Den turist från Hamburg som lockats till Norrland med löften om att få paddla i ”orörd natur” gör bäst i att medtaga en potta i kanoten. Ty tvingas han i land kan han upptäcka att den skog som kantar älven är fem meter djup. Bortom kulissen ligger ett slagfält. Stubbar, trädstumpar, vattenfyllda hjulspår, kanhända ett bortglömt oljefat. Också en sevärdhet förvisso. Sådana platser finns inte vid tyska vattendrag.
Ett sätt att slippa bli besviken är att studera satellitbilderna inför resan. Men de är inte alltid aktuella. Den skog i Bergslagen som från rymden ser ut att inrama campingplatsen Badsta vid sjön Mögen i Storfors finns till exempel inte längre.
De gjorde allt de kunde, Hans Åfeldt och hans grannar, utom att ställa sig i vägen för skogsmaskinerna. In i det sista ville de inte tro att det var lagligt att hugga ned trollskogen intill samhället, ända fram till deras hus och Inlandsbanans hållplats.
Det första de slog upp var skogsvårdslagens paragraf 30 samt medföljande föreskrifter. Där stod det:
”Skyddszoner med träd och buskar ska lämnas kvar mot skogliga impediment, utmed hav, sjöar, vattendrag och öppen jordbruksmark samt vid bebyggelse i sådan utsträckning som behövs av hänsyn till växt- och djurlivet, kulturmiljön och landskapsbilden”, och vidare att ”hyggens storlek och form skall anpassas till natur- och kulturmiljön”, samt att ”skador på mark och vatten skall undvikas”.
Dessa få meningar är de enda som kan åberopas av den som vill vårda skogen som människans miljö: jägarens och filosofens, fågelskådarens och poetens, svampplockarens, målarens och flanörens skog. Skogen som barnens lekplats, utsikten från fönstret och som Sveriges turistiska potential. Somligt av detta kan också en ekonom värdera.
Troligen finns inte något annat stycke av så förtätad dignitet i lagboken. Följderna av hur det tolkas syns från satellit. Så lämpligen borde det heta ”Landskapslagen”.
Ingen vet bättre än Hans Åfeldt och hans grannar vad den betyder i praktiken. Så låt oss lära vad de lärt, i samma ordning som de själva. Välkommen till ”Orientering i Skogsriket” en snabbkurs i landskapsvård, sponsrad av Stora Enso, Bergvik Skog AB och Skogsstyrelsen.
Hur får vi reda på att någon vill hugga ned skogen där vi bor? Åfeldt i Storfors råkar se en grönklädd man fästa färgband runt stammarna. Så rätt svar är: av en slump. Skogsägaren har ingen skyldighet att informera de berörda. Lärdom: Bor du granne med Bergvik Skog AB, skaffa vakthund.
Var skall medborgaren protestera? Varje avverkning större än en fotbollsplan måste anmälas till Skogsstyrelsen (SKS) . Där skall framgå om det finns något skyddsvärt i närheten: bebyggelse, vattendrag, tjädrar, gamla stigar. Hans Åfeldt begär att få en kopia av detta papper och blir genast på bättre humör. Där ser man, Bergvik Skog har inte kryssat i ruta E4:25: ”bebyggelse”, inte heller i E2:13, fast det går en vandringsled genom skogen. Bolaget har fått tillståndet på oriktig grund!
Dessvärre blir Hans Åfeldts glädje kort. Skogsstyrelsen meddelar att det inte spelar någon roll huruvida skogsbolaget underlåtit att kryssa i någon ruta. Ett givet tillstånd till kalhygge kan inte tas tillbaka.
Det där kan Hans Åfeldt aldrig tro på. Han är själv byråkrat (inom skolvärlden) och vet med sig att det beslut finns inte som ej kan överklagas. I synnerhet om det fattats på felaktiga grunder. Alltså klagar han hos förvaltningsrätten i Karlstad. Skogsstyrelsens tillstånd, menar Åfeldt, strider mot miljöbalken:
3 kap 6 par: Mark och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av dess naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.”
Efter tre veckor får Åfeldt ett besked från förvaltningsrätten. Han säger till mig att han fick svindel när han läste papperet. Härmed är också läsaren varnad.
