Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 04:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lena-sundstrom-att-do-som-en-antirasistisk-hjalte-ar-en-sak-att-do-som-en-brakstake-ar-nagot-annat/

Kultur

Lena Sundström: Att dö som en antirasistisk hjälte är en sak, att dö som en bråkstake är något annat

I veckan tog Lena Sundström emot Torgny Segerstedts frihetspenna. I dag är Segerstedt en hjälte för många, men på sin tid var han motarbetad och bespottad. Vi bör minnas, skriver Lena Sundström, att de som blir hjältar i efterhand sällan är det i sin samtid – och att det är samtiden som är utmaningen.

När det otänkbara, blir det tänkbara. Vilka blir vi då? Själv tror jag att det finns tider för samförstånd och att det finns tider när man måste gå tiden emot. Det svåra är att veta när det är tid för det ena, och när det är tid för det andra.

Torgny Segerstedt är en kompass. Och detta pris betyder väldigt mycket för mig, för jag har aldrig trott att det handlar så mycket om att hålla koll på andra, som att hålla koll på sig själv. Och jag är därför oerhört glad över denna Frihetspenna, som en påminnelse att hänga på väggen. Inte som hjälteporträtt över Torgny Segerstedt, utan mer som ett besvärlighetsporträtt. Eftersom jag tror att vi ofta gör det lite för lätt för oss när vi ser på dagens hjältar och placerar in dem i vår tid. Med vår tids blick på dem. Att dö en hjältedöd är nämligen en sak. Det kan nog de flesta leva med. Men att dö som en bråkstake. Som en som inte såg till Sveriges intressen. Som en tokstolle. Som en moralist.

Eller kanske det allra värsta, att dö bortglömd i periferin, ihjältigen. De små motgångarna som inte ens sker på barrikaderna. Som bara syns i lönekuvertet eller i eftertexterna när någon annan har fått huvudrollen eller i fikarummet när ingen vill sätta sig bredvid. Det riktigt svåra.

Torgny Segerstedt fick uppleva hur folk spottade på gatan när han passerade.

Selma Lagerlöf hotades med minskad försäljning i Tyskland där hennes böcker såldes i hundratusentals. Olof Lagercrantz manade till engagemang mot tyskarna i Norge, varpå ett par närvarande riksdagsmän reste sig upp och sa att de ville lämna lokalen om galningar skulle tolereras. Karl Gerhard fick ta åtal och böter för att han framförde en kuplett som var ett angrepp mot nazismen. Och Mia Leche-Löfgren har beskrivit hur det gick till när de startade en kommitté för att ge stöd för till landsflyktiga intellektuella. Först träffades man i ett stort sammanträdesrum hos en direktör som var medlem i kommittén. Men efter att en fotograf hade tagit en bild på alla, med företagets avlidne grundare i bakgrunden på en stor oljemålning blev det ändring. Ordföranden i styrelsen för företaget tyckte att den bortgångne hade kommit i dåligt sällskap på bilden. Och sammanträdeslokalen fick inte längre användas.

I dag vet vi att dessa människor gjorde rätt. Och vi vet att de svenska studenter som gick ut på gatorna på 1930-talet och protesterade mot ”judeinvasionen” hade lika fel som de tandläkare och apotekare som protesterade mot att judiska kollegor skulle släppas in i landet. I dag beundrar vi Torgny Segerstedt. Och vet att ”judeproblemet” i själva verket var ett ”nazistproblem”.

Men i ett Sverige som länge var tyskvänligt, var inget av detta självklart. I stället användes protesterna mot judiska flyktingar och judar som ett varnande exempel för hur det kan gå om man att släpper in för många judar i landet. Ett argument för att den antisemitiska opinionen kunde sprida sig om man inte stoppade judar från att ta sig till Sverige.

Segerstedts texter provocerade många i sin samtid. Och jag tänker att det är viktigt att komma ihåg. Att hjältarna idag, sällan var hjältar då. Och att de fanns många andra som valde annorlunda. I hopp om att få bli vinnare medan de ännu levde.

