Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Yrsa Stenius: Sture Bergwalls eget ansvar

Sture Bergwall i förvaltningsrätten.
Sture Bergwall i förvaltningsrätten. Other: Stefan Lisinski

Nu etablerar medierna sanningen att Sture Bergwall är ett offer för psykiatrin. Men låt oss inte glömma hur drivande han själv var, skriver Yrsa Stenius.

Hur kunde Thomas Quick fabulera fram sin egen inblandning i bestialiska mord och inte bara tas för sanningssägare utan också i högsta grad bli hjälpt på traven, undrar Niklas Wahllöf retoriskt i sin tv-krönika den 28 november på DN Kultur och finner svaret i Dan Josefssons och Jenny Küttims tv-dokumentär om psykoanalytikern Margit Norell.

Det var Margit Norells sekteristiskt troende lärljungar på Säters rättspsykiatriska klinik som fick Thomas Quick/Sture Bergwall att "minnas" de sexuella övergreppen han utsatts för som barn, konstaterar Wahllöf och sammanfattar: "Quick själv mindes ju inte, det var andra som ville att han skulle minnas."

Ja, detta är nu den sanning som säljer som smör när mediernas domstol har fått både Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker (och tv-dokumentärer) på sitt bord och rättsskandalen kring Thomas Quick svämmar över alla bräddar i "spalterna". Thomas Quick blev ett offer för "dårar" inom både psykiatrin och rättsväsendet, för att apostrofera Leif G W Persson.

Visst, så ser det onekligen ut men tillåt mig ändå att något modifiera denna sanning: I begynnelsen var det inte psykologerna på Säter som fick Thomas Quick att börja minnas och fabulera kring sin egen medverkan i de bestialiska brotten. Det var i högsta grad Thomas Quick själv som drog igång karusellen – av många skäl av allt att döma – och han gjorde sitt yttersta för att fortlöpande förse psykologerna med noga uttänkt "minnesmaterial" som han både hittade på och rekvirerade från utomstående källor.

I debatten om detta onekligen unika rättshaveri som utspelat sig kring Thomas Quick har mina ögon fallit på bara ett enda inlägg som på allvar har tagit fasta på Sture Bergwalls egen andel i den psykiatriska och juridiska dynamik som åt helvete – i de flesta bemärkelser – bar. Det var den kloka Lena Anderssons krönika den 10 augusti i Dagens Nyheter där hon skrev om manipulatörens makt och vanmakt. Thomas Quick var en mästerlig manipulatör som helt enkelt blev trodd för att han ljög så övertygande. Och när han väl hade blivit trodd tappade han kontrollen över sina lögner, menade Lena Andersson i kort sammanfattning.

Efter att ha läst Dan Josefssons ambitiösa bok om Margit Norell och tragedin Quick blir jag ännu mer övertygad om det insiktsfulla i Lena Anderssons resonemang. De som har läst Josefssons undersökning och låtit indignationen över det "skandalösa" i detta märkliga drama fara i väg med sig, kanske inte har noterat att Josefsson faktiskt beskriver hur drivande Quick själv var när den famösa intrigen tog gestalt.

Sture Bergwall säger själv till Dan Josefsson att han/Thomas Quick började bekänna det ena hemskare mordet efter det andra därför att inte ville lämna Säter för en otrygg tillvaro i arbetslöshet och utstötthet. Dessutom ville han ha sobril.

Det är säkert en del av sanningen och alla journalister har tagit fasta på just den eftersom den är så pinsam för rättspsyket. Men ur både Josefssons och Hannes Råstams bok framgår att Thomas Quick framför allt blev beroende av den teater han spelade så rasande skickligt inför sina terapeuter och sedermera inför rättsväsendets representanter. Hans teater fick som all god konst sin särskilda kvalitet av att den var äkta, av att åskådaren inte är riktigt säker på att det är teater som spelas eftersom skådespelaren är så starkt personligen engagerad.

Inför sina terapeuter fick Thomas Quick förfärliga anfall av olika slag. Han fick ticks, han fick kramper och okontrollerad motorik, han skrek, han morrade, han grät, han damp i golvet och blev liggande och mycket annat. Liknande attacker utvecklade han när han vallades på olika påstådda brottsplatser. Personalen på Säter hade inte facit i hand på 1990-talet. De hade ingen anledning att tro att Thomas Quick spelade teater – om det nu var det han gjorde? Jag klandrar inte dem som vid dessa scener gav Thomas Quick stora mängder lugnande. Men jag tror på Claes Borgström när han till mig säger att han aldrig hade tillåtit att Thomas Quick vallades drogad på en brottsplats.

Enligt Hannes Råstams mycket hyllade bok läste Thomas Quick aktivt och systematiskt på om de mest spektakulära av de brott han bekände. Konstigt nog fixade han det och höll det inlästa i minnet samtidigt som han, enligt sig själv och Råstam ständigt var gravt drogad. Men visst – så kan en drogmanipulerad människohjärna fungera.

Det är ingen tvekan om att Dan Josefsson har avslöjat något mycket viktigt när han i sin tjocka bok har avtäckt det förhållandevis hemliga psykoanalytiska nätverket kring Margit Norell. Det urartade svårt eftersom det vägrade ta emot korrektiv. Dess betydelse för att Thomas Quick lät sig dras med i en falsk minneslavin av katastrofala mått kan inte bestridas.

Men låt oss ändå besinna att den Thomas Quick psykiatrikerna hade framför sig på 1990-talet framstod som en psykiskt svårt störd person. Han hade begått ett galet bankrån i samband med vilket han påstod sig ha uppvisat sexualsadistiska tendenser mot en pojke. Han hade börjat bekänna mord.

Vid denna tid blomstrade ännu idéer om att man kan göra något för att hjälpa psykiskt djupt störda personer. I dag, när vi rycker på axlarna åt stört folk och hoppas på tabletters undergörande verkan, kan vi hånle åt dem som beslutade om terapi för Thomas Quick, särskilt som terapin verkar ha gått fel. Men personligen kan jag inte ropa korsfäst, korsfäst åt dem som försökte.

Vad seriemördaren Thomas Quick egentligen är för en figur vågar jag efter allt som sagts och skrivits inte ha någon uppfattning om. Men ett är jag säker på: Det var Sture Bergwall som kom på idén och genomförde den med allvar och övertygelse.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.