Lena Andersson om livet efter Ester

Är det du som är Björn af Kleen?

Hon som frågade var Lena Andersson. Och mitt blod frös till is.

Det var Bokmässan i Göteborg 2012. Andersson närmade sig oroväckande målmedvetet på plan två.

Jag sökte förgäves skydd vid ett av Norstedts signeringsbord. Författaren kände doften av strykrädsla och ökade takten.

Hon närmade sig på grund av en kort notis jag skrivit i Expressen. Lena Andersson hade just publicerat samlingsboken ”Förnuft och högmod”, som rymmer en tidigare opublicerad essä om mordet på Olof Palme.

Lisbeth Palme ljuger i sitt vittnesmål, skriver Lena Andersson. Hon undanhåller sanningen eftersom den är hotfull, genant eller potentiellt befläckande. Paret Palme kände eller hade stämt träff med mördaren på Sveavägen.

Synd om Lena Andersson ska sluta som Gubb Jan Stigson, skrev jag slappt i Expressen. Och syftade på den excentriska reporter på Dala-Demokraten som fortfarande hävdar Thomas Quicks skuld.

Lena Andersson granskade mig. Och slog fast att min reaktion var ett typiskt utslag av ett repressivt svenskt samtalsklimat. Vad hade jag att säga i försvar?

Inför hennes genomträngande blick och framåtlutade hållning stod jag svarslös.

Och under läsningen av Lena Anderssons succéroman ”Egenmäktigt förfarande” kastades jag flera gånger tillbaka i den belägenheten. Det hände rent av att jag identifierade mig med den manliga huvudpersonen Hugo Rask. Videokonstnären som attraheras av poeten Ester Nilssons intelligens men som inte förmår leva upp till hennes krav på intellektuell stringens.

Ester Nilsson söker högspänd ”verbalerotisk samvaro”. Skrämd av hennes anspråk drar sig Hugo Rask undan.

Lena Andersson är visserligen inte Ester Nilsson. Men de har samma obarmhärtiga blick på ”intellektets fuskare och smitare”. Så har jag i alla fall tänkt varje gång jag skymtat Lena Anders­son sedan boken kom ut.

Hugo Rask har ett annat tillkortakommande man kan känna igen sig i: kulturmannens fega förhållningssätt till bekräftelse. Hugo Rask trånar efter världens blickar men vägrar de krav som följer med äkta närhet.

Han orkar inte bli föremål för ”älskande människors hela rättighetskatalog och reformprogram”.

Är han botbar?

– Jag tror inte det, säger Lena Andersson. ­Någon sa: det är bara Ester han inte blir kär i. Men det skulle bli likadant med nästa kvinna, Eva-Stina. Det har väl med barndomen att göra, att han inte fått tillräcklig närhet. Hugo kan ta emot kärlek, men bara på ett ytligt sätt.

Vi pratar på Joe’s place på Finlandsbåten M/S ”Galaxy”. Sjunde våningen. Lena Andersson är ombord för en tre dygn lång författarkryssning tur/retur Åbo.

Hon fortsätter:

– Narcissister är ju tomma. Så de behöver hela tiden fylla sig med beröm. Det gäller väl i någon mån alla som skriver böcker, gör videokonstverk, målar.

Men är det rimligt att jag identifierar sig med Hugo Rask?

– Jag la ned väldigt stor möda på att läsaren ska kunna det. Att visa på vilket sätt hon gör honom ofri...

Hade Ester och Rask blivit lyckliga om han varit mer kompromissvillig?

– Inte särskilt länge. Med det menar jag: tre år. Så länge man är förälskad är man helt upptagen av sin känsla. Sen måste den andra ge något tillbaka. Ester kan inte konstruera närhet hur länge som helst. Men Hugo skulle aldrig förmå ge ­något tillbaka. Till slut skulle hon ha tröttnat.

Videokonstnären Hugo Rask är en mästare av skrået med egen skaparverkstad på Östermalm. Ett hus fullt av lärjungar. Kreativt arbete pågår dygnet runt.

Det verkar ändå rätt mysigt.

– Men Ester är snarare irriterad än attraherad av det. Hon vill ju ha tvåsamhet och symbios. Det är ju förfärligt av henne att vägra inse att man inte kan ta bort Hugo från det som är hans väsen. Närmast okänsligt av henne.

