Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 06:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/leif-zern-hos-tennessee-williams-finns-bara-tva-mattstockar-vinna-eller-forlora/

Kultur

Leif Zern: Hos Tennessee Williams finns bara två måttstockar – vinna eller förlora

Tennessee Williams, 40-talet. Foto: Courtesy Everett Collection

Utan Hollywood hade den amerikanska dramatikern Tennessee Williams varit bortglömd. I vår spelas två av hans melodramer på Dramaten – och påminner oss om en djupt oroväckande tendens i samtiden.

Rätta artikel

Vad har Georges Feydeau och Tennessee Williams på Dramaten att göra? De inleder vårsäsongen på Lilla scenen och på Elverket. Den franske farskungen och den psykologiska ångbastuns mästare. De borde befinna sig på kollisionskurs. Jag är inte så säker.

Tennessee Williams (1911-83) är kanske den största överraskningen. Han har visserligen sin givna plats i den moderna teaterns historia. Men utan Hollywood hade han varit bortglömd. Marlon Brando i sin vita undertröja, Elizabeth Taylor i olika stadier av nervöst sönderfall, Richard Burton på lyset, Vivian Leighs aristokratiska bräcklighet, Paul Newmans gulliga underläpp, Katharine Hepburns väsande mammamonster…

Påfallande många är fysiskt handikappade. Laura Wingfield i ”Glasmenageriet” är låghalt, medan den före detta idrottsstjärnan Brick i ”Katt på hett plåttak” är både impotent och symboliskt utrustad med kryckor. Det sena dramat ”Vieux Carré” från 1977 är hypokondrikerns mardröm, full av tuberkulos, leukemi och grå starr.

Tennessee Williams är bra på diagnoser. Det placerar honom någonstans i traditionen från Ibsen, Strindberg och Eugene O’Neill. Den ovan nämnde Brick plågas av det hyckleri han upplever i samhället och i sitt eget äktenskap, den skuldbelagda homosexualitet som gav dessa pjäser ett slags kittlande mervärde i femtiotalets halvvärld av lögner och konspirationsteorier.

De landar i en håla styrd av en samvetslös pamp med privatarmé och totalitära ambitioner. Han vill bygga en mur. Trump, skulle vi säga i dag.

Kanske är det i själva verket upplevelsen av att vi lever i en liknande tid som kan förklara att en pjäsförfattare som länge betraktats som lätt bedagad plötsligt är tillbaka på Dramatens repertoar, inte med en utan med två pjäser, den premiärvisade ”Orfeus stiger ner”, tidigare spelad som ”Mannen i ormskinnsjacka”, plus det mer oomtvistade mästerverket ”Linje Lusta” (premiär 29/3).

Hos Tennesse Williams är samhället en djungel. Här finns bara två måttstockar: vinna eller förlora. Titlarna skvallrar om kampen för överlevnad. Spelplatsen är ofta den amerikanska södern med vildmarken runt hörnet. Iguanan smyger i buskarna när Richard Burtons avsatta och våldtäktsanklagade präst anländer till Mexiko i spetsen för en grupp kyrkliga damer på jakt efter det där extra. På plats finns Ava Gardners pensionatsvärdinna, lyckligt omsvärmad av två lokala toy boys, vaggande i takt med sina maracas.

Så kunde livet vara men är det alltför sällan.

Tennessee Williams kritiseras ofta för att inte se bortom individen. Det är inte alltid sant. I ”Ungdoms ljuva fågel” befinner sig en avdankad skådis och en misslyckad gigolo – Geraldine Page och Paul Newman i filmen från 1960 – på en ganska blöt turné när de landar i en håla styrd av en samvetslös pamp med privatarmé och totalitära ambitioner. Han vill bygga en mur. Trump, skulle vi säga i dag.

Jag misstänker att det är därför vi spelar honom på nytt – för att vi känner igen oss i den brutala skildringen av ett samhälle där den liberala drömmen om förnuftet och samtalet har hamnat på sophögen.

Om Georges Feydeau beskriver den mänskliga tillvaron som ett blint maskineri där ingen är herre i sitt eget hus, skriver Tennessee Williams melodramer om en tropisk undervegetation av bestialiska och okontrollerade drifter. Allas krig mot alla. Det är två sidor av samma sak. I det ena fallet skrattar vi, i det andra fallet blundar vi. Teatern har som bekant alltid varit ett pålitligt konjunkturinstitut.

”Orfeus stiger ner”, Elverket. Spelas nu

”Linje Lusta”, Dramaten. Premiär 29 mars 

Läs mer om scenvåren 2019.