inte handla om ett skyttegravskrig mellan skilda åsikter i flyktingfrågan med hätska beskyllningar från båda sidor, utan om faktiska förhållanden. Och då framför allt om konsekvenserna av en flyktingpolitik i syfte att stoppa flyktingtillströmningen, i jämförelse med konsekvenserna av att inte vidta sådana åtgärder.

Mycket tyder på att metoden att strypa flyktingtillströmningen leder till en dominoeffekt: skärpningar leder till kedjereaktioner med skärpningar i andra EU-länder (ytterligare skärpningar har redan indikerats av våra nordiska grannländer). Det innebär att stora grupper av människor hindras från att söka skydd. Det borde stå klart för alla att de långsiktiga effekterna av de drastiska besluten på svensk och europeisk nivå skapar stort mänskligt lidande och i många fall grava kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det ska vägas mot de påfrestningar som ankomsten av många flyktingar innebär för i detta fall Sverige och medborgarna här. På den punkten menar vi att det är de som förespråkar en restriktiv linje som brister i verklighetsförankring. Redan rubriken på den remiss till lagrådet som begär lagligt utrymme för id-kontroller och möjlighet att stänga av Öresundsbron är talande: ”Särskilda åtgärder vid allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten”.

Lagrådet gör i sitt yttrande en sansad bedömning: ”En förutsättning för undantagstillstånd är att det uppkommit en allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet. Lagrådet ifrågasätter om en sådan fara föreligger i dag.” Remissen från regeringen anför att det svenska asylsystemet dignar under stora påfrestningar, liksom hälso- och sjukvård, skola och socialtjänst och flera myndigheter. Lagrådet svarar: ”Men att dessa myndigheter är överbelastade innebär inte nödvändigtvis fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet”.

 

Hur stora eller små påfrestningar ska det mottagande landet anses kunna tåla för att undsätta människor i nöd?

 

Här någonstans bränner det till! Hur stora eller små påfrestningar ska det mottagande landet anses kunna tåla för att undsätta människor i nöd?

Självklart har den växande flyktingströmmen inneburit en mycket stor belastning för vissa myndigheter, men den innebär knappast något hot för vår nations ordning och säkerhet. Det kan inte heller hävdas att befolkningen har drabbats av några ens kännbara umbäranden. Myndigheter har förvisso belastats, men som många har framhållit: bör det inte snarare kallas en systemkris för våra myndigheter? Ståndpunkten att ”vår gräns är nådd” måste analyseras realistiskt. Är det inte i hög grad välfärdsstaten i vår tappning, den svenska modellen med dess otaliga och rigida regleringar, som sätter gränsen?

Som att en femtonåring, som på egen hand klarat sig ända hit från Syrien, här måste ha tillsyn dygnet runt på ett HVB-hem (à 50 000 i månaden). Som att flyktingar skall placeras i tältläger fast lokaler står tomma men inte får användas om de saknar hiss. Som att lärare inte räcker till (då de flytt yrket). Som att våra myndigheter antingen inte vill eller förmår ta vara på vanliga svenskars engagemang …

Man måste analysera vad som realistiskt och rimligen kan begäras av oss, som lever i ett av världshistoriens rikaste samhällen.

Vi talar om moralen, eller omoralen, i att genom drastiska åtgärder stoppa människor från att komma hit för att söka lagligt skydd. Vi har svårt att förena det med den liberala rättsstatens normer och människosyn. Vi ser att EU-länderna, ännu med undantag för Tyskland men nu också Sverige, är i färd med att överge en av sina viktigaste demokratiska grundpelare, asylrätten. Låt oss hoppas att det ändras.

Här kunde man anställa ett tankeexperiment. Tänk om Sverige, efter det att nazisternas börjat likvidera judar, i stället för att aktivt stoppa judiska flyktingar från Tyskland hade öppnat sina gränser för dem, samtidigt som övriga länders gränser förblev stängda. När borde vi då ha satt stopp? Vid några hundratusen judiska flyktingar, och hänvisa resten till koncentrationsläger och utrotning? Ett större antal, eller ett mindre?

Skillnaden är att Sverige nu, i motsats till då, inte står inför risken att överfallas av en totalitär krigsmakt. Det är troligt att många blir provocerade av jämförelsen, men är det inte den sortens frågor vi måste ställa? Det här är en så viktig moralisk diskussion att den måste föras överallt, på samhällets alla nivåer. Och så realistiskt som möjligt; efter terrängen.

Fördjupning. Flyktingsituationen
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.