Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-04 04:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/leif-zern-som-teaterchef-var-kristina-lugn-solisten-som-aldrig-var-radd-for-att-spela-med-andra/

Scen

Leif Zern: Som teaterchef var Kristina Lugn solisten som aldrig var rädd för att spela med andra

Bild 1 av 3 Allan Edwall och Kristina Lugn i föreställningen ”Rut och Ragnar” på Brunnsgatan Fyra.
Foto: Ingvar Svensson / TT /
Bild 2 av 3 Kristina Lugn 1948-2020.
Foto: LARS EPSTEIN
Bild 3 av 3 Kristina Lugn intervjuar dåvarande statsminister Göran Persson i samtalsserien ”Seg kväll med Lugn” på Brunnsgatan Fyra.
Foto: JÖRGEN HILDEBRANDT

Hemligheten bakom Kristina Lugns lyckosamma år på Brunnsgatan Fyra är att hon var unik och samtidigt utvecklade ett grupptänkande, generösare än det man möter på de stora institutionerna, skriver Leif Zern.

Jag kan inte tänka på Kristina Lugn och Teater Brunnsgatan Fyra utan att någon annan dyker upp. Allan Edwall, naturligtvis. Men lika ofta Staffan Westerberg, en av de många dramatiker, skådespelare och regissörer som Kristina Lugn bjöd in till den lilla källarscenen i Stockholm City. Sju bänkrader och 80 platser.

Hade Kristina Lugn varit musiker skulle det ha varit jazzmusiker. Saxofonist är min gissning. Hon var solisten som aldrig var rädd för att spela med andra. Om hon hörde hemma i en svensk teatertradition var det den poetiska, den som i modern tid räknar Lars Forssell, Werner Aspenström, Kent Andersson plus den nämnde Westerberg till sina mest kända medlemmar.

Även Staffan Göthe hör dit, en tvillingsjäl som i sina tonsäkra folkhemsskildringar tar ordet ur munnen på Lugn, eller om det är tvärtom. Hasse å Tage är inte långt borta, längre tillbaka Beppe Wolgers och Povel Ramel. Carl Jonas Love Almqvist.

Deras vägar korsades oavbrutet, ibland i kabaréform, ibland i den rena dramatiken. Det var Staffan Westerberg som gav liv åt Aspenströms ”Väntarna” på Stockholms stadsteater 1976 och ”Till Himalaya” i Uppsala 1998. I en av Kristina Lugns första pjäser på Brunnsgatan, ”Titta en älg” 1999, spelade han en tjänsteman från Folkhälsoinstitutet (!) mot Jane Friedmans prudentliga lärarinna och Anna Petterssons unga tjej på rymmen från sin egen bröllopsnatt.

När man såg hennes pjäser och föreställningar visste man sällan var gränsen gick mellan författaren och skådespelarna

Kristina Lugn var inte åldersfixerad. Hon var över huvud taget inte fixerad. Bara idén att placera Erland Josephson och Lena Nyman på scenen som Romeo och Julia då han var 82 och hon 60. Stora skådespelare har ingen ålder.

De flesta författare är av naturliga skäl livrädda för att inte verka originella. På teatern borde det vara en dödssynd – Kristina Lugn syndade gärna. När man såg hennes pjäser och föreställningar visste man sällan var gränsen gick mellan författaren och skådespelarna. Mellan barnteater och tragedier. Mellan lek och smärta.

Mitt bestående minne av ”Titta en älg” är när Staffan Westerberg förtjust röt ”Kuken, mina damer!” – varefter Jane Friedman torrt replikerade: ”Det där var väl onödigt”.  

Kristina Lugn behövde inte Dramatens elevskola för att själv stå på scenen. Jag tror att vi var många som fick för oss att det lika gärna kunde vara vi. Till den där källaren gick man för att slippa sitt jag. Det började med Allan Edwall och fortsatte med det halsbrytande skilsmässodrama som hon skrev och spelade tillsammans med honom vintern 1997, ”Rut och Ragnar”; samma år som Edwall gick bort.

Så fortsatte det säsong efter säsong. Göthe och Westerberg i en pjäs av Göthe, ”Byta trottoar”. Lena Nyman i ”Två solstrålar på nya äventyr”. Hemligheten med Kristina Lugn och Brunnsgatan Fyra är att hon var unik och på samma gång förvaltade och utvecklade ett grupptänkande, generösare än det man möter på de stora institutionerna med sina stela hierarkier. Stampubliken fick lära sig att det inte finns några gränser.

Jag kunde ofta uppleva det som en utopi, varför inte med ett motto hämtat från ”Titta en älg”: ”Kan du inte för en gångs skull ta dig samman och försöka vara en aning osäker.”

Läs mer:

Ingegärd Waaranperä: I Kristina Lugns pjäser stötte man nästan alltid på sig själv 

Per Svensson: Kristina Lugn var slarvern på kollektivets triumfvagn

Åsa Beckman: Hon skrev så att andra poeter liknade stelbenta byråkrater