Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-04 02:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lasse-berg-sa-kan-var-sammanhallning-bli-en-ofattbar-kraft/

Kultur

Lasse Berg: Så kan vår sammanhållning bli en ofattbar kraft

Bild 1 av 2 Statsminister Stefan Löfven håller tal till nationen med anledning av coronakrisen söndagen den 22 mars.
Foto: Jessica Gow/TT
Bild 2 av 2 Lasse Berg.
Foto: Nicklas Thegerström

Ända sedan vår art uppstod har vi gått samman när vi hotats av utplåning. Författaren Lasse Berg påminner om att vårt afrikanska arv gör att det fortfarande finns hopp för mänskligheten i kampen mot corona och klimatförändringar.

Coronaviruset lär oss vad som är viktigt. Att vi förstår det avgör om vi skall överleva nästa, ännu större, ännu farligare, hot.

Det viktiga är att människan av naturen är god.

Vi är formade av sex miljoner års evolution i ett farligt Afrika. Ett liv av samlande, och så småningom också ibland jagande, i små grupper som tillsammans strövar stillsamt småpratande mellan Afrikas öppna horisonter har format våra synapser, hormonsystem och signalsubstanser, de olika delarna av hjärnan, ryggrad, gluteus maximus-musklerna i rumpan och gett oss förmågan att bli förbannade. Gjort oss till den unika apan Homo sapiens.

Farligt var det eftersom Afrika till skillnad från de andra världsdelarna var smockfullt av väldiga rovdjur, inte bara nutidens lejon och leoparder utan också en massa enorma sabeltandade katter, jättelika björnhundar och andra släkten och arter, numera utdöda. Alla smaskade de gärna i sig våra små förfäder, homininerna.

Vi klarade oss bara tillsammans. Tillsammans skaffade vi oss mat och delade den

Att våra tidiga släktingar inte omedelbart gick under är egentligen ett mysterium. De förlorade både rovtänder och stora klor långt innan de fick stenyxor. De kunde alltså varken bita eller riva, inte slåss mot de glupska hominslukarna. De började dessutom i Afrikas öppna och riskfulla landskap gå på två ben. Detta gjorde dem extremt långsamma jämfört med dessa fyrfotingar. Våra släktingar kunde under årmiljoner inte springa ifrån något enda av vår hemkontinents rika uppsättning av predatorer.

Vi klarade oss bara tillsammans. Tillsammans skaffade vi oss mat och delade den på ett sätt som inga andra däggdjur lyckats med i någon större utsträckning. Och tillsammans stod vi i våra flockar upp för varandra när människoätarna kom. Med adrenalinet strömmande gick vi samman när de närmade sig, vi viftade med träpinnar, skrek och kastade sten, så småningom i form av skarpslipade yxor och spjut.

Detta var vår väg till överlevnad. Tillsammans inför faran. Ingen behöll i detta vådliga Afrika livet mer än några dagar på egen hand eller fot, ingen klarade sina ungars överlevnad utan de andra. Här mejslades under sex miljoner år långsamt fram varelser som har ett oerhört behov av flockens trygghet. Ensam var inte stark utan död.

Läs mer. Lasse Berg: ”Ensam har aldrig varit stark, ensam var död” 

Denna evolution har gett mig synapser i min hjärna som triggar lyckobringare som dopamin och oxytocin när jag känner att det finns andra som gillar mig, att jag gör dem väl. Då kan jag lita på att min grupp ställer upp när det gäller. I mitt inre föddes en existentiell fasa för den påtvingade ensamheten.

Många av dessa rovdjur gick under, precis som den ena arten homininer efter den andra. Men Homo sapiens finns kvar, här och nu. Vi fick förmågan att skapa påhittade samlargrupper, som vi kunde tillverka i våra hjärnor. 

Vi var, liksom våra föregångare, sällsynta. Det måste man vara som samlare. Lever man för tätt tar maten snart slut. En afrikansk människa mötte kanske under ett år, eller ett liv, individer från fyra fem angränsande samlar/jägargrupper. Säg ett par hundra personer. Överlevnadschansen ökade om man slapp slåss med de andra och i stället under trivsamma former kunde byta gener under någon gemensam dans då och då runt elden i fullmånens sken. Vi kunde skapa ett ”vi” tillsammans med dessa våra grannar och kallade oss alla för ”flodhästens klan” eller något liknande. Tillsammans hade också klanen större chans att överleva.

Men årmiljonerna i vårt inre säger att människan hellre vill dö med de andras respekt än leva utan den

Vi vet nu att vi i vårt inre fått en osannolik förmåga att tillverka dessa virtuella flockar. De kan bli hur stora som helst och betyda allt för oss. De kan kallas ”svenskar” eller ”kineser” eller ”kristna” – innehålla var för sig miljoner eller miljarder individer. Inför ett gemensamt hot blir sammanhållningen i denna hord lika stark som inför det skrämmande lejonet en gång i tiden. Evolutionen har gjort oss beredda att dö för detta vi, till exempel för ”kung och fosterland”. Det kan tyckas strida mot alla evolutionära grundregler som handlar om genens och individens överlevnad. Men årmiljonerna i vårt inre säger att människan hellre vill dö med de andras respekt än leva utan den. 

Detta är en ofattbar kraft inför en gemensam fara. De senaste veckorna har lärt mig att just det arvet från Afrika gör att det fortfarande kan finnas hopp för mänskligheten. 

Läs mer. Lasse Berg: ”Jag måste ta vara på varenda jävla sekund jag har kvar av livet” 

Det är omöjligt att förutse ens den närmaste framtiden. Epidemin som leder till ekonomisk världskollaps som leder till självhärskarnas julafton är en möjlighet. 

Men det vi sett är hur människor gått med på, knotande javisst, att helt lägga om sina liv jorden över inför den fara som hotar oss alla. För att hjälpa inte bara sig själva utan också de andra. Vem hade trott att denna totala förändring av vår livsstil var möjlig? Tillsammans inför sjukdomen.

Bakom detta lejon står ett än större hot. Det är klimatförändringar. Dessa har inneburit slutet för tidigare arter förmänniskor. 

Men de senaste veckornas makalösa globala kraftsamling ger oss hopp. En väldig sabeltandad katt smyger fram mot oss. Den kan sluka vår framtid. När vi väl inser detta kan vi kanske, på samma sätt som nu, tillsammans jorden över stå upp även inför den. Bara det då inte är för sent.

Läs fler kulturdebattexter och fler artiklar om det nya coronaviruset.