Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Kulturell uppvärmning inför klimatmötet

Inför toppmötet Cop21 i Paris om två månader är klimatfrågan hetare än på länge i kulturvärlden. Men fortfarande är den globala uppvärmningen en tematisk utmaning för konsten.

Det går förstås att göra som ­Jonathan Franzen i romanen ”Frihet”: han använder sex som morot samtidigt som läsaren piskas med detaljerade miljökonsekvens­beskrivningar av frackning. Men i en stor del av kulturen är klimatförändringarna en tematisk utmaning. Klimatets geologiska tidsskala är svårförenlig med humanismens mer småskaliga princip om männi­skan som alltings mått.

Miljörelaterade berättelser verkar också ha lätt att köra fast i gamla hjulspår. Författaren Jesper Weithz – vars hyllade debutroman ”Det som inte växer är döende” var delvis klimatrelaterad – beklagade sig nyligen över den enkelspåriga skildringen av miljöaktivister i tv-serier och filmer. ”Snart spårar jag ur” utbrast han i en krönika i tidskriften Effekt om ”Night moves”, ”The east”, ”Tellus” och andra säsongen av ”Bron” – berättelser som alla skildrar urspårade miljöaktivister: ”Dessa självrättfärdiga världsförbättrare startar måhända som fina idealister men långsamt och obönhörligt förvandlas de till fullblodiga sociopater och vi som tittar lär oss att aktivism leder till ångest, mord och fängelse.”

Om vi ska ställa om samhället måste vi också fråga oss vad som är meningen med livet och på det sättet kan klimatfrågan rymma de mest fascinerande historier. Liv och död på planetär nivå. Här finns en otrolig potential.

En miljöaktivist som dock går mot strömmen i det avseendet är huvudpersonen i serien ”I början var jag väldigt arg”. Den dokumentära berättelsen av Kalle Johansson (som finns att läsa i sin helhet på nununu.nu) handlar om operasångaren och klimataktivisten Samuel Jarrick och hans resa genom klimatsorgens olika faser. I inledningen är han en bekymrad småbarnsförälder som på 00-talet klimatchockas av Mark Lynas ”Sex grader” och utvecklar en frustrerad ilska gentemot SUV-ägare. Han deltar i en nakendemonstration utanför koleldade Värtaverket och ställer sig upp och sjunger på Vattenfalls årsstämma. Men gång på gång kör han huvudet i en vägg av liknöjd omgivning. I dag fortsätter han att oroa sig för dotterns och klimatets framtid, men har accepterat att de flesta inte tycker att klimatfrågan är lika akut och att det är svårt att stånga fram en förändring.

För tillfället uppträder Samuel Jarrick naken i ett annat sammanhang, ”La Traviata” på Folkoperan, men han är också engagerad i Medborgarutredningen, som arrangerade sin första kväll i måndags. Att klimatförändringarna inte syns så mycket i kulturen tror Samuel Jarrick beror på att hållbarhetsfrågor är svåra att passa in i den vanliga dramaturgin:

– I den går man från A till Ö, någon segrar och allt blir bra. I filmens värld ser vi ofta den ensamma hjälten som åker i sin bil och löser brott. Hur berättar man om degradering av ekosystem i den formen? Om hållbara städer och om kollektiva projekt? Framtiden i kulturen utmålas alltför ofta som antingen en galet teknikromantiserad cybervärld eller Armageddon. Jag menar att filmens, operans eller litteraturens roll också kan vara att våga öppna dörren till andra framtids­visioner, säger han.

Att klimatfrågan är svårgestaltad hindrar inte att den kan vara en rik källa att ösa ur:

– Den rymmer allt som berör människor. Den handlar om våra största rädslor, om vad som är värdefullt i våra liv. Om vi ska ställa om samhället måste vi också fråga oss vad som är meningen med livet och på det sättet kan klimatfrågan rymma de mest fascinerande historier. Liv och död på planetär nivå. Här finns en otrolig potential.

Samtidigt som klimatfrågans mediala synlighet har sjunkit sedan fiaskot på klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 syns flera tecken på ett växande engagemang i den allmänna opinionen. Miljöprofessorn Johan Rockströms Sommarprat om klimatet blev det mest delade av alla Sommarvärdars program i år. Och även om klimatrörelsen går på sparlåga i Sverige och Europa syns en motsatt tendens i naturkatastrofdrabbade USA, där över 300.000 människor förra hösten gick ut på gatorna i New York under The people’s climate march.

Teater Barbaras klimatfars ”Frossa” har turnerat runt hela landet sedan 2009 och spelas även i helgen på Kulturhusets klimathelg i Stockholm. Också Carina Jingrot, som har en av rollerna, märker av ett ökat engagemang hos publiken i dag jämfört med för några år sedan.

– Särskilt ungdomar är mer medvetna i dag än förut, men det gäller även när vi spelar för företag. I dag finns ofta redan en debatt om frågan på skolor och arbetsplatser vi besöker, ett helt annat samtal än för sex år sedan. Då var vi domedagsprofeter, nu är klimatförändringarna allmänt accepterade och de flesta vet att läget är alarmerande, säger hon.