Sedan ”Egenmäktigt förfarande” belönades med Augustpriset i oktober har Lena Andersson besökt ett 70-tal bibliotek och kulturföreningar. Författaren får ofta höra att Ester borde inse faktum och sluta svansa efter Hugo Rask.

– Jag är faktiskt överraskad av den aggression hon väcker. En man var väldigt upprörd: ”Hon är ett våp, så jävla naiv.” Annars är det mest kvinnor som reagerar så. Esters aktivitet är provocerande. För den anses så okvinnlig.

Är Ester medveten om det?

– Nej, det är hennes blinda fläck. Ester tycker könsrollerna är oförnuftiga och struntar därför i dem. Men man kan inte strunta i ett fenomen som alla andra förhåller sig till. Detta har inte riktigt fångats upp i mottagandet av romanen, tycker jag.

– Maria Schottenius var det på spåren när hon jämförde Ester med Hjalmar Söderbergs Gertrud (DN 3/3). Gertrud inser vad hon måste göra: bli sval och ärbar. Men mellan Gertrud och Ester har vi 100 år av kvinnofrigörelse. Jag tror Schottenius var lite ambivalent inför det resultat vi ser i Ester: Jaha, blev det så bra? Så lyckat?

Lena Andersson identifierar sig med Ester.

– Jag har aldrig blivit upprörd av underklädesreklam, till exempel. För jag har alltid känt: det där har inte med mig att göra. Det visar upp en annan sort, det enda vi delar är x-kromosom.

Ester Nilsson har samma bortvända blick på modeindustrin, kan bara samla sig till klädinköp när ”alla signalsubstanser i hjärnan” går på högvarv.

– En subtil signal om könsrollerna. Hon shoppar inte för ångestdämpning. Hon handlar kläder när hon ska på dejt men det är inte alls njutningsbetonat.

Hugo Rask, tycker Lena Andersson, borde ha informerat Ester Nilsson om att han träffar en annan kvinna, en gymnasielärare i Malmö. Men det hade förutsatt att han erkände sitt dubbelspel inför sig själv. Vilket han inte förmår.

– Det skulle låta för sjaskigt.

– Han har också en skyldighet att inte dra sig undan. Har man väl börjat prata kan man inte plötsligt sluta.

”De hade slutat prata i den stund då kropparna började”, skriver Lena Andersson i romanen.

För säkerhets skull. Hugo Rask vill ”inte förstå vad som fanns i andra, för där kunde det vila aggressioner och anklagelser mot honom”.

Men Ester är nästan lika brutal mot Per, hennes ex.

– Man är vårdslös med överläget. Det är svårt att förstå att någon skulle vara kär i en. Det tror jag de flesta tycker. Esters man satt nog mest hemma och såg på golf. Ester tyckte väl att hon inte var så intressant för honom. Precis som Hugo har svårt att förstå Esters kärlek.

Du har varit skonad från biografiska tolkningar i medierna.

– Faktiskt. Jag var otroligt noga med att allt skulle finnas i texten för att boken skulle gå att förstå. Och skriver man så förstår nog folk att det är fiktion. Verkligheten är ju formlös. Vi måste konstruera verkligheten för att den ska bli sann.

Var du rädd för att folk skulle uppfatta boken som självbiografisk?

– Jag tänkte att uppgifterna om Ester i första kapitlet skulle få folk att förstå att jag inte är Ester. Jag har inte doktorerat i filosofi, till exempel. Men det kanske var väl tunt. Det blev kanske tvärtom. Men nej, jag försökte inte vara rädd, utan skriva så att det skulle gynna texten.

Till Sydsvenskan har Lena Andersson sagt:

”Min bok är fiktion. Men ja, man måste ha känt dessa saker för att kunna skriva den här boken. Ska man leta efter orsakssambandet så är det väl att jag ändå hade slösat så fruktansvärt mycket tid på ofärdiga relationer av den här sorten att jag kände att det vore bra om jag kunde ha NÅN nytta av det.”

Var du rädd för att andra skulle känna igen sig? Hugo Rask?

– Jag är i en bubbla när jag skriver, det är bara texten och jag. I dag finns en drift att omedelbart fråga sig: Varifrån kommer det här? Jag tror inte den frågan leder någon vart. Jag brukar säga att ”Duck city” är min självbiografi, och den handlar om ankor…

– Om jag var rädd för något var det att Ester skulle avfärdas som knäpp. Att undvika det var jätteviktigt för mig.

Apropå knäpp skriver Malin Ullgren i tidskriften Arena att ”Egenmäktigt förfarande”, eller framför allt mottagandet av romanen, ”adlar galenskapen”. Genom att jämföra med verk av Hjalmar Söderberg snarare än samtida kvinnliga kolleger som Agneta Pleijel och Eva Adolfsson gör litteraturkritikerna Esters erfarenhet mer ”förnuftig” och ”maskulin”. Lena Andersson bidrar själv genom att inte förankra Ester i ”någon simmig gammal flickuppväxt”. ”Den kvinnliga erfarenheten nu utan kladd & trams!”

– Det ligger nog en hel del i detta. När någon som konsekvent framhållit rationalitet och besläktade dygder vilka sorgligt nog och helt i onödan är maskulint kodade skriver om kärlekens lidande och hjälplöshet blir effekten en smula lik den som uppstod när Clint Eastwood grät i en film. Könsrollerna är brutala mot oss, de klibbar fast vid oss när vi bryter mot dem och när vi ser ut att följa dem, och de styr blicken både i verkligheten och i avläsningen av verkligheten.

Det slog mig att Ester har väninnor, som verkar helt jordade och sunda.

– Ja, och det har jag själv slagits av när jag läser. Hur fick hon de här kompisarna? Men det är ett sätt att visa att hon har ett normalt umgänge, att en sådan här låsning kan drabba vem som helst. De är lojala med henne, för de vet att de själva kan hamna där.

– Jag är själv väninnekör åt en person just nu... som sitter fast. Det är helt uppenbart utifrån. Men hon kan bara inte släppa taget.

I höst utkommer, är planen, nästa bok om Ester Nilsson. Här gestaltas en relation som blir av. Tanken från början var en bok. Men förläggaren Richard Herold och Lena Andersson kom överens om två när hon väl lämnat ett utkast till förs­ta delen.

– Jag vill inte att ”Egenmäktigt förfarande” ska uppfattas som en fallstudie. Jag vill tvärtom visa på ett mönster. Hur totalitär kärleken är. Hur uppslukad man blir.

Lena Andersson är förtegen om resultatet. Romanen skrivs klart just nu. Hon avslöjar dock att Ester Nilsson orienterar.

– En intellektuell och fruktansvärt oglamorös sport, dessutom väldigt familjebunden. Med en överrepresentation av KTH:are, som är stolta över det leriga. Ester har vunnit o-ringen, visar det sig.

Du följer upp Augustpriset med en orienteringsroman?

– Haha. Det är en passage, men den är betydelsebärande.

Joe’s place, där vi pratar, är en pastisch på en New Orleans-sylta med gröna säten i fuskskinn. Eftermiddag. Baren är helt tom.

Lena Andersson har ryggskott. Författare fördjupar sig gärna i skrivarmödan. Det kan låta kokett. Men i Lena Andersson är smärtan äkta.

Efter 20 minuter i samma position grimaserar hon.

– Att skriva är våldsamt kroppsligen och själsligen. Det är faktiskt underskattat hur jobbigt det är. Inte minst artiklar. Den vita sidan. Hur börjar jag? Vart ska jag? Hur ska jag orka tränga ned i texten? Förmå säga något annat än det jag först kommer att tänka på?

– Jag brukar tänka på Lars Forssell. Jag tror han pratade med Pär Lagerkvist i tv. Forssell frågade: ”Skriver du?” ”Nej”, svarade Lagerkvist, ”det är så våldsamt att skriva.”

Lena Andersson skrattar rakt ut.

– Jag känner precis så. Det finns något brutalt i skrivandet. Eftersom man hela tiden måste stöta emot sin egen gräns. Och på nytt försöka forcera den.

Hur kommer du runt det?

– Jag har ofta en timme på morgonen där jag inte märker att jag skriver. Plötsligt har det gått en timme utan motstånd. Den timmen utan spärr är viktig, för då är censuren av. Sen smyger sig gnäll på inifrån. Då skriver jag en timme till. Men om jag sen fortsätter blir det inget. Då börjar jag stryka. Då är det bäst att gå därifrån.

