Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-11 19:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lars-linder-ivar-lo-johanssons-iakttagelser-om-aldrevarden-galler-ocksa-under-pandemin/

Kultur

Lars Linder: Ivar Lo-Johanssons iakttagelser om äldrevården gäller också under pandemin

Bild 1 av 2 Kvinnor sysselsätter sig vid sina sängar i sjuksalen på Rosenlunds ålderdomshem i Stockholm 1946.
Foto: PRESSENS BILD
Bild 2 av 2 Ivar Lo-Johansson.
Foto: Folke Hellberg

I sin reportagebok ”Ålderdoms-Sverige” skildrar Ivar Lo-Johansson ett land där de äldre förvisats till sin sängkant, oönskade av alla. Coronapandemins katastrofala konsekvenser inom äldrevården avslöjar att alltför lite har hänt sedan dess, skriver Lars Linder.

Modern åldringsvård, skrev en svensk författare för drygt 70 år sedan, är ”att lära människan dö på ett för samhället bekvämt sätt”.

Debatten om äldrevården är inte ny. 1949 gjorde Ivar Lo-Johansson en reportageresa bland svenska ålderdomshem. Artiklarna samlades tillsammans med några senare skrivna essäer om samma ämne i boken ”Ålderdoms-Sverige”, som gavs ut 1952.

Det är en bitvis hjärtslitande läsning. Boken bärs av en stark medkänsla med alla de fattiga, undanskuffade gamlingar som slitit hela sitt liv som statare och torpare och som nu förtvinade på anstalter där de satt på sin sängkant utom synhåll för samhället, önskade av ingen.

De hem som han besökte var ofta fint byggda och i välmening tänkta för äldre, men hade av ekonomiska skäl snarast blivit en förlängning av fattigvården. Där placerades även psykiskt sjuka, som ofta var i majoritet. Inte sällan tvangs en frisk åldring dela rum med en mentalpatient för att på så sätt kunna hjälpa personalen med tillsynen.

Det här var något omvärlden både gömt och glömt. Frågan var undanstädad och ingen ställde frågor.

Men nu rörde reportagen upp en debatt om svensk äldrevård som kom att pågå i flera år, och trots motstånd från ansvariga myndigheter fick Ivar Lo-Johansson efter hand rätt. Hans idé att ”hemvård” är bättre än ”vårdhem” bidrog till uppkomsten av modern hemtjänst.

Missförhållanden som påtalades begravdes diskret och under beklaganden med hänvisning till otillräckliga resurser eller sekretess

Men om det mesta har blivit bättre sedan dess, så är det också slående hur mycket av hans iakttagelser om synen på gamla som gäller än i dag.

40-talets befolkningsprognoser var minst lika panikslagna som dagens – Pär Nuders bevingade ord om åldringar som ”köttberg” har djupa rötter. Det tecknades en dyster framtid för Sverige där de överåriga måste försörjas.

Ett ansvar som till sist föll på kommunerna, som inte heller då ansåg sig ha råd. Det vi i coronapandemins tid har kunnat läsa om brister i äldrevården hörde till det Ivar Lo såg redan den gången: hemmen var underbemannade, personalen dåligt utbildad och sällan sjukvårdskunnig. Läkarbesök förekom bara sporadiskt. Missförhållanden som påtalades begravdes diskret och under beklaganden med hänvisning till otillräckliga resurser eller sekretess.

Intet nytt under höstsolen.

Under den här tiden slutfördes också som bäst den segregering av gamla som i dag är mer eller mindre fullbordad. I steget bort från jordbrukssamhället hade far- och morföräldrar alltmer fördrivits ur familjerna. Man får ”gå till ålderdomshemmen för att träffa de gamla liksom man måste fara till Skansen för att man ska få se de gamla föremålen”, noterade Ivar Lo syrligt.

Och det skedde inte frivilligt. Till det mest rörande i reportagen hör skildringarna av åldringar som med förtvivlans mod försöker klamra sig kvar i friheten i sina smutsiga och förfallna torp och undantagsstugor; skräckslagna inför de hem som deras barn högljutt prisade och myndigheterna såg som mönsteranläggningar.

Där, i delad osynlighet, trängdes två av samhällets mest marginaliserade grupper, de gamla och vår tids statare, det timanställda prekariatet

I dag syns riktiga åldringar mycket sällan på gator och torg, och vi tror så gärna på de idylliska pr-bilder från äldreboenden som sprids av kommuner och vårdbolag. Till och med myndigheterna tycks ha föreställt sig att landet var just så homogent och välordnat som det tett sig på ytan, och att ”våra gamla” satt väl skyddade och omhändertagna i sina mönsterboenden. Ända tills pandemin plötsligt spräckte bilden.

I själva verket var det just därinne som den tänkta krisordningen bröt samman. För där, i delad osynlighet, trängdes två av samhällets mest marginaliserade grupper, de gamla och vår tids statare, det timanställda prekariatet. Villkoret för deras sammanlevnad var att inget fick kosta, och följden var samma gamla elände: låg bemanning, bristfällig kunskap, ingen utrustning, hög personalomsättning. 

Smittskydd? Hålla avstånd?

Men ingen hade anat, eftersom ingen hade frågat.

”Det är en abnorm samhällsmiljö som har alla åldersklasser från spädbarn till vuxna och medelålders, men inte åldringar”, skrev Ivar Lo-Johansson. 

En tänkvärd slutsats som naturligtvis inte bara gäller gamla, utan även fattiga, tiggare och alla andra vi helst städa undan i den putsade bostadsrättsföreningen Sverige.

Läs fler texter av Lars Linder och följ DN:s rapportering om det nya coronaviruset. 

Ämnen i artikeln

Äldreomsorg
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt