Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 10:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/leif-zern-far-dns-kritikerpris-lagercrantzen/

Kultur

Leif Zern får DN:s kritikerpris Lagercrantzen

”Just nu har jag gott hopp om kritikens framtid”, säger Lagercrantzpristagaren Leif Zern.
”Just nu har jag gott hopp om kritikens framtid”, säger Lagercrantzpristagaren Leif Zern. Foto: Roger Turesson

För Leif Zern är teatern en gränskonst – mellan scen och samhälle, mellan skådespelare och publik. Under ett halvsekel har han med elegans och precision skildrat teaterupplevelser och varit tongivande i svenskt kulturliv. Nu får DN:s kritiker Lagercrantzen.

Eftermiddagssolen sänker sig över Hågadalen i Uppsala. Leif Zern blir fotograferad och tittar i fjärran, mot den intensivt rosa och blå skymningen över Carl von Linnés gamla stigar, en kort promenad från kedjehuset där kritikern bor. Han får beröm av fotograf Roger Turesson för att han blir fin på bild: han har bra blick.

”Bra blick”. Det är nog den sannaste sammanfattningen av Leif Zerns främsta kvalitet som kritiker: han ser.

Ett av mina första minnen av Leif Zern är att jag ser honom i salongen på Elverket 2003. Vi ska tydligen båda recensera Dramatens uppsättning av brittiska dramatikern Sarah Kanes våldsamma pjäs ”Befriad”. Jag är ny teaterkritiker i Expressen och blir stressad, jag vill inte skriva parallellt med just honom, med den svenska kritikens gudfar. 

Jag gillar inte föreställningen och lämnar en kritisk recension på natten. Tidigt morgonen efter vaknar jag orolig och sliter upp DN från hallgolvet, där Zerns omdöme väntar. Han hyllar. Illamåendet sköljer över mig; det är skräcken för att kanske ha haft fel.

Också Leif Zern har lidit av kritikerns roll som festförstörare.

– Det går inte att komma ifrån. Teater är ju ett socialt nöje, utom för teaterkritikern som är där i jobbet. Teater är dessutom svårare att skriva om än litteratur eftersom ögonblicken avlöser varandra. Du kan aldrig kontrollera vad du har sett. Teaterföreställningar är ofta ojämna. Någon är lysande i en roll, en annan är blek. Vad är det då som avgör om en teaterföreställning är bra eller dålig?

– Samtidigt – och det här kanske låter konstigt – har jag alltid haft känslan av att jag söker sanningen. En kritiker kan inte vara relativist. Då blir det på låtsas. 

Leif Zern har varit kritiker sedan tidigt 1960-tal. Det började med bokrecensioner för Uppsala Nya Tidning och fortsatte i Stockholms-Tidningen, där Göran O Eriksson var kritiker och en inspirerande kulturredaktör.

Det var en vital tid för kritiken. En ny generation tog plats, en generation som ofta var både författare och kritiker, som P O Enquist, Lars Gustafsson, Torsten Ekbom, Leif Nylén och Björn Håkanson. De, och Leif Zern, såg på kritiken som en konstform i sig.

– Det gör jag fortfarande. Just nu har jag gott hopp om dess framtid, det är dags att sluta gnälla. Det finns en stark och intressant återväxt i den unga kritiken i dag.

I mitten av 1960-talet satte regissören Peter Brook upp Peter Weiss pjäs ”Mordet på Marat” i London. Leif Zern råkade vara där, såg den omtumlande föreställningen och kände att det var nödvändigt att skriva en artikel om den när han kom hem.

Det är kritiken för honom – behovet att skriva om det han har varit med om, att föra en dialog om konsten – med sig själv, med läsarna och med konstnärerna.

Märkesåret 1968 tog Olof Lagercrantz den då 29-årige Zern till DN.

– Det känns onekligen speciellt att få ett pris i hans namn, inte minst för att vi hade en hel del med varandra att göra under de år han var kvar på tidningen. Olof var så närvarande och intresserad, rolig, samtidigt som han ställde höga krav. Jag tyckte mycket om honom. Fast han var ju ingen varmare vän av teatern. Dikten stod i hans ögon högt över skådespelarkonsten.

– Han drog sig heller inte för att gå i polemik med tidningens egna kritiker. Som när jag hade skrivit synnerligen uppskattande om P O Enquists debutpjäs ”Tribadernas natt” 1975 och Lagercrantz var arg för att Enquist hade tagit sig friheter med personen Strindberg på bekostnad av författaren Strindberg. Det blev en häftig ordväxling på kultursidan.

Men det var inte där det började.

Ett av Leif Zerns första teaterminnen handlar om en revy på Söder i Stockholm där ryktet säger att folk har så roligt att de svimmar. Den unge Leif och hans pappa, tobakshandlaren Simon, vågar sig till Mosebacke och Södra teatern. De svimmar inte, men kommer upplösta av skratt hem till tvåan på Renstiernas gata.

Han berättar om revyupplevelsen i sin självbiografiska bok ”Kaddish på motorcykel”, en skildring av uppväxten i en ortodox, judisk familj under 40- och 50-talen. Det är en på många sätt ljus barndomsberättelse, där religionen ger form åt livet, snarare än fyller det med skrämmande påbud.

– Jag har ett kärt barndomsminne som handlar om den där upplevelsen av att inte vara helt och hållet svensk. De första åren i Sofia folkskola fick jag vara med på kristendomstimmarna eftersom Mosaiska församlingens religionsskola inte började förrän i tredje klass. Varje gång vår snälla lärarinna nämnde Jesus, vände sig den blonda lilla flickan i bänken framför och tittade på mig. Jag kunde läsa på hennes min vad hon tänkte: ”Där sitter han som inte tror på Jesus!”

– Jag blev nog lite förälskad i henne och kände mig mer utvald än utpekad. Jag har inte så många plågsamma minnen från de där åren, även om det förekom exempel på antisemitism i vardagen, glåpord på skolgården, eller en tant som skrek saker efter mig på Nytorget. Jag märkte faktiskt mer av antisemitismen från delar av vänsterrörelsen på 70-talet, fast nu insinuant och maskerad som Israelkritik.

Med tiden har den judiska tanketraditionen blivit allt viktigare för honom. Samtidigt har han blivit oroligare över antisemitismens utbredning i dag – det var ju meningen att den skulle försvinna med generationerna som växte upp efter andra världskriget och Förintelsen. 

– Den rumänske författaren Mihail Sebastian har en figur i en av sina romaner som talar om antisemitismen som ett metafysiskt fenomen, som om judarnas uppgift här på jorden var att bli hatade.

Det är en extrem tanke – tror du att Mihail Sebastians romanfigur har rätt?

– Kanske? Jag har blivit mer och mer pessimistisk med åren. Ändå har det judiska i mitt liv alltid varit något ljust, något hoppfullt.

Han började läsa filosofi i Uppsala framför allt för att religionskritikern och professorn Ingmar Hedenius fanns där, men Leif Zern har aldrig känt behov av att ta avstånd från sin religiösa uppväxt, eller från sin judiska församling.

– För mig har dubbelheten alltid varit viktig, tanken att man kan tillhöra något och på samma gång överskrida det. Säkert har min känsla för dubbla identiteter förstärkts av att mamma övergick, det vill säga konverterade till judendomen när hon gifte sig med pappa. Jag fick tidigt lära mig att det fanns flera världar att vistas i.

– Jag tänker på teatern som en gränsens konst. Bokstavligen. Du går över en tröskel in på teatern och därefter över en tröskel in i salongen. Där möter nästa gräns mellan scen och salong och sedan mellan skådespelarna. Även mellan skådespelaren och rollen finns en gräns. Det är en övning i att hålla sig i rörelse.

– Fast om jag ska vara uppriktig har jag alltid känt mig utanför.

Leif Zern bor sedan tidigt 60-tal i Uppsala, här fotograferad i Hågadalen.
Leif Zern bor sedan tidigt 60-tal i Uppsala, här fotograferad i Hågadalen. Foto: ROGER TURESSON

När han säger så, vet han att en del tror att han koketterar. Hur kan denne uppburne kritiker, som har arbetat och varit chef på de stora tidningarna, gett ut böcker på de stora förlagen, känna sig utanför?

Hänger det ihop med erfarenheten av att vara det enda judiska barnet på småskolans kristendomstimma?

– Ja, det tror jag. Samtidigt behöver det inte handla om sorg eller känslor av förlust. Till saken hör att jag aldrig har gått i terapi eller haft behov av att ta reda på vem jag ”är”. Folk är så besatta av att hitta sig själva. Det kan man inte. Jag har alltid bejakat en viss okunnighet när det gäller mitt inre.

Jag höll på att säga ”Och vad beror det på, tror du?”…

– Haha, det ska vi kanske inte gå in på. Jag har inte desto mindre varit intresserad av Freud och psykoanalysen genom livet, ända sedan jag var ung och drömde om att bli läkare. Psykoanalysen bär på en avgörande kunskap om vad det innebär att vara människa – nämligen att det är att befinna sig i konflikt i sitt inre.

– I dag är vi så rädda för konflikterna i våra liv, vi försöker eliminera dem och strävar efter den ena eller andra formen av harmoni. Det är självbedrägeri.

Dubbelheten, känslan av att stå utanför, förmågan att bejaka den inre konflikten – det låter som en konstitution för ett liv som kritiker, stundtals i strid med dem han ska beskriva och värdera. En av de mest uppmärksammade kulturdebatterna i början av 2000-talet handlade om Lars Noréns uppsättning ”Sju tre”, där nazister medverkade på scen som sig själva.

– Det var en nödvändig debatt, jag ifrågasatte den konstnärliga poängen med att ha nazister på scenen och var ganska ensam om det då, men det handlade om livsviktiga principer. För mig personligen är det betydligt värre om en skådespelare misstror vad jag skriver. Om jag identifierar mig med något på scenen är det ju med skådespelarna.

Han har svårt att beskriva sig själv som kritiker, men vet vad han alltid har drivits av. 

– Varje gång jag skriver hoppas jag att jag ska hitta de rätta orden för det jag sett och varit med om på teatern. Och varje gång upplever jag att jag misslyckas. Det finns alltid något kvar som jag inte kommer åt. Kanske är det därför jag hållit på så länge – jag hoppas att jag ska lyckas nästa gång.

 

 

Läs fler artiklar av Malin Ullgren

Läs mer: Jens Liljestrand får DN:s kritikerpris Lagercrantzen