Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Leif GW Persson: Hon har en naturbegåvning för jakt

Lotta Lundgren lär sig jaga med Leif GW Persson i ”På jakt med Lotta och Leif” på SVT Flow.
Lotta Lundgren lär sig jaga med Leif GW Persson i ”På jakt med Lotta och Leif” på SVT Flow. Foto: Janne Danielsson/SVT

I den nätbaserade tv-serien ”På jakt med Lotta och Leif” får vi se Leif GW Persson lära Lotta Lundgren konsten att jaga. En upplevelse som förändrade Lotta Lundgren i grunden.

Det började med att SVT hörde av sig till Leif GW Persson, kriminologen som med tiden kommit att bli en av landets mest omtyckta tv-personligheter.

– De ville göra ett program i gammal folkbildningstradition och menade att jag som gammal jägare skulle lära upp någon yngre förmåga. De tyckte av olika anledningar, vilket du som jobbar på DN säkert känner till bättre än någon annan, att det borde vara en kvinna. Det var många manliga kamrater som anmälde sitt intresse. Somliga var direkt olämpliga för verksamheten. När vissa av de där namnen dök upp började jag undra om man ville ta kål på mig, säger Leif GW Persson.

Matskribenten Lotta Lundgren, som förmodligen är mest bekant som programledare för tittarsuccén ”Historieätarna”, var inte alls involverad från början. Hennes namn dök upp först efter hand. Något som gjorde Leif GW Persson mycket belåten.

– Hon visade sig vara en närmast idealisk elev. Jag är verkligen imponerad av vilken naturbegåvning hon har för att skjuta. Det satt som en sportkeps från första skottet, säger Leif GW Persson.

Lotta Lundgren, som sitter intill honom, strålar av lycka över lovorden. Men när hon får frågan vad jagandet har lärt henne som människa blir hon allvarlig.

– Jag kan faktiskt inte gå in på det. Det blir för privat. Det här har varit en väldigt genomgripande och omtumlande process för mig. Jag hade inte alls förstått hur komplex och mångfacetterad jakten är, säger Lotta Lundgren.

Enligt Leif GW Persson måste en god jägare vara både närvarande och distanserad på samma gång. Ordet närvaro får Lotta Lundgren att nicka instämmande.

– Något som jakten ger är förmågan att skärma av sig och fokusera. Det där är något jag känner igen från mitt skrivande. Plötsligt får man feeling och bara kopplar bort allting. Efteråt brukar jag lukta väldigt märkligt. Det är en jättekonstig grej att berätta. Men jag har en annan lukt på min kropp när jag skrivit på min yttersta förmåga, vilket händer någon gång om året, säger Lotta Lundgren.

Leif GW Persson ler pojkaktigt och sniffar sig lite i armhålan.

– Och samma lukt har jag upptäckt i understället efter att jag har jagat. Det handlar om ett totalt fokus där du varken känner hunger eller törst. Anspänningen är total. Efteråt är du helt urblåst. Jag har aldrig blivit filmad i det tillståndet. När jag tittat på det efteråt blev jag så förvånad över hur jag ser ut. Mina talfel som jag hade när jag var nio år kom tillbaka, säger Lotta Lundgren.

Människor som inte vet något om jakt, men som ändå gärna uttalar sig, vad brukar de ha fel om?

– Många tror att det är lätt. Att det uppstår en orättvis situation när en människa siktar med gevär på ett försvarslöst djur, säger Lotta Lundgren och fortsätter.

– Men att jaga på ett vettigt sätt är verkligen allt annat än lätt. Det förutsätter kunskaper som tar ett helt liv att skaffa sig. Jag har aldrig träffat människor med ett sådant naturintresse som inom jakten. De har enorma kunskaper om djur. Betydligt större än de som släpper ut minkar.

Varför är jakt så provocerande?

– Jakt ska vara kontroversiellt. Jag började jaga som barn. Långt senare har jag börjat ställa mig frågan om jag skulle ha börjat jaga nu. Då blir svaret nej. Det skulle vara väldigt svårt att motivera. När du ska fatta ett momentant beslut om att döda något som lever så uppstår en mängd existentiella frågor som inte är alldeles okomplicerade, säger Leif GW Persson.

Varför slutar du inte jaga då?

– Jag tänker ofta på det. Jag trivs allt bättre med de andra bitarna. Ja, naturupplevelsen alltså, om jag ska uttrycka mig dubiöst. Och det faktum att jag får lite lugn och ro, säger Leif GW Persson, symboliskt nog i exakt samma ögonblick som hans sensationellt ålderdomliga mobiltelefon ger ifrån sig en glad ringsignal.

– Jag jagar allt mindre. Men det är svårt för mig att släppa det helt. Och jag ska inte hyckla, det är fortfarande spännande.

Nämn ett speciellt jaktminne.

– Jag sköt mitt första pälsdjur tillsammans med Inhwan [Svensson, Leif GW Perssons egen yrkesjägare]. Men jag lyckades inte få till en bra vinkel och jag hade sådan puls. Då bad han mig lägga pipan på sin axel, för att jag skulle få stöd. Så jag gjorde det. Och så sköt jag den där hjorten. Efteråt kunde jag inte titta på Inhwan. Det kändes som om vi hade legat med varandra. Det var en så otroligt intim upplevelse, säger Lotta Lundgren.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.