Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Vilse i mångfalden

Foto: Illustrtion: Jesper Waldersten
Under de senaste åren har blatten varit på modet. Många har velat skapa en gemensam identitet för alla icke-svennar, inte minst tidskriften Gringo. I den tredje artikeln i serien ”I väntan på Sverige” frågar Maciej Zaremba om den viljan tvärtom underblåste rasismen i Sverige?

Det var mycket folk på Vivallabadet den dagen, varför också bevisläget blev gott. Många hörde: ”Jävla zigenardjävlar”, ”Jag skall knulla alla zigenare”, en del hörde även ”horor, horungar, slödder och tattare”. Åklagaren hävdade att då allt detta ropades till romer borde gaphalsen straffas för hets mot folkgrupp. Men han övertygade inte tingsrätten i Örebro, som friade: ”Kan inte anses nedsättande för den romska gruppens anseende.”

Denna dom upprörde Sverigedemokraterna, som menade att om den åtalade inte hetat Habibi utan Svensson hade hon säkert blivit fälld.

En del tyder på att Sverigedemokraterna kan ha rätt. Gäller det ordinär brottslighet kan invandrare knappast räkna med mildare behandling, snarare tvärtom. Men när det kommer till hatiskt tal verkar invandrarskapet förmildrande. Till exempel kommer incidenten vid badet inte med i statistiken över anmälda hatbrott, av det skälet att gaphalsen hette Habibi.

Enligt Brottsförebyggande rådets sätt att räkna är det alltså inte hatbrott om en invandrare hetsar mot romer eller svarta. Hatbrott blir det först när en svensk gör det. Det skall sägas att man på Brå ogillar denna regel, men tvingas följa instruktioner från Säpo. Som tydligen tar för givet att en hatisk invandrare utgör mindre risk än en svensk.

Själv undrar jag förstås hur Brå bär sig åt för att urskilja de riktiga svenskarna. Det är besvärligt, får jag höra, ”i anmälan finns sällan uppgifter om var någon är född. Så vi går på namnet”.

Skall man bli förvånad att en stat som bokför brottsligheten med ledning av namnskicket – ”Vad säger du, låter Holt svenskt? Okej, då var det ett brott.” – har vissa problem med ”integrationen”?

För Sverigedemokraterna blev denna dom ännu ett bevis på att staten gynnar utlänningen på de inföddas bekostnad. Så kan man se det, förstås. Eller också tvärtom: Som bevis på ringaktning: Äsch – du är ju bara en invandrare.

Jag läser en artikel om ”integrationen” på DN Debatt där skribenten Masoud Kamali blandar in en ministers sexuella läggning i resonemanget. Jag läser en annan, i DN Kultur, där skribenten Kurdo Baksi i föraktfulla ordalag analyserar en politikers klädsel, kön och ras som förklaring till hennes åsikter.

Jag tror att om dessa texter författats av en Svensson hade han blivit offentligen hudflängd, om nu artiklarna publicerats alls. Men signerade med dessa namn väckte de föga indignation utom – just det, hos andra skribenter med ovanliga namn (som Madon, Wager, Demirbag-Sten). Ja, de gångerna fick de nästan ensamma inskärpa svensk pressetik.

Vad är det vi bevittnar? Början till en segregerad offentlighet där hudfärg, kön, religion och härstamning ger rätt att säga saker som andra inte får? Det är lätt att hitta inlägg där någon avfärdas då hon inte är invandrare, inte kommer från ”förorten”, råkar vara man i viss ålder eller – värst av allt – kvinna som invandrat men inte skriver under på att Sverige behärskas av rasism. Då kan man kalla henne ”husneger” och komma undan med det, om man inte heter Svensson, vill säga.

Det mest talande exemplet på hur viktigt det blivit med avsändares identitet är tidskriften Mana, vars chefredaktör Babak Rahimi fann det nödvändigt att i sina artiklar utge sig för att vara en kvinna i Iran, med påhittad biografi och allt.

Det märkliga är att det är folk som tror sig vara ”antirasister” som denna gång underminerar det civiliserade samtalet. Smaka på det här inlägget i bloggosfären: ”Begreppet husneger skulle effektivt kunna användas … emot negrer/invandrare som är med i borgerliga partier, t ex Nyanko Subyami i folkpartiet” (antirasistisk stavning, min anm.). Hänger ni med? Att inte vara född i Sverige förpliktigar till bestämda åsikter. En mer etablerad bloggare som påstår bekänna sig till ”vänstern” är kritisk mot att invandrare ingår ”färgblandade relationer”. Det försvårar kampen mot rasismen, anser hon. Liksom extremhögern tycks hon mena att hudfärgen förpliktigar.

Om det bara vore extremister som tillskrev invandraren en bestämd identitet. Men när det häromåret kom till en akademisk konflikt mellan en docent Westholm och en professor Kamali fick vi höra från riksdagens talarstol att regeringen måste ingripa:

”… denna skadliga polemiska diskussion har publicerats i Dagens Nyheter, vilket gör att konflikten kan få negativa konsekvenser för relationerna mellan invandrarbefolkningen och de svenska myndigheterna.”

Ja, ni läser rätt. Om en Westholm kritiserar en Kamali kan hela ”invandrarbefolkningen” ta illa upp. Ingen folkvald rusade upp för att invända mot idén att ”invandrare” skulle vara en folkgrupp, betingad som Pavlovs hundar, och för vars skull vi måste strypa diskussioner (i synnerhet de polemiska). Var det för att talaren i fråga inte var född i Sverige? Ana-Maria Narti hette hon.

När ”invandrare” kommer på tal kan medborgaren bli osäker på vad som passar sig att säga. Som om språket blivit minerat. Vänligt menade frågor som ”Var kommer du ifrån?” kan numera väcka harm. ”Jag är född i Mora.” Man får tänka på vad man säger. Och kanske tänker man fel, litet föråldrat? Det har ju gått så fort … Och inte är det lätt att veta hur man skall leva upp till den nya mångfalden. Här blir en SFI-lärare vid Lernia utskälld som ”elitist” när hon invänder mot att en person som inte kan stava (och bryter tungt på farsi) skall lära ut svenska till invandraren. Där blir en annan anmäld för diskriminering för att hon sagt att kvinnorna i Iran är förtryckta.

När människor börjar känna sig osäkra i sitt språk och sina tankar uppstår en marknad för buktalare, förkläden och alibin. Vill man förstå Sverigedemokraternas framgångar kan man inte bortse ifrån Gringo, tidskriften som uppstod 2005 och gjorde konkurs tre år senare.

Det är inte så konstigt att några infödda ungdomar som fått frågan ”Var kommer du ifrån?” en gång för mycket kommer på idén att göra en Tidskrift Tvärtom, där ”blattar” får stå för allt det coola och attraktiva, medan ”svennar” får statera som den debila bakgrunden. Det kan fungera som satirisk ögonöppnare: ”Jaså, ni klumpar ihop oss och ser ned på oss? Smaka på er egen medicin!”

Men Gringo gick längre än så. De gjorde ”blatten” till en identitet, vars enda säkra drag var att han inte var ”svenne” och aldrig skulle bli det. Dels därför att svennarna inte släppte in dem (rasism), dels för att svennarnas kultur inte var värd besväret.

Ja, så kunde kanske en obesvarad kärlek reagera. Men Gringo var teater. Dess redaktörer, som påstod sig tala för bortstötta massor, var välanpassade entreprenörer som fantiserat ihop en ”blattesvens­ka” som nästan ingen talar och gjort sig till tolk för övertygelser som knappast någon hyser. Som kunde jämställas med nazism: ”Dessvärre bygger den svenska nationalismen på språket, precis samma typ av nationalism som Hitler förordade”, stod det i Gringos handlingsprogram. Eller också att svenska kvinnor var värdelösa som sex­objekt (för små rumpor) medan de svarta luktade mycket bättre, som det stod i Gringo 7/05. Blev Sveriges invandrare styrkta i sin själv­identitet?

Det märkliga var inte att unkenheterna och den inverterade rasismen kom på pränt. Det märkvärdiga var att gamla folkrörelser, myndigheter och företag betalade femsiffrigt för att få det upprepat på kurser och mångfaldsdagar. Att till invandrare måste man tala på ett särskilt sätt, ty de är ett folk för sig, med en egen rotvälska, att de saknar intresse för svensk kultur, men kräver att man erkänner deras. Nu blev det sagt av någon Carlos eller om det var Zaynar han hette. Vilken lättnad.

Behöver det sägas vilket politiskt godis Gringo blev för våra xenofober? ”Gringo...(har) lyckats framställa immigranterna i Sverige som förortsapor blindstyrda av fundamentala behov av bekräftelse och respekt”, jublar en av de mest obehagliga bloggarna på den kanten. Inte riktigt rättvist, men inte helt fel. Än viktigare för Sverigedemokraterna var att Gringo konfirmerade deras grundtanke: att svenskheten var något etniskt. Det fnittrande mottagandet som hånet av ”svennar” fick på konferenser och i tevesoffor tycktes bekräfta vad SD länge hävdat: att Sverige tappat självrespekten, visste inte att vårda sin kultur – alltså behövdes Sverigedemokraterna.

