Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 01:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lars-ake-thessman-teatern-maste-atererovra-sitt-bildsprak/

Kultur

Lars-Åke Thessman: Teatern måste återerövra sitt bildspråk

Bente Lykke Möllers scenrum i Dramatens uppsättning av ”Tartuffe” 2018. På bilden: Mirja Turestedt, Magnus Roosmann och Magnus Ehrner. Foto: Sören Vilks

Det har uppstått en blindhet för scenkonstens bildspråk både på kultursidorna och inom den egna verksamheten, skriver scenografen Lars-Åke Thessman i debatten om scenkonstens roll i det offentliga samtalet.

I den debatt om teaterkonsten som börjar ta form är det betecknande att det är en av svensk teaters mest utmärkande regissörer och koreografer – Mats Ek – som beskriver formproblemen inom svensk teater (DN 24/9), medan Johan Hilton (DN 12/9, 26/9) och Björn Wiman (DN 13/9) uppehåller sig vid innehållet. Jag vill påstå att det är just här som en del av problemet finns.

För flera år sedan såg jag Mats Eks och Bente Lykke-Möllers iscensättning av ”Köpmannen i Venedig” och slogs av det visuella språket som bar texten och gjorde den begriplig för fler sinnen än hörseln. Inte bara Lykke-Möllers scenrum, utan också hur regi och rörelse använde sig av det, hur det fanns en medvetenhet om var kroppar befann sig i detta rum och betydelsen av det. Föreställningen överraskade mig också av en annan orsak – ingen recensent hade beskrivit det visuella språket i föreställningen. Då menar jag inte ett pliktskyldigt omnämnande – utan en ingående analys.

Ett färskare exempel är Pia Huss anmälan av ”3 vintrar” på Uppsala stadsteater (DN 22/9). ”Regi, scenografi och skådespeleri förvånar och drabbar” är en beskrivning i recensionen, men där tar det slut. Det kunde vara intressant för läsaren att få veta mer om varför det förvånar och drabbar.

Men blindheten för teaterns visuella språk är inte begränsad till tidningarnas kultursidor. Teatern har ett eget ansvar. De ovan nämnda produktionerna är inte representativa för svensk teater i dag. Mats Ek nämner bland annat hur den sceniska aktionen, som ofta sker framme vid rampen, mer eller mindre har övergett det tredimensionella scenrummet och därmed också det sceniska visuella språket. 

Johan Hilton nämner Stanislavskij, Brecht, Grotowski, Brook, Mnouchkine, men glömmer Adolphe Appia. Alla de omnämnda utvecklade just formen i den sceniska gestaltningen, förde scenkonsten ut ur den traditionella kulissteatern och skapade ett fruktbart förhållande mellan skådespelare och scenrum. 

Det arbetet togs upp av scenkonstnärer som Peter Stein, Patrice Chéreau, Giorgio Strehler, i Sverige av bland andra Per Verner-Carlsson, Alf Sjöberg, Sören Brunes, Lennart Mörk, Gunilla Palmstierna-Weiss, Kerstin Hedeby. I Göteborg var Per Lindberg och Knut Ström banbrytande under första hälften av 1900-talet genom att utveckla ett totalt scenspråk där skådespelarkonsten bildade symbios med ljus och rum. Alla hade en grundläggande kunskap och medvetenhet om teaterns visuella språk, men aldrig någonsin på bekostnad av innehållet. Det saknas potenta arvtagare till de ovan nämnda.

Sedan ett par decennier tillbaka är minimalism och ”naturlighet” honnörsord inom svensk talteater. Ibland tydligt formulerad, men ofta underförstådd. Kanske var det nödvändigt som andningspaus från visuellt utrerade och överlastade föreställningar. Rädslan att texten och ordet hade förlorat i status till bilden började styra.  

I dag översköljs vi av ordmassor och imponerande skådespelarkonst, men var är resten? Avskalade scenrum och synliga ljusriggar återupprepas år efter år och förvandlar detta till en konvention. Scenkonsten riskerar att tappa kunskapen om färg, ljus, form och rörelse och hur dessa faktorer fungerar tillsammans med skådespelaren. Innan vi försöker formulera en förnyelse av scenkonsten borde vi kanske utvärdera vad vi, i vår iver att just förnya, har slängt över bord.

Det intressanta är att fenomenet har sällskap i filmkonsten. Tidigare i höstas beskrev Jan Holmberg i en artikel Quentin Tarantinos ”nostalgiporr” i ”Once upon a time in Hollywood” och ifrågasatte rimligheten i kritiken mot nostalgi (DN 12/9). Han beskrev bland annat det akterseglade analoga filmfotot där ljuskänsligheten är så mycket större än i det digitala. Och hur de speciella ljusförhållandena i Hollywood resulterade i ”varmgula dagrar, mättade färgtoner och enastående skymningsscener”. Carl-Johan Malmberg i SvD har också skrivit om filmkonstens ”förfall”. Nedprioriteringen av filmen som visuellt medium och alla dess sensitiva parametrar är en tydlig parallell till det som försiggår inom scenkonsten.

Men jag hävdar också att det finns ljusfyrar. Kanske är det danskonsten som kommer att föra det visionära scenspråket vidare?

I den scenkonst som tidigare skapats av bland andra Pina Bausch och som nu görs av Mats Ek, Alexander Ekman och Benke Rydman finns nämligen allt det som i dag saknas inom den taldramatiska teatern – övertygelsen om kraften i det totala scenspråket.