Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-22 07:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/viola-bao-sa-har-den-svarta-kvinnligheten-formats-fundamentalt-annorlunda-an-den-vita/

Kulturdebatt

Viola Bao: Så har den svarta kvinnligheten formats fundamentalt annorlunda än den vita

Bild 1 av 2 ”De ser inte skönheten, bara kaoset, går miste om alla sätt på vilka svarta människor skapar liv och gör den råa nöden till en arena för experiment”.
Foto: Kevin Foy/TT
Bild 2 av 2
Foto: Ryan Deberardinis / Alamy Stock Photo

Saidiya Hartman visar i sin senaste bok hur man kan berätta om de som aldrig dokumenterats, eller som bara katalogiserats som typexempel på sociala problem i slummen: De unga svarta kvinnorna i det tidiga 1900-talets New York och Philadelphia. ”Wayward lives, beautiful experiments” är en drömbok, ett sorgekväde och en hyllningssång i ett, skriver Viola Bao.

Hur berättar man historien om någon som historien aldrig lyssnat på? Någon vars spår bara står att finna i ofullständiga arkiv och spillror av kvarlämnad information? Kan man frammana gestalter som gått förlorade i historieskrivningen, rekonstruera begär och lidanden som aldrig tecknats ner, ett eller flera decennier senare? Frågan står i centrum hos författaren och professorn i afroamerikansk historia på Columbia University, Saidiya Hartman, en av de mest uppmärksammade akademikerna i USA i dag inom den växande trend som kombinerar det akademiska med det poetiska och skönlitterära skrivandet. 

I den banbrytande ”Scenes of subjection: Terror, slavery, and self-making in nineteenth-century America” (1997) studerade hon framställningar av slaven under 1800-talet och frågade sig om man kan skriva fram en röst åt den förtryckta. Till skillnad från många antirasistiska slavskildringar som ofta fastnar i klichéer om den förtryckta som erövrar politisk agens och slår tillbaka, eller framställer slaven som universellt mänsklig och ett föremål för läsarens empatiska identifikation, kommer Hartman fram till den radikala slutsatsen att nej, man kan inte tala om någon agens eller mänsklighet om den vars frihet är så fundamentalt kringskuren. Det finns inget språk för den avhumaniserade. Och när hon i den personliga memoaren ”Lose your mother” (2006) skildrar en resa till Ghana för att kartlägga slavhandelns historia, är det mer för att visa hur slaveriet ännu hemsöker och formar villkoren i såväl Västafrika som för svarta i USA i dag, än för att tala för de mänskliga liv som gick förlorade. 

I Hartmans nyutgivna, omtalade och hyllade bok ”Wayward lives, beautiful experiments: Intimate histories of social upheaval” anlägger hon ett delvis annat tillvägagångssätt. Här rör det sig även om en annan figur: den svarta flickan i Philadelphia och New York under perioden 1890–1935, under en period då de norra storstäderna formligen exploderade av unga afroamerikaner som migrerade från södern för att hitta nya livsmöjligheter i staden. Det börjar med att hon hittar ett fotografi från början av seklet av en svart barnprostituerad som poserar naken på en soffa: en blandning mellan sociologisk dokumentation, slavporträtt och pornografi. ”Vem var hon?” frågar sig Hartman och vänder sig, hemsökt av denna fråga, till arkiven. Flickans namn har gått förlorat, men i stället finner hon en uppsjö av unga kvinnor som liksom hon växte upp under en tid då de fattiga svarta ghettona snabbt bredde ut sig i staden och hennes närvaro plötsligt fanns överallt: på de ruffiga gatorna i Harlem och Seventh Ward, på kabaréerna och ölhaken, på teatrarna, i hyreshuskorridorerna och köken, på anstalterna.

Boken aktualiserar frågan om hur man kan berätta om sådana som aldrig riktigt dokumenterats, eller som dokumenterats av en blick som velat katalogisera, disciplinera och göra dem till typexempel på sociala problem i slummen: brottsling, prostituterad, moraliskt depraverat barn. Hartman vänder sig till sociologers och socialarbetares fotografier och dokumentation av ghettona, vita filantropers och hyresvärdars anteckningar, polisrapporter, till brev skickade till och från ungdomsfängelser. Hon följer de fattiga flickorna tätt i stegen – de som bara några generationer efter slaveriets avskaffande migrerade till staden, bara för att stöta på rasismens skrankor på nytt. Utestängda från restauranger, vita kvarter och större delen av arbetsmarknaden tvingades de ta de mest lågbetalda och slitsamma jobben som tvätterska eller hembiträde. 

I dokumenten tycks det för Hartman som den unga kvinnan ändå ständigt ”gled ur ramen och förblev flyktig”: ”De utomstående och välgörarna misslyckas att fånga det, greppa det. Det enda de ser är en typisk svart gränd. De ser inte skönheten, bara kaoset, går miste om alla sätt på vilka svarta människor skapar liv och gör den råa nöden till en arena för experiment”.

