Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-23 18:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/leif-zern-i-litteraturen-bar-den-stretande-myran-pa-lardomar-om-liv-och-dod/

Kultur

Leif Zern: I litteraturen bär den stretande myran på lärdomar om liv och död

”Myran och gräshoppan” ur Aisopos fabler, illustrerad av Charles H. Bennett (1828-1867). Illustration: Charles H. Bennett

Såväl moralism som brutalitet följer myran som gestalt genom skönlitteraturen. Leif Zern skriver om myran i den andra delen i DN Kulturs sommarserie om insekter.

Jag vet inte om barn fortfarande får lära sig att inte peta i myrstackar. Det är en uråldrig lärdom som börjar med Ordspråksboken: ”Gå till myran, du late, se hur hon gör och bli vis.” Myran har av över huvud taget en stark ställning i fablernas värld. I La Fontaines ”Syrsan och myran” tänker syrsan i Ivar Harries kvicka översättning ”blott på sång sommarn lång” och tvingas be sin granne fru Myra om en bit bröd när höstens vindar tjuter och vintern närmar sig. Svaret blir: ”Sjöng ni? Glädjande att höra! Då får väl fröken dansa nu!”

Läsaren av denna präktiga levnadsvisdom får ett brutalt uppvaknande i mötet med livet på landet i Henry David Thoreaus ”Walden”. En dag går Thoreau ut till sin vedtrave och upptäcker två stora myror som utkämpar en våldsam tvekamp. Den ena röd, den andra svart. Hela timmerupplaget visar sig vara täckt av myror som slåss på liv och död. En kämpe gnager sönder sin fiendes känselspröt, en annan ger sig inte förrän motståndarens huvud hänger och dinglar i en tunn tråd.

Thoreau tror sig bevittna sitt första riktiga krig, ett inbördeskrig ”med röda republikaner på ena sidan, svarta imperialister på den andra.” Han berättar att Olaus Magnus återger en liknande drabbning, där de små myrorna avgår med segern och ”sägs ha begravt kropparna efter sina egna soldater, medan de lämnat kvar fiendens jättelika kroppar som byte åt fåglarna.” (Övers. Peter Handberg.)

Det är Jesper Svenbro som i sin bok med den passande titeln ”Myrstigar” – den handlar om skriften och läsandet under antiken – konstaterar att den goda fabeln utmärks av att den går att tolka i olika riktningar. Syrsan är visserligen rolig, men är hon ett föredöme? Vi lutar oss beundrande över myran som släpar sitt barr till stacken, men vad är det för totalitärt myrsamhälle hon underkastar sig?

I Bonniers Barnbibliotek utkom 1932 en saga som heter ”Myrträdet”, med illustrationer av Jenny Nyström. Författaren – Ostilio Lucarini – är i dag okänd men bör ha varit ett namn med tanke på utgåvans placering efter ”Nalle Puh” och ”Pinocchios äventyr”. Hans berättelse handlar om syskonen Bob och Bibbi som bor med sin mamma i en fattig by bland bergen. En dag får Bob syn på en myra och följer efter den hela vägen till ett kastanjeträd med ormliknande rötter som slingrar sig kring ett svart litet hål. Där kryper myran in och Bob efter.

Väl inne i trädet förvandlas Bob till en myra och kan äta sig mätt genom att tugga på ett blad. Bibbi som somnat på en äng vaknar och gör honom sällskap, även hon genast förvandlad till en myra.

I samma ögonblick de kryper ut genom hålet förvandlas de till människobarn igen och kan återvända hem. Problemet är att deras grannar i byn blir avundsjuka på den lilla familjen. Den elake mäster Pligg spionerar på Bob och upptäcker hemligheten med myrträdet. Gratismåltider. ”Från och med i dag, sade mäster Pligg till sig själv, skall jag inte vidare göra skor. Skomakaren överger sin läst och blir herrskap!”

Efter många förvecklingar – det blir till exempel gängbråk mellan de riktiga myrorna och människomyrorna – händer det en dag att bonden utan onda avsikter sågar ner sitt träd som har åldrats. Bob vakar dock över ett litet skott som efter tio år vuxit upp till ett nytt myrträd.

 ”Välsignad vare jorden, som låter döda träd återuppstå”, säger en gubbe med utsträckta händer.

Nog verkar det som om Lucarini hade skrivit en fabel för vår tid.

Det här är den andra delen i DN Kulturs sommarserie om insekter. Läs också Hanna Fahl text om robotbiet på dn.se