Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 02:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/langt-ljus-johannes-anyurus-dikt-om-terrordadet-i-christchurch/

Kultur

”Långt ljus” – Johannes Anyurus dikt om terrordådet i Christchurch

Bild 1 av 3
Foto: Peter Claesson
Bild 2 av 3
Foto: Vincent Yu/AP
Bild 3 av 3
Foto: Vincent Yu/AP

Det har snart gått två månader sedan 51 människor mördades och lika många skadades under terrorattacken vid fredagsbönen i Christchurch på Nya Zeeland. Författaren Johannes Anyuru berättar i poesins form om hur det är att vara muslim och den vita nationalismens måltavla.

Rätta artikel

LÅNGT LJUS

Än finns dagar, i Guds

namn; ett namn oskiljaktigt från

hjärtljudets kontraktion,

expansion; inflätat

i åskans dån: utanför moskén

på Medborgarplatsen polisvolontärer

i neongula västar, under

körsbärsträdens tuschstänk; fredagsbön

dagen efter terrordådet

i Christchurch och människorna

är trötta och söndergråtna

av tid inuti huvorna

och den massiva träporten

ännu inte täckt av hjärtan —

senare i veckan utklippta hjärtan

i mängder upptejpade

här: som om en vind full av röda

pappersfjärilar blåst rakt igenom träets

ljusådring. Tid: tar av mig skorna — smärta

strålande som tid

i vävnaden — sorgens

gränssnitt mot rummet, och mot årens

rum — tvättar mina fötter

i strålen — varje liten

enkel handling

är idag

motstånd, och tung

av det.

● ● ●

Människans ögon, framåtriktade

för djupseende: kastande

varelser. Och att kasta

också sig själv. Den äldre av pojkarna

på fotografiet skrattar till

och tandraden lyser just när tiden

stannar, och han har armen om en treåring

som riktar blicken åt sidan,

mot fotografen; det är inte nationalismen

som möter hans ögon, inte en goprokameras

reptilöga som livestreamar

hans sista, flämtande

andetag. När jag läser

att han flydde från skytten ska jag tänka

på hur små barn rultar med armarna ut

för balans, och på vad

han måste ha sett. Så stora

ögon, så mörkt glimrande 

på fotografiet där hans bror håller

armen om honom. Överdådiga

ögon. Kasta dig in

i mig. 

● ● ●

Och mina ögon ska tåras

när de dödas skolkamrater genomför

en haka: de grimaserar,

sträcker ut tungorna, slår sig

över knän och bröst. Ryckiga

huggormsrörelser: långt inne

i sorgen finns ursinnet, hjälplöst,

roterande allt snabbare, en tunnel

av skrik och vajande hår

som borrar sig

ut, bort genom

galaxerna.

Åren. Dagarna. En del

av en dag — 

Vi var här, en stund — 

Bakom mig kupar en kille

i adidasjacka sina händer.

Vi är här.

Viskar ut i dem.

Vi är här.

Motstånd: att vägra klicka

på länkarna, att vägra se

sina syskon med den sekulära

dödsblicken, och att istället

följa ett instagramkonto

som publicerar foton insända

av familjemedlemmar. Se med

kärlek, se oss själva

före våldet. Stämma så i tidens

flod… varför brister inte våra ögon, och

svartnar, som de dödas

ögon? Vi har redan sett

filmerna, i nyheternas 

återkommande rekviem, och för vår

underhållnings skull —

tache noir de la sclerotique

Liknade en gång en döende

terrorists öga vid en planet

som omslöts av jättelika

ögonlock —

Men fotot

av Jacinta Arden, taget genom 

ett fönster när hon besöker

en moské: reflexsnö i guld och grönt

svävar kring ansiktet. Svart sjal

kring håret, intryck

av marmor, chock, att hon såg sig själv

när hon såg, en händelse

i den allt förvandlande

tiden. Önskar att min egen statsminister

under sin presskonferens hade förmått

använd ett ord som visade

att han såg vår tid, vår

sårbarhet, att tevestudiorna

bjudit in någon annan för att kommentera

dådet än en man som stöttar

”stolta islamofober” — 

att det fanns en anständighet

som decenniet har frätt bort, att jag inte kände

detta förakt — förakt

för en tid som inte ens

inför mördade barn vågar annat

än ”neutralitet”, rädda

att ett ord ska väcka

samma vita vrede

som beväpnade sig i Christchurch.

Kväljande känsla. Matthet. Impuls

att slå omkring mig. Senare

kommer Sara säga

att det är precis

som när hon bär hijab ute: folk

tränger sig före i köer, går

rakt in i henne, som om hon

inte finns. Inte

borde finnas.

Foto: Vincent Thian/AP

● ● ●

Begravningsbön

under kristallkronorna

och en bild ifrån filmen ”Alien”

på ögonlockens insida: död

besättningsman, virad i vitt tyg, skjuts

med ett väsande tjut ut

genom en luftsluss. Ge dem hem

bättre än deras hem.

Tumlar undan i oändligheten.

