Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 11:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lena-andersson-om-vi-inte-kan-valja-vara-handlingar-finns-inte-mycket-manskligt-kvar-att-diskutera/

Kultur

Lena Andersson: Om vi inte kan välja våra handlingar finns inte mycket mänskligt kvar att diskutera

Iscensätter vi bara oss själva och våra positioner på livets scen? Foto: Alan Adler

Det förefaller förunderligt att vetandet rört sig framåt så snabbt att vi nu fått svar på frågor som tänkare diskuterat i årtusenden, skriver Lena Andersson i sin replik till teologen Petra Carlsson. 

När man inte påstår så mycket mer än att världen är mångbottnad är det svårt att föra ett samtal. Petra Carlssons kritik av min artikel (DN 11/5) är på så sätt en god demonstration av socialkonstruktivismens metod och praktik. 

Det jag skrev var att vi lever i en era där ståndpunkter gärna uppfattas som teaterutspel och identitetsskapare snarare än något man verkligen anser och därför argumenterar för. Jag föreslår att detta synsätt till lika delar bygger på ekonomismens föreställning att människan enbart vill maximera sin vinst, och på poststrukturalismens idé om ett illusoriskt jag. På livets scen anses man således konstruera sin flytande persona genom yttranden och markörer. Argument är manusbundet utanpåverk, inte en vägledning för tanken och motivering för ställningstagandet. 

Läs mer. Petra Carlsson: Lena Anderssons kritik mot metoo-rörelsen är inte så pricksäker 

Socialkonstruktivisten, i det här fallet Carlsson, noterar genast att beskrivningen förutsätter ett autonomt jag som kan välja att iscensätta det tillfälliga jaget, alltså något slags förnuftsliknande entitet bakom masken. Men den har ju socialkonstruktivismen dekonstruerat, så hur kan jag hävda att det är socialkonstruktivism att betrakta samhället som teater! Iscensättning kräver att man har makt över sina handlingar och det har man inte i en determinerad värld och utan ett jag. 

Nej, visst. Om vi inte kan tänka om våra handlingar eller välja dem finns inte mycket mänskligt kvar att diskutera. Men låt oss ändå försöka. Så till exempel menar jag att sanningen om ”livsåskådningarna”, jag kallar dem idéer, behöver man närma sig genom omsorgsfullt tänkande och analytiska resonemang, inte genom empiriska studier på intet ont anande informanter. Uppfattningen att människan äger förnuft innebär inte att hon i varje ögonblick nyttjar det klokt, utan rör hennes potential, vad hon är. 

Läs mer. Lena Andersson: Håller du inte med mig är din åsikt bara en roll du spelar 

Socialkonstruktivismen har nu i decennier dekonstruerat varje utsaga om vad något är. Ty ingenting är, det konstrueras genom språk. Således har den som uttalat sig om hederskulturens idéinnehåll inte kunnat räkna med att debattera hederskultur, utan försvara varför denne konstruerar ”främlingen” som bärare av ”hedersnormer”. Den som generaliserar om kvinnor anses konstruera Kvinnan, den som säger något om fransmannen har konstruerat honom. Det heter att man ”skriver in i sig” i olika ”berättelser”. Även presentation av en viss typ av empiriska data har beskrivits på samma sätt. 

Av dessa skäl heter tankeriktningen poststrukturalism. Den menar att människan genom felaktig varseblivning och förenklande klassifikationer skapar världen som en struktur, alltmedan tillvaron ständigt är mer kaotisk, komplicerad och flytande. Att denna kunskaps- och människosyn leder till att världen ses som en teaterscen där inget är på riktigt (utom den utsattas förtvivlan), ligger onekligen nära till hands. 

Det förefaller förunderligt att vetandet inom fältet enligt Carlsson nu rör sig framåt så snabbt och entydigt att svenska forskare på tjugo år har lagt filosofiska problem bakom sig som tänkare diskuterat i årtusenden utan att nå slutgiltiga svar. Och att göra det samtidigt som allt som yttras bara utgör ett narrativ ter sig mirakulöst.