Utmaningen med ”Frossa” för Teater Barbaras del var först och främst att förstå hur klimatfrågan hänger samman, för det andra att levandegöra fakta och fånga publiken. Lösningen blev att spela satir. I den ståuppinspirerade pjäsen möter vi tre slicka klimatkommunikatörer från den fiktiva samverkansgruppen Facit som under en powerpointpresentation hamnar i konflikt med varandra kring klimatkrisens lösning.

– Vi skruvar till och förhöjer motsättningar mellan traditionell syn på tillväxt och behovet att göra någonting åt klimatproblemen. Mina mer cyniska motspelare tycker att vi ska shoppa oss ur krisen, att vi ska fortsätta att öka utsläppen nu så att vi får råd att dra ner senare.

På Riksteatern pågår två parallella klimatprojekt. Dels förbereds Run for your life, där tusentals deltagare med start i november ska springa stafett från norra Sverige till Cop21 i Paris. Trailern som ligger ute på projektets hemsida visar männi­skor som tokrusar i sina vanliga vardagskläder och för tankarna till en zombieapokalyps. I långsammare tempo går Riksteaterns Dark mountain workshop. Projektledaren Dougald Hine arbetar med 13 konstnärer, författare, artister och regissörer för att söka en djupare förståelse för konstens roll i de ekologiska krisernas skugga. Den första workshoppen om två veckor följs på kvällen av ett offentligt möte på Södra teatern.

– Vi tar två steg tillbaka från den omedelbara diskussionen om ­utsläppsproblem och koldioxid­avtal för att diskutera hur man som konstnär ska hantera kunskapen att hela vårt sätt att leva kommer att ifrågasättas under den kommande generationen, säger Dougald Hine.

Att använda konsten som varningsskylt för klimatkatastrof är dock inte aktuellt på Dark mountain workshop.

– Att använda konsten för att leverera budskap fungerar inte särskilt bra, vare sig som konst eller budbärare. Men samtidigt vore det lögnaktigt att göra konst som låtsas som att vi inte vet. En sak som konst är bra på är att osäkra ramarna med vilka vi skapar mening i vårt liv. På så sätt kan vi upptäcka möjligheter vi har missat. De kanske inte ser ut som framtiden vi växte upp med, men inte heller slutet på världen.

Att kalla förväntningarna inför årets klimattoppmöte i Paris mer nedtonade än inför Köpenhamn 2009 är närmast en underdrift. Dougald Hine tycker att stämningen i miljörörelsen präglas av ”mörk realism” och i serien ”I början var jag väldigt arg” konstaterar ­Samuel Jarrick i slutet: ”Ungefär som att man vänjer sig vid att tänka på ­döden så har jag vant mig vid att det troligen inte kommer att gå så bra.”

En hoppfull utveckling som Samuel Jarrick pekar ut är emellertid att många miljöorganisationer börjar se klimatproblemens kulturella dimension. Dougald Hine hämtar i sin tur stöd hos Samuel Becketts aburdism.

– Han formulerade paradoxen som många bekymrade männi­kor känner igen sig i när de ser klimatförändringarna och bristen på handling: ”Man måste fortsätta, jag kan inte fortsätta, jag måste fortsätta, jag ska alltså fortsätta.”

Aktuell klimatkultur. Så uppmärksammar kulturvärlden klimatförändringarna i höst
  1. Klimathuset, 2–4/10. Kulturhuset Stadsteatern och Naturskyddsföreningen bjuder på två dagar av kultur och klimatfrågor med gäster som Johan Rockström, Åsa Romson, Benny Andersson, ­Bröderna Lindgren, Frida Hyvönen och Teater Barbara med klimatfarsen ”Frossa”. Här ingår även klimatfilmfestivalen ”To future with love” på Klarabiografen och Ekoteket.
  2. ”The village and the forest”, 12/10, Södra teatern. Den första sessionen av Dark mountain workshop den 12 oktober följs på kvällen av ett offentligt möte och samtal på Södra teatern tillsammans med sagoberättaren och mytkännaren Martin Shaw. Kulturnätverket Dark mountain project bildades i Storbritannien 2009.
  3. ”Det här förändrar allt”, oktober. I sin stora klimatbok försöker Naomi Klein ta reda på varför så lite görs för att undvika en katastrof. ”Det här förändrar allt” ges ut på svenska i oktober på Ordfront förlag. Dokumentärfilmen ”This changes everything”, baserad på boken, visas på Bio Rio i november.
  4. Run for your life, 9–30/11. Omkring tusen personer springer tre tusen kilometer, från Kiruna till Paris, och bidrar med var sin berättelse. Stafetten pågår dag och natt och beräknas passera Stockholm den 16 november. Anmälningen är öppen fram till den 2 oktober. Riksteaterns förhoppning är att löparna kommer att få sällskap av supportrar längs vägen.
  5. Medborgarutredningen. ABF Stockholm och Klimataktion genomför under hösten 2015 och våren 2016 en seminarieserie som följs av fördjupande studiecirklar och är tänkt att utmynna i en offentlig rapport. Stina Oscarson är moderator.
  6. ”Att slakta en guldkalv”. Med handlingsinriktade förslag skriver ledande miljödebattörer om visioner för ett hållbart samhälle. Boken är nyligen utgiven av bokförlaget Carlsson.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.