Ingen får se ofärdig text.

– Det är för lätt att lasta över på andra att avgöra om det duger eller inte.

Därför hyser hon, för egen del, skepsis mot skrivarskolor.

– Dessa går ut på att kritisera varandra. Vissa blomstrar där. Men för mig är det onaturligt. Jag hämmas. Man kan aldrig veta varför någon ger kritik eller beröm. Vi människor är inte hederliga alla gånger. Därför är jag skribent av min text, men också läsare av den. Jag måste själv kunna veta när det uppstår en laddning.

Beskriv den laddningen?

– Den kommer med mycket arbete. Det handlar om att en liten distans inträder mellan mig och texten. Jag ska bli lite förvånad: Har jag skrivit det här!? Ett litet förfrämligande. Den uppstår ofta genom att man stryker.

Vi enas om att den distansen är avgörande för litterär kvalitet; och själva skillnaden mellan proffs och amatörer.

– Jag vill se mina figurer på avstånd. Då inträder en viss kyla. Vilket jag tycker om, eftersom texten då inte invaderar läsaren. Jag tycker själv illa om att bli invaderad. När jag får vada i undervegetation. Skrivandet handlar om att rensa i undervegetationen. Kanske behålla en kvist.

Är det bara hantverk? Eller förutsätter förfrämligandet en distans till sig själv som individ?

– Man måste framför allt vilja det, vilja nå fram till distansen. Det är inte skicklighet som avgör. Utan förmågan att inse när det inte är klart. Det gäller att veta när man inte är klar. Det är det som är arbetet.

– Men visst är självdistans ytterst viktigt för fiktionsförfattare. Att se sig själv både utifrån och inifrån. Som om det var någon annan.

Hur vinner man den förmågan?

– Jag betraktar det som ett intresse för läsning. Att man blir sin egen läsare. Författare är generellt inte personer som har lätt för språk. Utan svårt. För författare gör språket motstånd.

Hon håller upp drinkmenyn på Joe’s place och låtsas språkgranska drinkarnas ingredienser.

”Slutspelat”, romanen som föregick ”Egenmäktigt förfarande”, sålde i 736 exemplar.

”Egenmäktigt förfarande” i hittills 65 000.

Lena Andersson säger sig tagen på sängen. Hon hade förlikat sig med ett författarskap utan priser eller höga upplagor.

Har den oväntade framgången gjort henne osäker på sig själv? Är hon fortfarande tillförlitlig som enväldig domare av sin text?

– Jag brukar säga det: jag kommer aldrig att kunna upprepa succén eftersom jag inte hade några som helst föreställningar om den. Jag hade länge velat skriva en roman om kärlek. Redan i ”Duck city” från 2006 finns mycket längtan, fast på ett skruvat sätt.

Kan du i efterhand se att ”Egenmäktigt förfarande” är mer tillgänglig än dina tidigare?

– Tillgänglighet är kanske ordet. Jag formulerar mitt ärende. Tidigare har jag bara låtit det förstås. Vilket har blivit för kryptiskt.

Enligt Sydsvenskans Andreas Ekström är ”Egenmäktigt förfarande” den första bok där Lena Andersson väver samman sin skönlitterära prosa med kolumnistens krassa stringens.

– Inte helt fel. Jag löd tidigare under show don’t tell-mantrat. Som vi lärt av Hemingway. Men det kan ibland vara dåligt för läsaren, som lämnas i sticket. Ibland kanske författaren bör berätta vad syftet med stycket är, vad läsaren ska se.

– När jag tänker på Graham Greene, som är bra på att skriva om kärlek, så skriver han ut saker om människonaturen och människohjärtat. Jag var rädd för att ”Egenmäktigt förfarande” skulle skriva folk på näsan, som det heter. Tvärtom har tydligheten öppnat upp för tolkningar.

Din förläggare förutspådde Augustpriset.

– Även om han sagt det till mig hade jag aldrig tagit det till mig. Jag tror alltid på katastrof. Varje gång jag skriver känner jag efteråt: jag lyckades bli klar, skickade in, blev inte kölhalad. Och nu finns dessutom ordentlig fallhöjd, ännu mer skäl till oro.

Hur betraktar du livet efter August?