Domstolen i Karlstad avvisar Åfeldts klagan. Om jag får översätta till vanlig svenska: Sorry, medborgare, vi kan inget göra. Vi är bakbundna av två regler. Den första säger att miljöbalken upphör att gälla när skog skall huggas ned. Den andra säger att Skogsstyrelsens tillstånd för avverkning inte kan överklagas – eftersom de saknar underskrift.
Begripligt? Låt oss först åskådliggöra vad den första regeln innebär.
”Naturskyddsområde”, stod det på en skylt i Rödåborg, nära Baggböle, väster om Umeå. Unik miljö, kunde man läsa. Inte en kvist får vandraren bryta. Plockar man en blåsippa får man böter. Den 20 maj 2010 ser byborna hur en skogsmaskin kör omkull skylten och börjar tugga i sig sipporna och skogen. De larmar myndigheterna förstås. Miljöbrott å färde!
Men det blir inga blåljus. Folk i Rödåborg får höra att skogsägaren har rätten på sin sida. Naturvårdsverket, som satt upp skylten, upplyser en häpen allmänhet om att naturhänsyn gäller bara för människor, inte för skogsmaskiner. Bokstavligen: går någon civilist efter skördaren och plockar en blåsippa som hjulen missat, begår han brott.
Hans Åfeldt fick som sagt yrsel. Nu hoppas han att DN skall belysa absurditeterna i detalj, för han blir inte trodd när han berättar. Inte undra på. Lagkonstruktionen är så lömsk att det faktiskt är omöjligt för en medborgare att fatta vad som gäller. Själv fick jag ta hjälp av en erfaren miljödomare.
Vill någon byta ut ett fönster på en sjöbod kan saken hamna i miljödomstolen. Som kan förbjuda de nya gluggarna. De kanske stör ”helhetsintrycket av landskapsbilden”. Men vill någon hugga ned alla träden vid samma strand, har domstolen ingen talan.
Gäller miljöbalken inte skogen? Jo, det gör den. Varken turisten eller den som äger marken får skräpa ned, köra sönder bäckar eller förstöra något fridlyst. Då blir det miljöbrott, böter, kanske fängelse. Men det finns ett undantag. I samma ögonblick som Skogsstyrelsen mottagit ett brev från markägaren ”jag tänker avverka denna skog” händer något egendomligt. Miljöbalken upphör att gälla för hans del. Den gäller fortfarande alla andra – men inte den som hugger skog. För honom gäller skogsvårdslagen. Och då blir, som vi skall se, nästan vad som helst tillåtet.
Denna manöver är omöjlig för medborgaren att upptäcka. Dess enda spår i lagboken är ett tomrum: att det i skogsvårdslagen inte står att miljöhänsyn gäller också för skogsbruket. Tomrummets följder i landskapet är desto synligare. I siffror: vart tredje kalhygge vore åtalbart om de regler som gäller för Hans Åfeldt också gällde för Bergvik Skog.
Vad är det för logik som gör skogsägarna till ett frälse? ”Det finns ingen logik”, säger Peggy Lerman, en gång miljödomare och författare till ”Landskap i svensk rätt”. Värre än så, det finns inte heller någon ursäkt eller ens förklaring. Visst är det stötande för rättskänslan. Hon förstår att folk går i taket när de upptäcker hur det ligger till. ”Man måste ha mycket starka skäl för att göra ett avsteg från principen om att alla är lika inför lagen. Men riksdagen har inte redovisat några som helst motiv för varför skogsbruket skall vara undantaget från miljöansvar.”
Peggy Lerman vill uppmuntra DN att gå till botten med skogslagarna. Då blir det kanske en förändring. Hon tror inte att ens riksdagsmännen är medvetna om vilket moras de ställt till med.
När nu miljölagen flytt fältet, varför kunde Hans Åfeldt inte heller överklaga tillståndet till avverkning enligt skogsvårdslagen? ”Skyddszoner med träd och buskar skall lämnas …”
Kanske därför att Skogsstyrelsen inte är som andra myndigheter. Exempelvis har man sett till att bara ett tillstånd på 10 000 skall kunna överklagas. Hur det gick till? Låt mig ta trafiken som exempel.
Antag att vi avskaffar parkeringsskyltarna. I stället gäller allmän regel: Fordon skall parkeras hänsynsfullt. Innan bilisten ger sig av måste han dock sms:a trafikkontoret om sin avsikt. ”Hej, jag skall på semester nästa vecka, tänker lämna bilen vid Centralen. Gul Volvo. Reg nr ... Hej då.” Nu gäller det för trafikkontoret att före måndagen få i väg ett brev med enskilt stoppförbud för denna kärra på just den platsen. Hinner man inte eller ids man inte, går bilisten fri.
Jag raljerar inte. Det var en hög tjänsteman på Skogsstyrelsen som drog den parallellen. Han verkade inte riktigt glad i lagen. Som alltså säger (paragraf 14) att skogsägaren skall anmäla sina avverkningsplaner. Om styrelsen inom sex veckor inte meddelar vad som gäller för just den skogen (träden mot älven och samhället skall du spara, du må icke köra sönder stigen, ge fan i jätteaspen) är skogsägaren fri att göra som han vill. Ingen kan klandra honom efteråt.
Man kan uttrycka det rakare: lagen behöver följas endast då Skogsstyrelsen på en direkt fråga ”gäller miljöhänsyn också mig och i så fall hur?” skriftligen och detaljerat intygar att så är fallet. Avsaknad av svar gäller för ”gör som ni behagar”.
Hur ofta händer det? För jämförelsens skull: År 2010 hanterade kommunala myndigheter cirka 14.000 ansökningar om bygglov. Jag gissar att rätt många av de sökande fick någon anmärkning att rätta sig efter. Under samma år inkom cirka 67.000 anmälningar om avverkning till Skogsstyrelsen. Åtta av dem, kring 0,1 promille, villkorades av myndigheten med krav på hänsyn till människa eller landskap. Vilket ändå var ett framsteg. År 2006 var siffran noll. Det året kunde ingen skogsägare bryta mot lagen, hur han än bar sig åt.
Det tog Hans Åfeldt och grannarna två månader att inse att lagen som de åberopade var en rökridå. Chansen för att Skogsstyrelsen skulle kräva några som helst hänsyn av skogsägaren var en på 10.000. Vilket betyder att skogsägarna per automatik får fria händer. Bokstavligen. ”Detta är ett automatiskt svar från SKS:s tjänst eAvverka. Vi har 2011–07–18 mottagit er anmälan”, hälsade myndigheten till Stora Enso/Bergvik Skog. Och då ingen verklig eller elektronisk tjänsteman hördes av på sex veckor, var det beviljat.
Inte bara beviljat – också bortom överklagan. Det är det mest fantastiska med Skogsstyrelsens beslut. De både finns och inte finns. De finns på riktigt för skogsägaren: han får frisedel att avverka. Men vill någon överklaga, finns de inte. Vi har inte undertecknat något, påpekar styrelsen, det finns inget beslut, bara ett kvitto från automaten, därefter tystnad i sex veckor. Tystnad kan inte överklagas.
Låt oss inse vad det innebär. Om hela Skogsstyrelsen lade sig sjuk under ett år, men lät datorerna vara på, skulle samtliga hyggen få godkänt för visad hänsyn till människa och landskap. Och bortom överklagan.
När rätten svikit får man ta till opinionen. Åfeldt och grannarna mobiliserar jägarna, pensionärerna, hembygdsföreningen, företagare med flera för ”Intresseföreningen Storfors Badsta friluftsområde”. Man bönar hos länsstyrelsen om ett naturreservat. Det har länsstyrelsen rätt att ordna, mot ersättning till skogsbolaget. Men staten svarar att skogsplätten är för fattig på biologisk mångfald och dessutom väldigt liten
… Hjälp, det är just för att den är liten, omgiven av kalhyggen och virkesåkrar, som man vill ha den kvar!
Återstår att med mössan i hand be skogsägaren om förbarmande. Bergvik Skog AB är arvtagare till Billerud och Korsnäs, till Uddeholm, längre tillbaka till greve Löwenhielm (den dummaste karlen i Värmland, enligt Tegnér, men det hör verkligen inte hit) och ännu längre bort till drottning Kerstin och hertig Karl. Sådan är brukshistorien. Folk i Storfors har aldrig varit annat än hyresgäster i sitt land. Det är knappt som kommunen äger sina gator.
