Det västerländska landskapsmåleriet följde länge samma tradition. Ett motiv i taget. I en stil åt gången. En naturalistisk björkskog. Ett impressionistiskt sädesfält. En expressionistisk solros. En symbolistisk gran. Ett kubistiskt berg.  

Med postmodernismen, i övergången mellan 1980- och 90-talet, hände något drastiskt. Landskapsmåleriet löstes upp och blev mångmotiviskt och blandmetodiskt. Inuti ett och samma landskap rymdes nu alla världar: figurativ natur, abstrakt form och färg för dess egen skull, andras målningar, mediebilder och mentala tillstånd. Löftesrikt ljus blandades med dystopiskt mörker. Konstnärerna Karin Mamma Andersson, Andreas Eriksson och Max Book  utgör bara några namn ur den tongivande generationen. Med konstnärerna Peter Doig och Adrian Ghenic som exempel på internationella förebilder.           

Bonniers konsthalls stora utställning ”Träden står ljust gröna. Landskapsmåleri då och nu” ligger förstås rätt i tiden. Klimatkrisen går djupt i sinnet. I januariljuset anas än en gång en blommande vår. I Australiens extrema hetta brinner skogarna.  

Var befinner sig landskapsmåleriet nu? Inför de många utställningsväggarnas tidsmixade bildmängder i stark, platt belysning blir jag först både ställd och vilsen. Utställningstiteln talar om grönskande träd men över de drygt åttio verken av tjugoåtta konstnärer ur fem generationer råder höststämning och en entonig dunkelhet, som hade dystopisk ångest drabbat allt landskapsmåleri från 1870-talet och framåt. I bildurvalet har solen gått i moln eller gått ner och impressionismen lagts i skåpet. 

Varför? Utställningens introduktionstext förklarar: ”Det är inte alltid så att miljöproblematik är ett direkt ämne i måleriet... Ofrånkomlig är relationen till den pågående katastrofen, vare sig den synliggörs i konsten eller inte.”

Men att som här vilja göra målerisk dovhet, svärta och brungrå färgskalor till ett generellt uttryck för industrialismens miljöförstöring och dagens klimathot är en missvisande och reducerande tillskrivning. Konsten är också kompensatorisk. Genom 1800-talsmålaren Carl Fredrik Hills nattliga granar, träd och vatten – utställningens utspridda mästerverk – strålar ett rent kosmiskt ljus. Dess skimrande djup är svårupptäckta i sällskap med Jenny Carlssons expressionistiskt slingrande växtlighet i målningen ”Ljusaste natt (Vakande ängel)” från 2019 och Sara-Vide Ericsons svalt ytspeglande näckrossjö ”Surface” 2017.  

Ytliga likheter med Hill är en synvilla. Ljusbehandlingen är artskild. Jenny Carlssons himmel reflekterar inte ljus, den bildar ett utslätat tecken för bakgrund. Som på ett fotografi. I Sara-Vide Ericsons nästan kalligrafiska måleri är vass, växter och stenar målade med en nyans i taget, likt äldre valörmåleri. Teckningar i färg.      

I utställningen kommer inte heller Lars Lerins inifrånkommande ljusmåleri till sin rätt. Här passar hans skog av mörka trädstammar möjligen in i temat, men är knappast representativa för hans akvarellmåleri. Och jag tror att Hugo Zuhrs atmosfäriska utsikt över Ångermanland från 1942 snarare kan kallas franskklassiskt rofylld än krigsdystopisk. 

När jag vandrar i salarna ter sig utställningens mixade hängning alltmer frustrerande där få verk och konstnärer ges verklig rättvisa. När samma konstnärer dyker upp på olika väggar i nya sällskap och konstellationer försvinner både sammanhang och individualitet. Verktitlarna anges inte vid varje bild. Dessutom är avståndet mellan bilderna för långt. Vilka bilder talar med varandra? Hängningen påminner om ett opersonligt mingel där kontakt aldrig upprättas.    

Här visas exempelvis Vera Nilssons tre små förtätade målningar av orosmoln över Öland 1926, spanska Coin 1919-20 och Provence vid samma tid på tre olika väggar i sällskap med landskap av helt annat överröstande slag. Det är synd. Hade de visats tillsammans hade betraktaren kunna grunna vidare på huruvida målningarna uttrycker oro för dotterns lungsjukdom eller efterkrigstidens depression.

Vad jag också reagerar på är avsaknaden av den första generationens mångmotiviska landskapmåleri. Varken Karin Mamma Andersson eller Max Book är representerade här. Frånvaron skapar ett glapp i kronologin som får den efterföljande generationens fotobaserade, grafiska och undersökande landskapsmåleri att te sig historielöst. Utställningens många, enskilda pärlor är dock tidlöst magiska.