Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Lars Linder: Sju Alfredsonska odödligheter

Hans Alfredson utanför skrivstugan på Söder i Stockholm 2008.
Hans Alfredson utanför skrivstugan på Söder i Stockholm 2008. Foto: Marc Femenia/TT

Hans Alfredson har efterlämnat många skratt och klokheter som kommer att leva länge, länge i det allmänna medvetandet. DN:s Lars Linder väljer sju personliga favoriter.

Hermodskurs i mord

Redan i slutet av 50-talet gick jag och sjöng Hans Alfredson, fast utan att veta om det. En kusin som läst i Lund kom hem och lärde oss en låt ur studentspexet ”Djingis Khan” om mongolernas härjningar, på melodin ”Gärdebylåten”: ”Nu ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja, bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord. Med blod ska vi stäppen färga, nu änteligen lär jag få nån riktig nytta av min Hermodskurs i mord.”

Först när han blivit allas Hasseåtage fick vi veta att texten var hans. Självklart! Allt fanns ju där, den smittande munterheten, de hisnande associationerna. Samt den typiska vidhäftningsförmågan: snart skulle ett helt land kunna hans sketcher utantill.

Herr Larsson?!

Det var Martin Ljung som blev mest hyllad för den übertramsiga sketchen ”Guben i låddan” 1960, men det var Hasseåtage som kläckt den och Hans Alfredson själv som spelade den tillkämpat tålmodige tågpassageraren som inte fick sova. I nätets tidevarv talar man om virala spridningseffekter, genomslaget för succéer på radio- och tv-monopolets tid var mer att likna vid en bombmatta, det fanns ingenstans att fly, och sketchen i sovkupén överträffade allt man dittills hört. Varje svensk med självaktning kunde vid behov imitera Hans Alfredsons raseriutbrott när han slutligen förlorar förståndet inför den besvärliga medpassageraren som aldrig upphör med sitt eviga ”Herr Larsson…?”.

Livet en påse

”Varför kommer ni aldrig när jag ringer?” Hans Alfredsons monolog ”Ringaren” på bred västgötska ur revyn ”Gröna hund” 1962 var en fulländad satir över den svenska mellanmjölkskyrkans mjäkighet inför tidens sekularisering. Bilden av den hycklande pastor Jansson med sina platta metaforer var pinsamt välbekant: ”Livet kan vara som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med nåt.” Det kan inte ha varit lätt för svenska präster att hålla en predikan de följande femton åren, risken för hörbara fniss i församlingen måste ha varit överhängande. Och orden ”han är en värdig representant för den svenska statskyrkan, han har inga bestämda åsikter om nånting” har ju visst bett än i dag.

Foten i pottan

1965 visade revystjärnan Hans Alfredson en ny och överraskande sida med barnskivan ”Blommig falukorv”. Där framträdde plötsligt en godmodig sångartist som småfalskt sjöng smittande, absurda visor som handlade om alla tänkbara fenomen i det moderna barnets värld, från cowboys som pratar låtsasengelska till kapten Karlsson som fastnat med foten i en potta. Musiken krängde ungefär lika vildsint, från dixieland till Jularbo. Och så fanns ännu en sådan där slinga som fastnade som en evig loop i örat: ”Ska vi byta grejer? Leksaksbil mot en rostig skruv, cykelpump mot en morakniv” – som sannolikt har inspirerat till tiotusentals lyckliga lekar i svenska hem sedan dess.

Improvisationer

Upptågsmakaren visade sig snart också besitta en unik, för att inte säga rent mirakulös talang: förmågan att öppna en kreativ kran i huvudet och bara låta det flöda. Att improvisera, kort sagt, som en revyns Charlie Parker.

Första gången vi mötte Valfrid Lindeman som knäppte ihop västen med gylfen var mycket riktigt 1962, under jazzeran – men i två hela decennier skulle Hans Alfredson uppfinna nya Lindemän på beställning, och ännu i slutet av punkens 70-tal pratade han på. Trindeman Lindeman spelade punkdragspel och lyckades suveränt sammanfatta genrens antiestetiska budskap: ”Det är jävligt lätt att spela… Kan man vika ihop en bilkarta kan man spela dragspel!”

Brasdoft

En annan oväntad roll Hans Alfredson skulle finna åt sig var uppläsarens. Berättelsen ”Varför är det så ont om Q?” hade kommit ut redan 1968, men i början av 80-talet läste han in både den och kriminalberättelserna ”Lagens långa näsa” på kassettband. Det var historier som bars av samma milt bisarra påhittighet som någonsin visorna i ”Blommig falukorv”, men berättarens lugna skånska tillförde dem en mycket speciell stämning, en sorts brasdoftande hemtrevlighet som gjorde att man mitt i all besynnerlighet också lyssnade till dem bara som medryckande berättelser. I ungarnas rum hemma gick de på ständig replay.

Senare kom han att läsa in både ljudböcker och hela sagosamlingar på skiva.

Den onde mannen

1982 gjorde han än en gång en oanad vändning. Sveriges fryntligaste skåning bytte persona och framträdde plötsligt i rollen som en verkligt ondsint man. Han hade inte bara skrivit och regisserat den sällsamma filmen ”Den enfaldige mördaren”, utan spelade själv rollen som den motbjudande och hjärtlösa fabrikören John Höglund. Mörkret hade nog funnits där hela tiden, som en skugga, men vi hade oftast förväxlat det med skämtlynne. Här visade sig Hans Alfredson veta kusligt mycket både om människosjälens svarta djup och om den nazism och det historiska klassamhälle som gömmer sig i det leende skånska landskapet.

Läs mer: Leif Zern: Hans Alfredson – den sista som fick oss att skratta tillsammans

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.