Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 10:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lassemajas-detektivbyra-tagranarens-hemlighet-tuffar-mest-pa-tomgang/

Filmrecensioner

”Lassemajas detektivbyrå – tågrånarens hemlighet” tuffar mest på tomgång

Bild 1 av 2 Nils Kendle och Polly Stjärne i ”Lassemajas detektivbyrå - Tågrånarens hemlighet”.
Foto: SF Studios
Bild 2 av 2 Polly Stjärne och Nils Kindle i ”Lassemajas detektivbyrå – Tågrånarens hemlighet”.
Foto: SF Studios

Jämfört med ”Det första mysteriet” är nya ”Lassemaja”-filmen en stor besvikelse. Om det ska gå att hålla liv i konceptet måste det till en rejäl vitamininjektion, konstaterar Wanda Bendjelloul. 

Författaren Martin Widmarks Lassemaja-imperium består numera bland annat av tjugoåtta böcker, fem långfilmer, en julkalender och en teaterföreställning. De föredömligt lättlästa böckerna har i det närmaste blivit kanon när det kommer till att introducera kapitelböcker för de yngre läsarna. Men böckernas enkelhet är också filmernas största utmaning. 

Alltför ofta har de känts alldeles för tunna och utdragna för att fylla en och en halv timme med spänning. Det mest lyckade exemplet är fortfarande SVT:s julkalender från 2006 som kombinerade flera olika mysterier och några av de underbara små birollerna spelades av bland andra Jonas Karlsson och Amy Diamond. 

”Tågrånarens hemlighet” börjar lovande kusligt med att den ökände tågrånaren Marsipanen (Alexej Manvelov) rymmer från fängelset. Smeknamnet fick han efter att ha bjudit tågpersonalen på prinsesstårta med sömnmedel i för att kunna begå brottet. En barsk poliskommissarie, spelad av Anna Bjelkerud, från Kristinelund tar över utredningen från polischef Randolf, Lasse och Maja. Men när tågrånarens dotter dyker upp på detektivbyråns tröskel och hävdar sin fars oskuld känner de sig tvungna att inleda en alternativ utredning. 

Den förra filmen, ”Det första mysteriet” (2018), regisserad av Josephine Bornebusch, utspelade sig i nutid och hade en betydligt rappare form. Moa Gammel Ginsburgs film befinner sig i ett Kalle Blomkvist-doftande 50-tal med stiliga tåguniformer och primitiva fängelsehålor. 

Förra gången hade man också försökt sig på det omöjliga, att mejsla fram något som liknar en personlighet hos Lasse och Maja. I böckerna är de ju tämligen anonyma. Vi får till exempel aldrig lära känna deras familjer, vänner eller se hur de bor. Här är en svart katt i princip den enda identitetsmarkören vi har att gå på. 

Ulla Skoogs nitiska biljettkassör är den enda minnesvärda birollen.
Ulla Skoogs nitiska biljettkassör är den enda minnesvärda birollen. Foto: SF Studios

I sina identiska gröna overaller blir de mer som prototyper för en flicka och en pojke än individer. Att man inte riktigt lär känna dem gör det tyvärr svårt att engagera sig i hur det ska gå för dem. Med undantag av Ulla Skoogs underbart nitiska biljettkassör är birollerna inte heller tillräckligt tillspetsade för att vara minnesvärda. 

Det blir ett tågäventyr som tuffar på i trevligt mak utan att bjuda på några direkta överraskningar och när filmen är slut är den bestående känslan att Lassemaja-konceptet behöver en rejäl vitamininjektion om det ska kunna fortsätta locka publik till biograferna. 

Se mer. Tre andra filmer med deckarungar: ”Ture Sventon och Bermudatriangelns hemlighet” (2019), ”Kalle Blomkvist och Rasmus” (1987), ”Tempelmysteriet Young Sherlock Holmes” (1985). 

Läs fler filmrecensioner i DN