Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-16 12:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/leif-zern-nar-de-sprakliga-klicheerna-viner-blir-det-bara-skenfaktning-i-debatten/

Kultur

Leif Zern: När de språkliga klichéerna viner blir det bara skenfäktning i debatten

Bild 1 av 2 Författaren Lena Andersson.
Foto: Eva Tedesjö
Bild 2 av 2 Dramatikern Alan Ayckbourn.
Foto: Sutton Hibbert/REX

Varför blir upplevelse och sanning så lätt samma sak? När vi litar till språkliga klichéer i samhällsdebatten uteblir dialogen. 

Ingen modern teori om människan har gjort lika mycket skada som rollpsykologin. Den förknippas ofta med den amerikanske socialpsykologen Erving Goffman och lanserades i slutet av 50-talet. Psykoanalysen var fortfarande en konkurrerande teori långt in på 70-talet med sitt tal om ”alienation” – ändå låg det en stark lockelse i en förklaringsmodell som såg på livet som ett socialt spel och inte som härjningar i det omedvetna.

Goffman fångade tidsandan med en uråldrig metafor som fortfarande spökar. ”Jaget och maskerna”, som en av hans mest kända böcker heter på svenska. Ingenting är lättare att säga än att vi spelar roller i vardagslivet. Det är naturligtvis inte helt fel, se Shakespeares förtjusning i teatermetaforer. Men är vi inte trötta snart på den där stackars skådespelaren som larmar och gör sig till?

Det är Lena Andersson som i en av sina artiklar gör mig uppmärksam på hur långlivade dessa språkliga klichéer tycks vara i samhällsdebatten (DN 11/5). Jag tror att hon har rätt när hon säger att ”idén om samhället som teater” ligger bakom den mobbningskultur som hela tiden pekar ut motståndare som offer för sina ”intressen”. Ras, kön, kultur. Människan, menar Andersson, anses i dag oförmögen till djupare tänkande, samhället är ju ändå bara ”en scen för gestaltning av identiteter”. Upplevelse och sanning blir samma sak. Sociala konstruktioner. Skenfäktning i stället för dialog.

Den engelske dramatikern Alan Ayckbourn skådade som så ofta in i framtiden när han i slutet av 90-talet skrev en komedi om en tv-studio där man använder androider i stället för levande aktörer, actoids i stället för actors. En ung författare råkar förälska sig i en av dessa robotar och bestämmer sig för att uppfostra henne. Han en modern Higgins och hon hans Eliza.

Det väcker viss uppmärksamhet när de befinner sig på en restaurang och han plötsligt kryper under bordet för att rätta till knapparna på hennes mage. Den behöver kanske tömmas.

Jag är inte säker på att Ayckbourns pessimism handlade om teaterns och televisionens framtid, även om hans ideal alltid har varit hantverket. Vad han anade var ett samhälle där allting utspelar sig i andra hand. Där allt är på låtsas. Där symbolpolitiken vinner över kunskapssökandet.

”Comic Potential”, som Ayckbourns moralitet heter, spelades på Dramaten 2001 med Eva Röse i rollen som actoiden JC-F31-33. ”Komisk talang” i svensk översättning. Göran Ragnerstam var författaren som rymde med henne. Dags för en repris?

Läs mer: Håller du inte med mig är din åsikt bara en roll du spelar