När Lena Anderssons uppföljare på ”Egenmäktigt förfarande” kom ut skapade det rusning i bokhandeln. Jag hade själv ett ärende på stan den första försäljningsdagen och såg människor, mestadels kvinnor, som köade med ett, ibland två, exemplar av ”Utan personligt ansvar” till kassorna. 

Det var en uppskruvad förväntan som inte längre brukar föräras romaner utan enbart nya säsonger av populära tv-serier.

Hur kom det sig att de två böckerna om Ester Nilssons krångliga kärleksliv gick rakt in i hjärtat och hjärnan på läsarna? 

Den främsta förklaringen: att de var så utsökt skickligt skrivna. Både kritiker och läsare jublade över Anderssons knivskarpa stil, den psykologiska precisionen och de dråpligt exakta resonemangen. 

När vi första gången möter poeten och essäisten Ester Nilsson får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask som hon beundrat på avstånd. Efteråt säger han att han aldrig känt sig så förstådd. Och precis det var Esters avsikt. De börjar äta middagar, samtalar, skickar spirituella sms.

Det är startpunkten för en relation som snart styr hela Esters tillvaro. Varje möte analyseras, varje telefonsamtal utvärderas – och när han inte svarar, vilket händer ofta, ägnar hon i stället tiden åt att tolka tystnaden.   

Ester älskar, starkt och allvarligt. Och Hugo? Han är intresserad, men främst av det hon har att ge honom, något Andersson fångar i de numera emblematiska raderna: ”Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.”

I bok nummer två inleder Ester ett förhållande med den mediokre skådespelaren Olof Sten som under tre år förespeglar henne att han ska lämna sin fru men aldrig gör det. ”Utan personligt ansvar” är en lika briljant, men mörkare och sorgligare roman eftersom man ser hur Esters mönster med män liksom förstenats.

Böckerna är en underbar upprättelse för den som brukar beskrivas som klängranka

Litteraturhistorien är full av förälskade kvinnor som skildras som efterhängsna och irrationella, som klängiga och halvgalna. Det som är så genialt i Anderssons dubbelroman är att hon resolut vänder på det. Det är Hugo Rask som är irrationell och ologisk. Han är lite korkat småsvamlig och har en massa porösa föreställningar om att det man är med om tillsammans med andra människor aldrig bör få några konsekvenser.

I stället är Ester den logiska. Man kan tycka att hon är enkelspårig, men hon är helt trogen sin förälskelse. Det är en underbar upprättelse för den som brukar beskrivas som klängranka.   

Hade de två romanerna om Ester Nilsson kunnat skrivas och fått samma genomslag 30 år tidigare? Jag är inte helt säker. Böckerna kom i en tid då det för kvinnor varit möjligt att se Hugo Rasks självupptagenhet eller Olof Stens bortförklaringar. Det har att göra med att kvinnor inte längre är lika prisgivna åt män. Vi har våra egna liv, arbeten, drömmar och även om vi ramlar på en Hugo här eller en Olof där, är vi friare att se, och möjligen gå, om vi missbrukas.   

När samtalen om manlig och kvinnlig kärlek utifrån Lena Anderssons romaner pågick som intensivast försökte hon själv säga att de också handlade om två livsåskådningar. Ester tror att begrepp och handlingar har ett fast värde (hon följer en platonsk tradition). Kort sagt: Har någon varit inne i hennes kropp betyder det något. För Hugo (som snarare är sofist) behöver ett samlag inte betyda någonting alls. För honom är allt utbytbart och flyktigt.

Den idédiskussionen ser man tydligare när man i dag återvänder till Ester, Hugo och Olof. Just att böckerna kan läsas på flera olika sätt talar för att de lär få en lång livslängd.  

Och ett är redan säkert: Ester Nilsson har blivit en romanhjältinna som vi läsare fortsätter att prata om, fundera på och referera till. Hon är numera en av de följeslagerskor vi har med oss genom livet på samma sätt som Hjalmar Söderbergs Lydia, Henrik Ibsens Nora eller Cora Sandels Alberte.