Kunde bolaget tänka sig att bara ta vartannat träd? Eller rent av tre av fyra? Bevara vandringsleden och utsikten från husen? Vad som helst, bara inte ett kalhygge ... Man får till svar att Bergvik Skog är ett miljömedvetet företag. De skickar nya brev. Och till slut, när skogsmaskinerna redan är på väg, nedlåter sig Stora Enso (som förvaltar Bergviks skogar) att träffa de berörda.
Av protokollet från detta ”samråd”, författat av bolaget, framgår inte att de boende bad att få åtminstone en skogsremsa utmed husen sparad. Men man fick veta att bolaget erbjöd sig att också fälla träd på deras tomter, utan extra kostnad! En vecka senare söker jag upp vd:n för Bergvik skog. Elisabet Salander Björklund är inte bara detta. Hon är till hälften regeringens talesman, utnämnd till ”skogsambassadör” av minister Eskil Erlandsson för att ”sprida kunskap om skogens betydelse ur ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt perspektiv”.
Tre veckor tidigare hade hon brevledes försäkrat folket i Storfors att ”såväl sociala som miljömässiga hänsyn kommer att tas”.
Nu vill reportern veta vad det betyder i praktiken. ”Vi bedriver ett hållbart skogsbruk … tar alltid sociala och miljöhänsyn …” Ja, men konkret? ”Självklart tar vi hänsyn till bebyggelse …” Bra, men hur? ”Inte avverkar vi mot tomtgräns …” Fint, men hur nära då? Fem meter? Femtio? ”Närmare femtio än fem”, blir direktörens svar.
Och samma dag, borta i Storfors, faller träden en meter från tomtgränserna och sju meter från husen.
Jag har försökt räkna ut vad det skulle kosta Bergvik Skog att lämna en kuliss längs husen och inlandsbanan så att turisterna kunde tro att det var som i broschyrerna. Jag får det till ett par hektar av de 1.900.000 som Bergvik äger. Hundra tusen kronor för ett bolag som år 2010 tjänade 1,3 miljarder efter skatt.
Kapitalismen är ett bra system så länge som demokratin sätter gränser för fräckheten. I Storfors är fräckheten monumental. Bergvik Skog är nämligen inget vanligt företag. Liksom merparten av skogsbolagen gäldar det i historisk skuld till folk i bygden. Det var ju inte alltid med ärliga medel som Bergviks föregångare kommit över sina skogar. Baggböleri, remember? Man tycker att det borde leda till en smula ödmjukhet, kanske ansvar. I stället kräver arvtagarna till skogsbaronerna att värmlänningen skall subventionera deras bokslut med vad som återstår av skogens fägring.
Snyltare är ett starkt ord, som skall användas med urskiljning. Så avgör själv. Bergvik äger och exploaterar det mesta av skogarna i kommunen. Men bolagets tillskott till lokalekonomin ligger nära noll, om det inte skrivs med röda siffror. Det går att räkna ut vad kalhyggena gör med värdet på fastigheterna och med turistbranschen. Svårare är det att se deras bidrag till bygdens välfärd. Numera försörjer Storforsgrillen och de andra turistattraktionerna flera än vad skogsbolagen gör.
Jag trodde först att Åfeldt och hans grannar råkat ut för osedvanlig arrogans. Jag hade fel. Det framgår av statistiken att skogsbruket blir allt brutalare. För tjugo år sedan var det ett hygge av fem som inte levde upp till lagens krav. Nu är det nästan ett av tre. Och för en gångs skull behöver man inte spekulera i orsakerna. Orsaken är Skogsstyrelsen själv.
Jag antar att om polisen upphörde att bötfälla fortkörare skulle det märkas i olycksstatistiken. Skogsstyrelsen har under arton år inte anmält någon enda skogsägare till åtal för brott mot paragraf 30 skogsvårdslagen. De mest frustrerade över detta hittar jag hos myndigheten själv.