– Som ett undantagstillstånd, en undantagsbok. Min grundregel är att man inte får börja betrakta sig själv utifrån. En del verkar ju uppfatta sig som andra uppfattar dem. Kungen. Tänker han att han är kungen? Tyvärr gör han nog det.

– Men även statsministern måste drabbas av känslan: Ska jag bestämma det här? Det är omöjligt! Att skriva böcker, att ge ut dem, att folk läser dem, är för mig absurt. Och framgången är svår att förena med minnet av en själv som 14-åring. När man var osäker, inte var någon alls.

Vad innebär pengarna för dig? Kommer du att sluta skriva i DN?

– Kolumnerna har varit otroligt bra träning. Skrivträning och tanketräning. Platsen på ledarsidan är så allvarsam att man inte kan leka med den. Man måste skriva vad man menar och försvara sina åsikter.

– Jag har verkligen tvingats formulera tankar som varit ganska ansträngande. Jag har inte flytt in bakom gestaltning. Kolumnerna har givit mig ett språk för att formulera förnimmelser och vaga aningar, det slags tankar som finns i ”Egenmäktigt förfarande”. Så nej, jag kommer inte att sluta av den anledningen.

Vid 18 vaknade hon intellektuellt.

Lena Andersson är uppvuxen i Stockholmsförorten Tensta. Vid 16 flyttar hon till Torsby i norra Värmland för att gå på skidgymnasium. Hon axlade sin pappas dröm. Har var möbelsnickare och slöjdlärare. Han drömde om att dottern skulle förverkliga sig genom idrott.

– Att det blev skidåkning och cykel var en ren slump men att det skulle bli något var bestämt från början. Det var genom idrotten det gick att hävda sig i samhället, oavsett nätverk och kontakter, inga obegripliga koder att dechiffrera utan strikt meritokrati gäller. Det var pappas övertygelse, och den stämmer.

– Medan jag tränade i Ursvik, dit han skjutsade mig måndag till torsdag, december till april, från jag var 8 till 16, stod han med skoveln och fyllde spåren. Eftersom det nästan alltid var för lite snö.

Men i oktober 1988, när hon fyllt 18, började Lena Andersson i stället läsa målmedvetet. ”Brott och straff” är den utlösande upplevelsen.

– Som barn hade jag älskat serietidningar. Min bror prenumererade på Buster, Bamse, Kalle Anka. Jag läste Knatten och Elvisböckerna. Sen fick jag läxor och läste mindre och tappade det helt.

– Som 18-åring ville jag bilda mig, som jag sade. Jag ville förstå världen och visste att skönlitteratur var ett sätt. Men jag ville läsa böcker som var godkända av eliten. Jag hade idrottsvärldens syn på bildning.

Hon läste två tre böcker av varje Nobelprisvinnare i litteratur. Det var inte alltid njutbart. Hon hade roligare med Stig Dagerman och svensk samtidslitteratur.

Strax före 20 slutade hon att åka skidor.

– Jag var konkurrenskraftig till jag var 17. Skidorna var hela mitt liv. Men när det slutade vara hela mitt liv gick det inte längre. Jag började tänka: om jag åker i två timmar kan jag läsa sen. Men det går inte att tänka så. Man kan inte längta till något annat.

Var du predestinerad att bli intellektuell eller hade du lika gärna kunnat ersätta skidorna med aktiehandel?

– Det tar tio år att bli bra på något. Och min första bok blev antagen exakt tio år efter jag började läsa, i december 1998. Jag började läsa och senare skriva av samma anledning: en känsla av att världen är obegriplig och att ingen förklarar varför. När jag började läsa insåg jag att det fanns fler människor som känner så.

Bara Lena Andersson och Ingvar Carlsson har sällskap med sig ombord under författarkryssningens alla tre dygn.

Inte fullt så solitär ändå?

Sambon Björn Linnell är bokförläggare, anställd i en senior rådgivande position på Lena Anderssons förlag Natur & Kultur.

Om Andersson är skapt för att plocka isär världen och granska dess beståndsdelar, ger Björn Linnell motsatt intryck.

Ett salongslejon i kostym som klingar i glaset och håller spontana tal. Varm och utåtriktad.

– En vivör!

– Jag har aldrig sökt efter någon som är som jag. Som ständigt är på väg, inte kan slappna av. Det vore jobbigt att leva med någon lika energisk.

