Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 10:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kvick-debut-med-krokodil-som-slutar-snopet/

Bokrecensioner

Kvick debut med krokodil som slutar snopet

Bild 1 av 2 Jona Elings Knutsson (född 1977) debuterar med en originell och kvick historia.
Bild 2 av 2

Jona Elings Knutssons debut ”Krokodilens vändkrets” är full av humor och ryska miljöer. Och en krokodil, förstås. Men det slutar för prydligt.  

”En krokodil består blott av ett par käftar, försedda med vassa tänder, och därtill en väldigt lång stjärt – det är alltsammans. Så ser en riktig krokodil ut.” 

Det är Fjodor Dostojevskij som står för beskrivningen, i den humoristiska långnovellen ”Krokodilen”, som för övrigt gavs ut i nyöversättning av förlaget Bakhåll för drygt ett år sedan.

Just det citatet inleder också Jona Elings Knutssons debutroman, vilket passar utmärkt eftersom den är full av både krokodiler, humor och ryska miljöer. Den driver också ett intressant spel mellan fakta och fiktion. Hur mycket får en författare hitta på, om krokodilerna och deras ägare finns på riktigt?

Skansen-krokodilerna Hillary och Castro kommer ursprungligen från Kuba, de överlämnades 1974 som hyllningsgåva av Fidel Castro till den ryske kosmonauten Vladimir Shatalov. Märklig present kan man tycka, det gjorde i alla fall Shatalovs fru. 

”Där får de bo i Vladimirs lägenhet och sägs ha simmat i paret Shatalovs badkar”, berättar Vetenskapsradion (SR 17/4 2015) och fortsätter: ”Där trivdes de uppenbarligen. För de växte. Och växte. Det var någonstans här som kosmonautens fru sade ifrån på skarpen.” 

Således transporteras krokodilerna till Moskva Zoo. Dit kommer Skansens Jonas Wahlström på besök: ”Moskva Zoo skulle bygga om och frågade därför om jag ville ta över krokodilerna. Det ville jag hemskt gärna, det var ju världens mest utrotningshotade krokodilart, och dessutom ett par. Så jag hade med dem som handbagage på Aeroflot.” SOM HANDBAGAGE! 

Vi behöver en andningspaus. Men historien slutar inte för det. Nämnda krokodiler lever i välmåga på Skansen, förökar sig och beskådas av skolklasser genom åren. Sedan hålls en kräftskiva där talhållaren kliver upp vid krokodilburen, varpå en av dem BITER AV HANS ARM. Herregud. Att detta krokodilpar sätter igång författarfantasier är begripligt. 

Elings Knutsson har löst fiktionsproblematiken fint och växelvarvar mellan att skildra kosmonauthustrun Yonovas kamp med krokodilerna i badkaret 1974, och svenska Malin som utkämpar sina egna duster i badrummet i ett nutida Stockholm. Medan Yonova svär över sin frånvarande make och de närvarande reptilerna, är Malin mer tystlåten. Hon väntar ett barn som är allvarligt skadat och ”måste tas bort”. 

Hemma i Hedemora finns mamma Gunilla som kör buss och har dåliga tänder, i Stockholm går maken Peter och ser om sin vinkyl och släktvåningen vid Karlaplan. Efter hand förstår läsaren att berättelsen om Yonova och krokodilerna är Malins skrivprojekt, vilket ger ytterligare en dimension till läsningen. 

”Krokodilens vändkrets” är en roman om klass och familj, kvinnohistoria och längtan och det är tydligt att författaren läst på och tänkt till. Därför är det mycket snopet att det som inleds som en ovanligt originell och kvick historia rinner ut i en konventionell och lättsam romantisk komedi. 

Trådarna knyts ihop i en prydlig rosett. Av de livsfarliga krokodilerna återstår till slut bara en liten tatuering på fotleden. Verkligheten överträffar dikten brukar man säga. I det här fallet är det tråkigt nog sant. 

Läs fler texter av Anna Hallberg och fler av DN:s bokrecensioner