Milton Friedman var nationalekonomen som muntrade upp Margaret Thatcher och mottog ett Nobelpris. I teatergruppen Östfrontens ”Trollkarlen från Chicago” ser Leif Zern nyliberalismens gloria hamna på sniskan.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-23 19:35
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lekfullt-och-larorikt-om-nationalekonomi-i-trollkarlen-fran-chicago/
Scenrecensioner
Lekfullt och lärorikt om nationalekonomi i ”Trollkarlen från Chicago”
Uppdatering 200112 11.05: Texten har tillfogats en rättelse
Just den här kvällen spelar Uppsala stadsteater ”Bröderna Lejonhjärta” på Stora scenen och ”Trollkarlen från Chicago” på Intiman. Nej, inte två barnteaterföreställningar som man kunde tro av titeln på den senare, ett mellanting av kabaré och musikal om nationalekonomen och Nobelpristagaren Milton Friedman.
Det är Östfronten, en delvis nybildad fri grupp i Uppsala, som gästar Stadsteatern på väg till Mariehamn och därefter Tribunalen i Stockholm i slutet av denna månad. Premiären på ”Trollkarlen” ägde rum på Lilla Teatern i Helsingfors i höstas. Faktum är att hela föreställningen bär tydliga spår av den kabarétradition som har behållit sin attraktionskraft betydligt längre i Finland än i svensk teater.
Ett välkommet besök, med andra ord.
Dag Thelanders kvicka texter rimmar sig igenom Friedmans levnadsöde, från vaggan till graven (1912-2006). Redan som liten kände han i magen att han tillhörde de lysande undantagen. Den fattiga invandrarpojken från Brooklyn som senare skulle bistå Ronald Reagan och Augusto Pinochet och få Margaret Thatcher på gott humör.
Upplagt för ett lustmord som dessbättre kommer av sig – här blir det i stället Milton själv som får göra bort sig i Lidia Bäcks raffinerat ironiska porträtt av huvudpersonen, mer en brådmogen räknenisse än fullvuxen tänkare. Politik? Det är inte hans grej.
Regissören Arn-Henrik Blomqvist, med ett förflutet på bland annat Åbo Svenska Teater, låter Madeléne Evertsson och Malin Tengvard agera som president Nixon i för stor kavaj och Pinochet i för stor generalsmössa. Lekfullheten lämnar även plats för snabblektioner i nationalekonomi. En stege får till exempel illustrera inflationskurvan, om jag fattade sifferexercisen rätt.
Pianisten Anton Glansholm håller tempot uppe i denna smokingklädda pastisch på en 20-talsrevy. Det räcker med ett leende och några kupletter för att nyliberalismens gloria ska hamna på sned.
Rättelse: I en tidigare version av texten fick pianisten fel namn.