Lena Andersson och Björn Linnell bor i Tensta. Andersson lämnade sin hyresetta på Kungsholmen i augusti och köpte en fyra för 1,3 miljoner. Att återvända till barndomens Tensta finner hon ”behagligt, motsatsen till alienation”.

Men det blir inget fullbordat familjeliv.

Lena Andersson ska likt Ester Nilsson aldrig skaffa barn. ”Själva ordet mamma förbundet med min person reser inre motstånd”, skriver hon i fjolårsantologin ”Ingens mamma”.

När Lena som barn tog del av ”sagornas bröllop” och de ”giftaslystna flickornas förberedelser” kunde det lika gärna ha handlat om ”ekorrars sätt att organisera sina liv”.

– Jag har samma oförmåga som Ester att se: så här gör man. Redan som 15-åring sa jag: jag ska inte ha några barn. Det ska bara vara en man och jag. Jag bara visste det.

– Jag tycker väldigt mycket om bebisar. Men det är själva bandet som känns overkligt för mig. Jag är förtjust i horisontella relationer, inte vertikala.

– Jag är jätterädd för flockbeteende och att vara styrd, det automatiserade livet skrämmer mig. Jag måste ha valt själv. Jag tycker också det är hemskt att säga saker som jag lärt in. Som människor man hör som intervjuats under 50 år. Det är bara fraser.

Var kommer den integriteten ifrån?

– Jag har en ganska klar känsla av var jag själv börjar och slutar, vad som är jag: det gäller tal, språk, sätt att klä sig. I flocken är det svårt att freda sina gränser, man börjar låna och förlorar sig själv. Den vuxna myndiga människan är mitt ideal, om denna behåller barnets förmåga till lek och lusten att lära sig.

Men tänk om det vuxna livet förlorar i betydelse? Tänk om du tröttnar på dina lidelser, och ångrar dig?

– Om mina lidelser slocknar kommer jag nog att ha så svårt att finna mening att det inte hjälper med barn, som kanske aldrig hälsar på och ringer för sällan och går i terapi för att reda ut allt jag åsamkat dem.

– Jag kan utan svårighet föreställa mig att det kan vara en sann glädje att stå i nära relation till sin avkomma, eftersom nära relationer är viktigare än det mesta. Men jag har svårt att göra den kalkylen, att sätta människor till världen för en framtida eventualitet är nog inte så klokt. Det jag är rädd för är att lidelserna slocknar och med dem den intellektuella förmågan. Jag är rädd för leda och tomhet.

Men mest av allt är Lena Andersson rädd för att inte kunna försörja sig.

– En nedärvd skräck. Jag tror mamma innerst inne fortfarande hoppas att jag ska få en fast anställning.

Känslan av automatiserat liv kommer nära på M/S ”Galaxy”. Författarna upprepar sina budskap två gånger om dagen i tre dygn. Man regisseras till författare.

– Visst är det konstigt? Jag är fortfarande lite obekväm inför yrkestiteln. Men inser att jag väl uppfattas som författare nu.

– Jag tycker Jan Myrdals begrepp ”skriftställare” är fint. Det täcker in verksamhet som står i ordets tjänst. Man kan ju vara författare utan att någonsin ge ut en bok, medan någon som ger ut massa böcker inte är författare alla gånger.

Men varför är vi på ”Silja Galaxy” och inte på till exempel Krim, där det verkligen händer?

– Jag frågade Björn [Linnell] i går: Tror du ­någon inbjuden tackar nej till det här? Men det är rätt skönt med ekonomi som kan fatta besluten åt en. Vill jag ha 6 000 kronor?

Standardarvodet för författarframträdanden.

– Ja, det vill jag. Och då får jag åka till biblioteket eller vad det nu är. Och när man väl är där uppstår ju ofta en rätt märkvärdig kontakt med läsarna.

– Och det bästa vore ju om de på Krim hade möjligheten att ägna sig åt sånt som vi gör ombord på den här båten. Det är ju lyxen. Om alla gjorde det skulle det inte vara några krig i världen.

Apropå inledningen av texten säger Lena Andersson: ”Jag skulle aldrig gå till attack på grund av strykrädsla, tvärtom! Jag tyckte själv att det var oerhört läskigt men kände mig tvungen att påtala saken.”.