Här går en medborgare på utflykt i skogen. Han ser hyggen som naggar på naturreservat, sönderkörda bäckar, dieselpölar, bortglömda oljefat. Han tar bilder och skickar till Skogsstyrelsen i Blekinge. Och får ett svar. Ett långt och personligt brev för att komma från en myndighet. Förklarande, närmast urskuldande. Den höge tjänstemannen håller med om att det är ”hiskeliga” bilder. Tro inte för guds skull att vi vill tolerera sådant. Men tyvärr … så följer ett resonemang vars andemening lyder: Vi är förhindrade att göra det vi borde.
”Jag får sparken om mitt namn kommer ut”, säger en mellanchef på Skogsstyrelsen. ”Vi är många här som är djupt frustrerade, men det anses illojalt att tala ut.” Han säger att varje gång skogskonsulenterna försöker skärpa sin tillsyn kommer order från departementet att låta bli. ”Vi får lov att putsa på föreskrifterna då och då, hitta på nya rubriker och tjusigare formuleringar. Men våra order går ut på att hänsyn till människa och miljö inte får kosta skogsbolagen någonting. Framför allt får vi inte ändra den egendomliga konstruktionen som inte finns någon annanstans – att lagen gäller bara vid de sällsynta tillfällen då myndigheten utfärdat ett konkret förbud. Och då kan ju denna lag inte få någon verkan. Den blir rent symbolisk.”
Tar verkligen Skogsstyrelsen sådana order från departementet? Det kan ju inte vara grundlagsenligt. Min källa svarar att det bara är på papper som Skogsstyrelsen är ett självständigt ämbetsverk. ”Vi är lydmyndighet under departementet. Ytterst är det minister Eskil Erlandsson som dirigerar.”
När svensken ropar på en Ombudsman är det ett säkert tecken på att förtroendet är i botten. I januari skriver folket i Storfors till ministrar och till regeringschefen. De litar inte på Skogsstyrelsen längre, inte på lagarna, de vill ha en SO, skogsombudsman. De försäkrar om sin lojalitet mot massaindustrin och exporten. Men de vill inte tro att man för den sakens skull måste vandalisera de sista tätortsnära skogar som påminner om natur. Tycker regeringen att det är rimligt?
Det kommer inga svar. Då gör sig reportern till ombud. När jag fått tid hos landsbygdsministern Eskil Erlandsson finns inte skogen längre. Alltså radar jag upp bilderna från kalhygget och ställer en rak fråga: Är det rimligt?
”Jag föreställer mig att någon äger marken”, svarar Erlandsson. ”Av äganderätten följer förfoganderätten.”
Så det är acceptabelt att hugga till husknuten?
”Ja. Finns det inga särskilda natur- eller kulturvärden gäller skogsägarens rätt att bruka skogen.”
Men det betyder, säger jag, att paragraf 30 skogsvårdslagen är tomma ord. Skogsägaren kan på sin höjd ”samråda” med berörda, och sedan göra som han vill?
Ja, så är det. Och det tycker Eskil Erlandsson är en rimlig och rättssäker ordning: ”Äganderätten är skyddad i grundlagen.”
År 2006 föreslog utredningen ”Mervärdeskog” att Sverige skulle följa grannländernas exempel och bötfälla skogsägare som bryter mot hänsynsparagrafen, eftersom brotten var så många. Eskil Erlandsson avvisade förslaget den gången. Det skulle äventyra äganderätten, sade han i riksdagen.
Nu säger han att det är omöjligt att ha strikta regler för skogsbruket. ”Skogen är inget formulär, det skiljer så oerhört mellan olika habitat.” Det skulle inte bli rättssäkert för skogsägaren.
Han vet säkert att i motsats till Sverige har de flesta länder i Europa tydliga regler till skydd för landskapet. I Lettland kommer ingen skogsmaskin nära ett vattendrag, i Tyskland och i Polen skulle ett hygge som det i Storfors vara kriminellt. Tydligen är det bara Sverige som funnit det omöjligt med bindande regler?
”Ja vi har gjort det, och på det stora hela tycker jag vår modell – ’Frihet under ansvar’ – fungerar bra.”
Det tycker inte de i Storfors, säger jag. Vad vill han svara dem? ”Jag säger att med äganderätten följer förfoganderätten …”
Med de boendes äganderätt då? Påverkas inte den?
Eskil Erlandsson förstår inte vad jag menar. ”Villaägaren har ju tomten kvar.”