Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Lars Tunbjörk visade Sverige genom sitt eget vemod

Foto: Benkt Eurenius

Fotografen Lars Tunbjörk avled i veckan, bekräftar hans anhöriga. Han blev 59 år gammal. Sverige har förlorat en av sina främsta fotografer. Malena Rydell skriver om hans frysta vardagsögonblick. 

Det är bara ett par timmar sedan jag senast tänkte på Lars Tunbjörk. Jag gick genom en dunkel korridor på väg mot ett väntrum. Då hände det som så ofta händer, att medvetandets slutare fryser en Lars Tunbjörk-ruta. Det kan vara en papperskorg placerad på ett visst sätt eller en stol som ser övergiven ut, det kan vara någons hållning. Det är som om hans sätt att göra utsnitt av verkligheten ligger som ett filter någonstans i det undermedvetna.

För drygt tjugo år sedan fick Lars Tunbjörk sitt stora genombrott med "Landet utom sig". Det var när Sverige gick igenom den stora krisen. Att landets småstäder började omringas av kulörta köplador och temaparker var en ganska ny företeelse. Det var ännu långt till begrepp som livsstil och ljust och fräscht och andra ord som kom in i språket när det blev dags att städa upp estetiskt efter den ivriga kommersialismens första härjningar.


År 1997. Fotograf Lars Tunbjörk

Men då, i början av 90-talet, var det som i morgonljuset efter festen, när konfettin ligger utspridd över asfalten. Bert Karlsson satt i riksdagen och Lars Tunbjörk åkte till hans sommarland och fotograferade med ledsen blick och varm humor. I "Landet utom sig" finns inga bilder av det offentligt finansierade gemensamma Sverige, som dokumentärfotograferna dittills gärna uppehållit sig i. Inga fritidsgårdar, sjukhus eller gator, knappt ens ett torg, den är ett porträtt av allt det andra. De var en tid när Sverige förändrades så att det faktiskt syntes, och inte bara som i en osalig känsla i nostalgiska själar. Men det var först när Lars Tunbjörk berättade på sitt vis om alla dessa nya offentligheter som människor verkligen fick syn på det. På Stockholms stadsbibliotek står "Landet utom sig" faktiskt inte ens på fotografibokshyllan - utan på "Geografi".

Jag minns precis hur hänförd jag blev när jag såg hela sviten första gången, det var på ett galleri i Lund när jag läste första terminen på universitetet och gick omkring i en enda lättad utandning över att ha lämnat småstaden där jag växt upp. Det var 1995 och jag var fortfarande tonårigt arg på allt som var inskränkt i svenska småstäder och trodde att jag måste sparka allt det där långt bakom mig.

Men när jag såg Lars Tunbjörks bilder av spöklika gräsmattor och hängande axlar så såg jag varken förakt eller ilska utan någon som innerst inne älskade den gudsförgätna småstaden. Jag förstod inte vad de menade, de som sa att Lars Tunbjörks bilder var fulla av klassförakt. Jag såg humor och en fotograf som var djupt fascinerad av människors ensamhet och längtan efter mening och jag gick i stort sett raka vägen till en fotoskola och sökte in.

Bild från 1982 då han blev årets fotograf. Foto: Lars Tunbjörk

Före Tunbjörk var det ingen som fotograferade så i Sverige. Många fotografer var rädda för att exploatera människor, men vågade inte heller riktigt använda konstnärernas frihet. Lars Tunbjörk, som var pressfotograf i sin ungdom, slog sig fri från de gamla reportagefoto-oken och fotograferade som en konstnär. Han sa inte att "så här ser Sverige ut". Han sa att så här ser det ut när det speglas genom mig och mitt vemod. Det är nog just för att han är subjektiv som han har påverkat så mångas sätt att se.

Vissa har kanske lockats att tro att det är lätt att ta en tunbjörkbild, men det är det inte. Det var det inte för Lars Tunbjörk heller. Han har berättat att han ibland försökte och försökte med vissa platser, där han trodde att han skulle kunna ta bra bilder - som Kiviks marknad och Hultsfredsfestivalen – men åkte hem tomhänt år efter år.

Den som tror att det är ett bildspråk som går ut på att bränna av en blixt när en turist håller på att tappa glassen har inte förstått hur långsamt och lyhört han arbetade. När han närmar sig en plantering i en rondell i Borås är det med kärlek. Jag vet ingen som lyckats vara så sentimental och så osentimental i en så briljant kombination.

När Lars Tunbjörk var klar med köpladorna och campingarna gick han in på villagatorna och tittade förundrat på de välklippta häckarnas habitat i "Home". Han tassade in i de öppna kontorslandskapen i bildberättelsen "Kontor", som är arbetskritik innan arbetslinjen blev ett officiellt påbud. Så pulsade han ut i smutsig snömodd och upptäckte att han inte behövde vårens och sommarens skarpa och klara ljus för att kunna se. Det blev "Vinter", en gastkramande gestaltning av vardagen under de mörka månaderna.


Kontor” år 1999. Foto: Lars Tunbjörk

Allt det förbisedda, som de flesta av oss inte såg. Nu ser vi det. Men nu får vi klara oss själva, fast berikade med allt som Lars Tunbjörk lärt oss om hur man kan rikta blicken.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.