Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 05:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/leif-zern-jarl-kulles-installda-cyrano-visar-hur-tunn-gransen-ar-mellan-fiasko-och-mirakel/

Scen

Leif Zern: Jarl Kulles inställda Cyrano visar hur tunn gränsen är mellan fiasko och mirakel

Jonas Österberg Nilsson, Robin Keller, Frida Österberg, Simon Reithner i Uppsala stadsteaters aktuella uppsättning av ”Cyrano”.
Jonas Österberg Nilsson, Robin Keller, Frida Österberg, Simon Reithner i Uppsala stadsteaters aktuella uppsättning av ”Cyrano”. Foto: Micke Sandström

I Sverige har Edmond Rostands komedi ”Cyrano” spelats förvånansvärt sällan på senare år med tanke på tolkningsmöjligheterna. 1983 gjordes ett gott försök – som inte ens gick till premiär. 

En av de roligaste komedierna på Dramaten i modern tid utspelade sig sent på våren 1983 och ett stycke in på sommaren. Eller var det en tragedi? Alla väntade med spänning på Jarl Kulle som Cyrano i regi av Per Verner-Carlsson, ett möte mellan en av våra stora histrioner och en av nationalscenens djärvaste regissörer.

Den 4 maj, några dagar före generalrepetitionen, meddelade teaterledningen att Jarl Kulle var sjukskriven, premiären sköts upp till den 17 maj. Ingen Kulle, spekulationerna tog fart, misstanken låg nära till hands att Edmond Rostands versdrama var en övermäktig uppgift till och med för en aktör med Kulles röstresurser, i synnerhet som den aviserade nytolkningen hade en speltid på närmare fem timmar.

Snart var ”Cyrano” en förstasidesnyhet i Dagens Nyheter, med rapporter från sjukbädden och Dramatenchefen Lasse Pöysti som den 16 maj lät meddela att han ”hade bläddrat lite i pjäshäftet och lärt sig en del repliker”, beredd att med kort varsel hoppa in i Kulles paradroll. Då hade DN:s Bengt Jahnsson redan skrivit en road kommentar om Pöystis handlingsförlamning: ”Detta är nämligen tredje gången Pöysti skrämd sticker ner huvudet i scenluckan.”

Jarl Kulle fick aldrig spela Cyrano de Bergerac.
Jarl Kulle fick aldrig spela Cyrano de Bergerac. Foto: Janerik Henriksson

Ibland tänker jag att teaterns historia är full av mästerverk vi aldrig fick se, repetitioner som på tröskeln till premiär faller sönder i de beståndsdelar som skulle gjutas samman i den färdiga föreställningen. Vi anar sällan hur tunn gränsen är mellan fiasko och mirakel. Att samarbetet mellan Jarl Kulle och Per Verner-Carlsson var dömt att misslyckas är lätt att konstatera för den efterkloke. Men i teaterns värld fungerar inte den sortens bortförklaringar. Där råder alkemins lagar.

Med sina 44 roller – otaliga bifigurer oräknade – sätter Edmond Rostands pjäs punkt för en 1800-talstradition som vid uruppförandet i Paris 1897 låg i dödsryckningarna. Det nya var psykologisk realism och naturalism, bland andra Ibsen och Strindberg. Att ”Cyrano” överlevt beror på den teatrala gnistan och framför allt på idén med en romantisk hjälte med en oanständigt stor och ful näsa.

Cyrano äger talets gåva, han är poet och soldat och lånar ut sin röst till den vackre men mindre begåvade Christian, båda förälskade i den sköna Roxane. Det är en påminnelse om att teaterscenen är den plats där idéer och tankar kan förkroppsligas inför ögonen på publiken. Vet Roxane vem hon blir förälskad i? Christian eller Cyrano? Det yttre eller det inre?

Och framför allt – vad ska vi tro?

Franske skådespelaren Constant Coquelin var den förste att spela den stornäste rimsmeden vid urpremiären 1897.
Franske skådespelaren Constant Coquelin var den förste att spela den stornäste rimsmeden vid urpremiären 1897. Foto: Rights Managed

Mitt i denna föråldrade pjäs tickar ett hjärta som håller liv i det som Per Verner-Carlsson ville modernisera med hjälp av jazz och franska chansoner. Jarl Kulle hade hamnat i rätt roll i fel sammanhang. I Sverige har ”Cyrano” på senare år spelats förvånansvärt sällan med tanke på tolkningsmöjligheterna. Den har filmats desto oftare, till exempel med José Ferrer i en matinéklassiker från 1950 och den Oscarsnominerade Gérard Depardieu 1990.

Rostand är inte den ende som prövat frågan om kropp och själ på scenen. Om Shakespeares ”Rickard III” med sin fysiskt vanskapte titelperson är det mest kända exemplet, slår Alan Ayckbourn alla rekord i ”Body language” (1990), en farsartad historia om två kvinnor som blir halshuggna av rotorbladet på en helikopter. Den ena kvinnan är rejält överviktig, den andra en välsvarvad fotomodell. En rysk kirurg är på plats och lyckas operera fast deras huvuden, tyvärr på fel kroppar. De överlever som fångar i varandras gestalter.

Det kunde vara Cyranos eviga fråga – sitter jaget i huvudet eller i kroppen?

Ett svar kan väntas när Uppsala stadsteater senare i vår spelar ”Cyrano” i Jonas Österberg Nilssons bearbetning för gymnasieklasser och övrig publik.

 

”Cyrano”, Uppsala stadsteater, nypremiär 24/4