Tvätta dem med vatten, snö

och is. Öppna

vägen. Ser jag rymdbegravningen

för att döda muslimer också viras

i vitt, eller för att scenens

olycksbådande ödslighet

påminner mig om att levande

och döda förblir i samma

större rum? Walter Benjamin

skrev att inför fascismens seger 

gick inte ens de döda säkra, och i den mån

ett eko förmår rädda någon,

och i den mån

tiden är ett landskap, en sädescirkel,

en stjärnbeströdd tomhet

är det kanske sant. Förlåt oss.

Vi står där i rader, efter fredagsbönen

med sänkta huvuden och viskar

ut i de inre valven: vi är här,

tillsammans; och jag upprepar det

av nödvändighet. Till vem? Det vet jag

aldrig; ovisshet är

sången; en sång

till mina syskon, och till de

som ska slå en ring runt moskén, i solidaritet,

och till de som en dag ska se oss

i ögonen, men som nu reser

mot det verkligare

medan de kroppsformade lerstyckena

kallnar i bårhusen

i Christchurch.

● ● ●

Tid — några måste ha anlänt

i en tid när islam var halvt okänt

och bjudit nya grannar på hemländernas

maträtter, rykande bland flyttkartongerna,

med barnen snoende

kring kjolarna — barn som växte upp

i terrorkrigets röda eftermiddagsskuggor — Nya

Zeeländska muslimer: tänk på förhandlingen

mellan till synes oförenliga

tidsåldrar i detta

namn, diskussionerna

med klasskamrater om varför

de fastar, ber, bär slöja, tänk på

alla ungdomar som tvättat sig

på skoltoaletter, i omklädningsrum,

för att be, i tid, i kaklade vrår

och skrubbar, och tänk också

på de som tog emot,

som öppnade sig och gav

av sitt mod, sina ögonblick, och alla

misslyckanden, hur de

började om, grälade, slogs, började

om. Växte

upp. Började

om… så många gånger

de måste ha sträckt sig

mot varandra, som en kvinna

som sträcker sig efter

sitt barn, i en moské, i

höghastighetsammunitionens darrande

sågtandade röda

solstrålar —

● ● ●

Säg inte om dem som stupar för Guds sak:

”De är döda.” Nej, de lever — 

● ● ●

Och inifrån den vita, nationalistiska

sömnens långsamma

molnvirvlar är det chockerande

att ännu en blond pojke

har vuxit upp till massmördare. 

Men vilka skuggor fladdrade till i synfältets

utkant? Vilka svarta fläckar

i tidens glaskropp? En underström av våld

i utsagorna: om det har upprättats kalifat

i svenska städer, om en främmande makt

har etablerat suveränitet här, hur

ska det hanteras om inte just

med militära medel? Om Muslimska

Brödraskapet via infiltratörer

avsätter höga positioner i landets

regeringsbildande parti, vad krävs då

om inte radikala och

utomparlamentariska åtgärder? Tiden

blöder, vår tidsålders skugga kryper

in i grammatiken, in

i oss, zickzackmönstrad; en underhållningsindustri

där muslimer maskerar sig som civila

och måste mördas av män

som erövrar namnet ”hjälte”

inte genom att vara rättfärdiga

utan tvärtom kallblodiga, reptiler

bortom etiken, de offrar

sin mänsklighet för fru och barn

som inte längre älskar dem, för 

nationen som avsvär sig dem… som när

en muslim måste torteras för att stoppa

atomkriget… för några år sen

försökte Hollywood till och med rehabilitera

Dracula till en sorts medeltida

superhjälte genom att förklara

att han trots allt bara ingått

pakten med djävulen

för att kunna bekämpa

turkarna… subhanallah… vi liknar

alla terroristerna i så mån att vi har sett

samma bilder som dem…

● ● ●

Bara den som inte alltid dör

innan uppvaknandet

tror att denna dröm är

ofarlig.

● ● ●

Nu strömmar vi ut

genom portarna.

Vi överlevde

bönen. 

● ● ●

Och han som var på Nya Zeeland i höstas

och blev djupt berörd av havet,

bergskedjorna, andligheten hos

människorna, och som studerar islam i Jemen

besvarar frågan

om exakt vad det är han lär sig

där ute i öknen med: ”Hur man blir

till ingenting.” En gång frågade jag om innebörden

i utsagan: ”Förbanna inte tiden

för Gud är tiden.” Han svarade med 

en gåta… och själen flammande

under hans panna

som en ficklampa

bakom papper. Han sänder

en dikt till mig nu, i en annan tid, i vilken

han använder maoriernas namn

på öarna: Aotearoa:

Långa Vita Molnets Land: de första

som anlände lär ha sett ett moln

ifrån sina kanoter; i namnet finns

även föreställningen att himlavalvet

sitter ihop med jorden, att de regnvåta

löven vidrör stjärnbilderna, och ytterligare

en alternativ översättning

skulle kunna vara Det Långa

Ljusets Värld, efter nätterna

som töjs ut till blå

evigheter under

sommarhalvåret… 

och när jag läste det där såg jag

våra liv här, i midnattssolens

land, vi som anropades

av terrorn — våra grannars

och våra dödas namn skrivna på

vapnet — och våra liv som inte

når fram, frusna

mitt i språnget: hemåt: hemåt,

mot tvättstugans skimrande nyckeltavla,

mot den kommunala grusplanen

befolkad nu

av de sista förhoppningar som är

tillgängliga, drömmar om att flyga

ensam, men en gång hem

till en annan sorts

dröm, under sitt sakta roterande

åskmoln av damm (tillsammans), hemåt

mot ambulansens

blå ros, flämtande

mot nattens väggar;

och terrorn hatar samhället,

dess skärm

framför kriget; självdokumentationen

är ett utslag av förbittring: filmens 

svarta serpentin strömmande

mellan intet och intet; det pubertala manifestet;

fenomen kanske inte ämnade att inspirera

så mycket som rop

till oss, för att vi ska se

och fördöma dem: negera negationen

som konstituerade deras tillvaro

framför datorskärmen, på tomma

gator som redan var sina egna

ruiner; ett erkännande ifrån oss

som de hatar därför

att de åtrår det levande

vi trots allt förmår uppbåda

under våra dagar och timmar

i denna dal

i kriget, Non Player

Characters; så terrorns öga

sprängs

av förlåtelsen, när den

vid tidens slut, omöjlig,

blir möjlig.

● ● ●

Älskade Aotearoa,

låt inte ett folk, avskuret

från din röst

tysta dina ord.

Sjung.

Den gröna stenen

blöder idag — 

● ● ●

Mamma lärde mig blommornas

namn. Rölleka. Lupin.

Fingerborgsblomma. Jag vill leva

i det förspillda ljuset

över björkarna. Om jag har ett hem 

är det på gator och cykelvägar

som sträcker sig bort mot rondeller

och bensinmackar och ner

i en barndom. Men berättelsen

om att min närvaro här är villkorad

eftersom jag valde att bli muslim,

att den beror på mer svenska svenskars

godhet eller godtycke

måste ta slut nu, så att något annat

kan börja. Anländ då

till nuet, så att vi kan vara

tillsammans: jag är muslim

för att jag gick i kyrkans barntimmar,

för att jag ser kraften som böjer

sädesfältens strån och kallar det

som lämnar dessa spår för

ett namn oskiljaktigt från

fiskmåsarnas skrin — Allah, Allah —

när de plockar i snabbmatskartonger

på de vindspolade torgen

i Det Långa Ljusets Värld — vad gråter

fåglar efter om inte

Al-Haqq — Den Yttersta Verkligheten.

I den Akira Kurosawagrälla vårkvällen. 

Sedan länge transformerat.

Vi själva, kreoliserade. 

Ni själva, kastade hit av kapitalets 

rörelser, av relationer,

information. Kastad in

i islam. Pappa kastad hit. Och vi

sträckte oss utåt, för länge sen, och

valde vapenindustrin,

slavekonomin, migration, längtan: 

ni valde er själva. Jag, du, vi, ni: språket

rymde aldrig

relationen. Men vi valde, och ni

valde er — vi valde alla

varandra, i detta kosmos

som slits sönder

och fogas samman 

på nytt —

● ● ●

Älskade Aotearoa gråt inte

Dina träd viskar sorgset

men din himmel

finns

inuti dig — 

● ● ●

Det här fotot är taget

på en parkeringsplats

en kväll. Är det under

en resa. En sorts lätthet

i allting. Mannen har sina två döttrar

i famnen. En man

i min egen ålder. De har stannat

på en rastplats och fått fram kameran

för att fånga in något

av den slösaktiga lycka

livet ibland skänker.

Båda flickorna har flätor

i håret, och den äldre en klänning

med snäckmönster. Hon pressar

kindens släthet mot pappas hals

och sneglar mot fotografen, som man

först antog var hennes mor… men

det där misstänksamma leendet, 

lite retfullt, får en sen att tänka

att mannen bett en främling ta bilden.

Min egen flicka ler så när en okänd

tilltalar henne, på spårvagnen: en port

till de andra

öppnar sig, men ännu en tid

vill hon stanna i den första, djupa

intimiteten. Vita pärlor eller snäckskal

trädda på flätorna.

Ingen av de tre som ler mot kameran nu

vet vad som ska komma

till Christchurch, genom

stunderna. Bakom dem

syns bilar och träd, oskarpa

i det vitnande, det

svällande ljuset. Pappans hår är förresten

också flätat, i cornrows — kanske

var det flickornas mor som flätade

allas hår, innan

de gav sig av. De sitter där,

leende, en stund. Tror de som jag

på ödets makt? Men också

att något avgörs av oss själva, i varje

stund, i det inre? Att det

ännu, mirakulöst, finns

tid

att återskapa allt? 

Tid att älska. Tid att väcka

de döda — säg inte att de är

döda.

Se dem

nu. Med deras

ögon.

Foto: Vincent Yu/AP