Det mest absurda i historien är att de institutioner som gnuggade sig mot Gringo knappast tog dess ideologi på allvar. De köpte ett avlatsbrev att visa upp när mångfaldsrevisionen kommer. Så slapp de att själva fundera på om det är rasism att kräva god svenska av en svensklärare eller om det verkligen är klokt att blir upprörd när en kvinna vägrar ta i hand. Det är ju så traumatiskt att diskutera sådant.

Visst det kan vara traumatiskt. Vill det sig illa kan man bli kallad r-ordet. Häromåret fick ett sextiotal ledande statsvetare, som i brev till regeringen protesterat mot politisk styrning av integrationsutredningen, till svar från Mona Sahlin att deras protester hade ”rasistiska undertoner”. Vilket var rent påhitt, avslöjade Dilsa Demirbag-Sten, som granskat korrespondensen. (Expressen 30/6 -04)

Jag antar att hon var nöjd med sig själv, Mona Sahlin, som med ett glåpord fick tyst på en besvärande debatt. Men ännu gladare blev Sverigedemokraterna. När legitim kritik av huvudlösa inslag i integrationspolitiken avfärdas på det sättet blir det xenofober som får monopol att föra den debatten.

Här är det en skolrektor (i Råneå) som skickar hem en trettonåring vars tröja pryds av svensk flagga samt av orden ”Sverige är mitt fädernesland”. Plagget kunde ”uppfattas som nazistiskt”, menar skolledaren. Där är det Nyköpings kommun som förbjuder församlingen att resa ett kors i minneslunden invid Lids medeltida kyrka. ”För stark religiös symbol”, heter det, opassande i ett multikulturellt samhälle där även ateister kan ta anstöt.

Åttondeklassare på Strandskolan i Klagshamn fick inget klassfoto eftersom de för dagen kom klädda i landslagströjor (inför landskampen mot Danmark). ”Det står i vår läroplan att vi ska arbeta mot främlingsfientlighet och intolerans”, förklarade rektorn. Nej, han tyckte inte att landslaget stod för rasism, men tröjorna kunde av någon ”uppfattas på det sättet”. Också ”Den blomstertid nu kommer” kan ”upplevas som diskriminerande” och är därför olämplig vid skolavslutningar, enligt DO, som bannat Bräckeskolan på Hisingen för psalmsång.

(Intressant nog håller inte Sveriges muslimska råd med DO på den punkten. Ordföranden Helena Benaouda säger till mig att ”det vore absurt att generellt bannlysa psalmsång vid skolavslutningar”. Däremot borde vid varje tillfälle skolan fråga föräldrarna om alla är med på den saken.)

Jag höll på att glömma Kista, där en del tjänstemän ville ta ned flaggan från kommunalhuset, på det att invandrarna på Järvafältet skulle känna sig mer hemma. Till all lycka råkade kommundirektören vara en japansk-italiensk-spansk indian. Luis Abascal hette han, från Uruguay var han, ”nu är vi i Sverige”, grymtade han och flaggan blev kvar.

Visst lever vi i intressanta tider. För rektorerna i Råneå och Klagshamn är blågult något suspekt, för Abascal är flaggan en samlande symbol. Därmed också sagt att vimsigheterna ovan, som driver allt fler ilskna medborgare i armarna på SD, samtidigt vittnar om klen inlevelse med de människor vars jämställdhet man påstår sig värna. Det är fantombilden av invandraren som de söker behaga. Eller är det kanske bara självbilden.

Sigtuna kommun tror sig gå i spetsen för det multikulturella samhället. Där gäller allmänt skollov på den ortodoxa långfredan, kurdisk-persiska nyåret noruz samt id al-fitr, slutfesten för ramadan. Inkluderande så det står härliga till. Det är bara det att för fru Cherine är det nog föga bekymmer att Kers­tin och Kalle går i skolan medan hon och familjen firar nyår. Hennes problem är att lära sig svenska. Var kan hon få upplysning? Ingenstans. Sigtuna är en av de få kommuner där all information, också den om kurser ”för dig som behöver lära dig svenska från grunden”, endast ges på det språket.

Habibi heter i verkligheten något annat.
Nästa del i serien publiceras tisdag 10/3.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.