Det tvingar henne att läsa dokumenten mothårs, mellan raderna, att spekulera och fantisera – men också att respektera tystnaden och luckorna i arkiven. Tillvägagångssättet påminner om Karin Johannissons essäistiska verk om kvinnlig känslohistoria eller Sara Stridsbergs litterära tolkning av historiska figurer, och är besläktat med initiativ till queera motarkiv som gjorts i Sverige. Medan hon i sina tidigare böcker till stor del underlåtit att skriva fram en röst åt de subjekt hon skildrar, spinner hon här fram en mothistoria där fantasin får fylla i luckorna i arkiven, där flickornas röster blandas med historikerns i ett brokigt kollage som med stilistisk lätthet korsar mellan poesi och forskning, skönlitteratur och historieskrivning. Där skriver hon också in sin egen subjektiva röst och roll som forskare – inte en allvetande, objektiv instans, utan en som är med och skapar det förflutna i en kreativ och imaginär process. Formen vittnar om insikten att historien inte är någonting statiskt fruset, utan något som hela tiden skapas och omskapas i nuet, som ofrånkomligt investeras med nuets blick och begär.

Det är en motsägelsefull epok: en tid präglad av hårdnande raslagar, urban segregation och rasupplopp. Hartman skriver om raskravallerna i New York år 1900, och ”den röda sommaren” 1919. Men också om ökad sexuell frihet, upplösta köns- och familjenormer och en växande queerkultur. Att de svarta kvinnorna var många fler än männen i staden ledde till att de ofta hade lösa sexuella förbindelser, skaffade barn utanför äktenskapet och var den främsta familjeförsörjaren i hemmet. På kabaréer och fester flydde de våldet och fattigdomen. De stod enligt Hartman i frontlinjen för en svart sexuell revolution som ägde rum i början av seklet, i en tid då samtiden kriminaliserade och straffade deras sexualitet med inspärrning. Hennes bok är ett försök att återupprätta dessa flickor som var före sin tid, ”radikala tänkare som outtröttligt tänkte fram andra sätt att leva”, och en hyllning till slummen, denna förfärliga och vackra plats, som var ”ett socialt laboratorium för den svarta arbetarklassen och fattiga”.

Bokens tjugo kapitel utgörs av en rad porträtt av karaktärer, som alla existerat i verkligheten. Här finns den unga flanören Esther som älskar danshallar, har många älskare och gjort en konst av att lönearbeta så lite som möjligt; den nygifta Mamie som vill dela sin kärlek med många och vägrar låta sig formas till en fin flicka av två vita överklassfilantroper; den vackra Edna som blir skådespelare för att kunna drömma sig in i andra roller. I ett kapitel passerar WEB Dubois revy – en av de viktigaste sociologerna i sin tid och den första att grundligt kartlägga den svarta befolkningens förändring över tid. I ett annat återberättas Gladys Bentleys liv: den hyllade lesbiska crossdressern och bluessångaren i Harlem som bryter mot idén om att den svarta klassresan bara kan ske genom självtuktan, monogami och giftermål. 

Hartman rör sig vigt från den tidiga migrationen via Harlemrenässansen till det politiskt alltmer självmedvetna svarta 30-talet. Att historien är någonting som skrivs kollektivt gör hon klart med de lösryckta, kursiverade citaten av svarta poeter och teoretiker inflätade överallt i texten – Audre Lorde, Cedric Robinson, Ida Wells, Toni Morrison – en hyllning till den svarta radikala traditionen, dit Hartman också själv sällar sig.  

Hon är nämligen en av de främsta figurerna inom fältet ”black studies”, studiet av svarta befolkningsgrupper i USA och världen över, och fogar sig till den teoretiska inriktning som kallas ”afropessimism” som fått stort genomslag de senaste åren (se exempelvis Arthur Jafas pågående utställning på Moderna museet). Enligt denna finns ett tydligt historiskt kontinuum mellan slavtiden och svartas liv i USA i dag, som beskrivs som ”en social död” – genom den fortsatta fattigdomen, den begränsade tillgången till sjukvård och utbildning, fängelseindustrin – och man försöker förstå rasismen inte som ett undantag, utan en existenshorisont som villkorar alla delar av ens liv.

Här finns också en kritik av den intersektionella feminismen, som anklagas för att i sin analys addera svarthet som en parameter på en annars normativ analys av genus. Feministiska tänkare som Hartman menar istället att svarta könsroller är queerade materiellt redan från början i USA – familjestrukturen har alltid varit elastisk sedan slavtidens nyckfulla separation av familjer, den svarta kvinnans arbete värderades som jämställt med mannens långt innan den vita kvinnans – och att den svarta kvinnligheten således formats på fundamentalt annorlunda sätt än den vita. 

Att så är fallet tycks bekräftas av de sexuellt och socialt experimenterande unga kvinnorna i boken. ”Wayward lives, beautiful experiments” är en drömbok, ett sorgekväde och en hyllningssång i ett, så poetiskt, subtilt och passionerat skriven att jag blir helt skakig och urlakad. Hartman skriver fram skönheten hos de som försökte skapa sig ett vackert liv utifrån ingenting, som långt innan ”Den store Gatsby”, Henry Miller och queerrörelsen tillsammans åstadkom en kollektiv transformation i den intima sfären – en av få platser att uttrycka frihet på i en tillvaro så kringskuren. Som levde de efter Audre Lordes rader: ”If she could feel deeply, she could be free”.