Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Dags för nytt uppror mot dogmatisk scenkonst

Michael Nyqvist som Rochester i ”Jane Eyre” 2009.
Michael Nyqvist som Rochester i ”Jane Eyre” 2009. Foto: Roger Stenberg

Martina Montelius artikel om Michael Nyqvist på Expressens kultursidor var befriande läsning, publicerad samma dag som Nyqvist begravdes i Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm (21/7). Skådespelare får ofta höra att de är ”lysande” eller – närmast en förolämpning – ”skickliga”. Det kan man säga om lindansare och dresserade hundar.

Scenografer klagar ofta på kritikens ointresse. Frågan är om skådespelare har så mycket större anledning att vara nöjda med att alltid bli uppradade på slutet, påklistrade ett generande litet förråd av klichébetonade adjektiv.

Vad Montelius berättade var med vilket grundligt allvar Michael Nyqvist studerade in sin roll i ”Jane Eyre” på Dramaten 2009. Han var Rochester i Charlotte Brontës roman, en gestalt han själv beskrev som en blandning av Frank Sinatra och Josef Fritzl. En engelsk expert på 1800-talet var tillkallad och blev så ingående intervjuad av Nyqvist att hela ensemblen drogs in i repetitionsarbetet, ivrigt antecknande varje detalj.

Han ville veta allt, inte av antikvariska skäl utan för att teater – som Martina Montelius säger – är det konkretas konst.

Medan dramatiker och regissörer skriver historia, lever skådespelaren i ögonblicket, ofta bortglömd när blommorna vissnat. Den senaste revolten mot regissörsväldet ägde rum på 1960-talet. Då var slagordet i den unga teatern ”skådespelarnas teater” och spred sig från de fria grupperna till de stora scenerna. I takt med politiseringen på 70-talet kom regiteatern tillbaka och med den teorierna och helhetsgreppen, så mycket lättare att förhålla sig till än den levande skådespelaren.

Vad var det jag såg den där gången i början av 50-talet då en äldre släkting tog med mig på Nya Teatern i Stockholm, där Gunn Wållgren spelade huvudrollen – Jeanne d’Arc – i Per-Axel Branners uppsättning av Jean Anouilhs ”Lärkan”? Jag var egentligen för ung för en pjäs av det litterära slaget, ändå är mina minnen av Gunn Wållgren starkare än allt annat jag sett och upplevt på en teater. Det lyriska uttrycket, paradoxalt förstärkt av ett storstadsidiom som inte verkade höra ihop med Jungfrun av Orléans.

Året 1953 kunde lika gärna vara 2017. Som så ofta med tidiga upplevelser drömmer man långt senare i livet om att återuppleva dem. Ju svårare att beskriva – desto rikare.

Alltså tar man sin tillflykt till teorier. Dagens dogmatism är på många sätt allvarligare än 70-talets. Den gången höll motsättningarna fortfarande liv i debatten. I dag har konformismen lagt locket på, med identitetspolitik och genusteori på varje anslagstavla, från professorsnivå till förskola.

Det behövs ett nytt uppror, bort från akademismen och den välvilliga tron på att teatern kan uppfostra publiken. Gunn Wållgren, en av våra största, fick under långa perioder inga roller. Så vitt jag vet var hon älskvärd och lätt att samarbeta med, men hennes utstrålning var svårfångad, till den grad att Ingmar Bergman väntade till sin sista långfilm innan han vågade använda henne.

Gärna ett uppror i hennes namn.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.