Kulturjournalister får landstingsstöd

Lite oväntat tycks kulturtidskrifterna för en kort stund rulla fram i en grön våg. Starka protester fick kulturutskottet att vid årsskiftet stoppa skrotandet av kulturtidskriftsstödet. Nu kommer besked om ytterligare en stödåtgärd, men den här gången på landstingsnivå.

500 000 kronor ska på försök ­delas ut årligen under 2015–2016 till 10–20 projekt per år. Det innebär att en kulturskribent kan få ett maximalt förhandsstöd på 50 000 kronor för att skriva en essä som sedan kan bli publicerad i en kulturtidskrift.

”Essästödet är sökbart för författare och journalister och syftar till att stimulera och fördjupa den ­offentliga diskussionen med utgångspunkt från essäer och kvalificerad kulturjournalistik”, skriver kulturnämnden i Västra Götaland i sitt beslut, som togs den 24 september. Nätverkstan Kultur i Göteborg, som redan administrerar prenumerationerna för en stor del av landets kulturtidskrifter, får i uppdrag att administrera essästödet.

– Den stora demokratiska ­frågan är krisen för den kvalificerade journalistiken och det fördjupande offentliga samtalet i den här tiden av dramatiska mediala omvandlingar, säger idéhistorikern och kulturskribenten David Karlsson, ordförande för Nätverkstan.

David Karlsson fick även kulturnämndens uppdrag att utreda frågan om en essäfond. Han fram­håller att det inte är en ny idé – redan för 20 år sedan uppvaktades dåvarande kulturminister Margot Wallström av en delegation från landets kulturtidskrifter. Rubriken på utredningen, ”En intellektuell tillväxt av sällan skådat slag”, är ett citat av Horace Engdahl, som då förespråkade en essäfond med argumentet att det skulle gynna intellektuell utveckling.

– Jag tror att de pengarna, som i Västra Götalands perspektiv är ­väldigt lite, kan åstadkomma stor skillnad. Säg att det kommer ut 10 kvalificerade essäer per år i Sverige som annars inte hade skrivits – det är jättemycket, säger David Karlsson.

Men är det inte bättre att kultur­tidskrifterna själva stödjer essäer de tror på än att landstinget gör det?

– Principiellt sett är det lite skumt att man med offentliga medel riskerar att styra opinionsbildning. Men i det här fallet är det nog det enda möjliga, för tidskrifterna är så otroligt fattiga, med minimala resurser och minimala marginaler. Det här stödet agerar på en brutal frilansmarknad och för att tidskrifterna inte ska frestas att använda anslagen till att täcka upp andra saker går det här oavkortat till skribenten.

Kan du ge något exempel på en redan skriven essä som skulle ha kunnat få stöd?

– Glänta har till exempel gjort en fantastisk satsning på migration, med tre jättefina nummer. Tänk om de hade kunnat skicka ner en skribent till Italien, som står där och ser båtarna med flyktingar från Afrika anlända till kusten. Det hade varit fantastiskt intressant, men sådana reportageresor finns inte på en kulturtidskrifts karta i dag, säger David Karlsson och fortsätter:

– De som har möjlighet att skriva längre essäer i dag är ofta universitetsanställda, det vill säga folk som ändå har en månadslön och som kan ta sig lite tid. Inget fel i det, men det gör att tidskrifterna blir väldigt reaktiva. De kan inte gå till en etablerad författare och säga: vi skulle vilja att du undersöker det här området. De kan inte själva komma med idéer.

Nyheten om Västra Götalands essäfond kommer i en tid av presskris då det talas om olika public service-lösningar för att bevara den journalistiska kvaliteten. Poeten och kritikern Magnus William-Olsson presenterade i helgen en idé att biblioteken borde inrätta kritikertjänster. Enligt Magnus William-Olsson räcker den fria pressen inte längre till som plattform för litteraturkritiken: ”När marknaden så till den grad förlorat förmågan att värdera, måste samhället träda in och försvara medborgarnas intresse”, skriver han i SvD Kultur 30/1.

David Karlsson menar att essäfonden kan ses som en liknande public service-lösning, fast på regional nivå.

– Det är roligt att en region i landet går före och faktiskt inrättar det här. Jag kan bara hoppas att fler regioner följer efter och allra helst att staten i form av Kulturrådet följer efter. Det är en extremt kostnadseffektiv form av kulturpolitik.