När jag var liten var det otänkbara fortfarande förlagt på tryggt avstånd – nämligen i historien.

Det otänkbara var andras handlingar, medan man intalade sig att man hade handlat annorlunda om det hade varit i dag.

På tryggt historiskt avstånd kunde vi slå oss ner i biosalongerna och i läsfåtöljerna och peka finger åt män i skinnrockar och kvinnor som gömde sig bakom gardiner och ungdomar som gick med i Hitlerjugend. Utan att det kostade oss något mer än biljettpriset eller boken som vi köpte, kunde vi ställa oss på rätt sida av linjen. Vi visste helt enkelt vem som var god och vem som var ond. Och det var både enkelt och tryggt.

Soldater med snedlugg som hette Will och talade brittisk engelska var goda.

Killar med mittbena som bröt på tyska och hette Haans eller Fritz och sa ”Vi have vejs to make you talk” var onda. Och så kunde man intala sig själv att man var en typ som hade råkoll på läget, och på vad som är rätt och riktigt i den här världen. Att man skulle ha sprängt rätt sorts tåg för rätt sorts motståndsrörelse om man hade levt på den tiden. Eller stött rätt sorts motståndsrörelse (också när de kallades terrorister).

Problemet är förstås att man inte har en aning. Om man skulle ha varit hon, grannen, som vägrade hänga ut nazistflaggan genom fönstret. Eller den som gömde judar på en vind. Kanske hade man valt fel. Kanske hade man inte valt alls.

Kanske hade man varit den tysta massan som heilade för att det var det enklaste att göra. Sydstatsgrannen som såg åt ett annat håll när grannens hus brändes ner. För efteråt är det som sagt lätt. Att veta vad som är rätt.

Det är samtiden som är utmaningen.

Journalisten Philip Gourevitch har i sin bok ”Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer” beskrivit hur han 1994 stod i en lång kö i Washington för att besöka det nyinvigda minnesmuseet som hade upprättats över Förintelsen. Folk hade börjat köa två timmar före öppningsdags, så Philip Gourevitch köpte en morgontidning medan han väntade. På första sidan fanns det ett foto från Rwanda, med kroppar som flöt omkring i vattnet. Kropparna var så många att det inte gick att skilja dem åt. Och när Philip Gourevich tittade upp från tidningen såg han en grupp museiarbetare som hade knappar på bröstet där det stod ”Glöm aldrig” och ”Aldrig igen”. Knappar som man kunde köpa för en dollar i museishoppen. På invigningsceremonin hade Clinton beskrivit det som ”en investering i en trygg framtid mot allt vanvett som hotar oss”. Men som Philip Gourevitch konstaterade; ”Det enda han menade med detta var tydligen att offren för framtida utrotningar kunde dö i trygg förvissning om att ett museum redan fanns i Washington, där minnet av deras lidanden kunde bevaras.” För samtidigt, samma sommar, kämpade Clintonadministrationen för rätten att inte kalla det som hände i Rwanda för folkmord. När Utrikesdepartementet skulle förklara varför sa de att ”vissa förpliktelser följer med bruket av den termen”. Att det är en juridisk fråga.

En fråga om ord.

Victor Klemperer, en tysk-judisk professor skrev dagböcker från 1933 och fram till 1945, och också boken ”LTI, Lingua Tertii Imperii. Det tredje rikets språk”.

På omslaget står det: ”Ord kan verka som små, små doser av arsenik. De slukas obemärkt, de verkar inte ha någon betydelse, men efter en tid visar sig giftets verkningar.” Och det är detta som boken ”LTI” handlar om, hur nazisterna använde orden för att förändra männi­skors sätt att tänka.

Hur ord som Weltjuden, dök upp, precis som Weltjudentum. För nu skulle man inte längre prata om danska judar eller franska judar. I stället var det viktigt att klumpa ihop dem till ett stort internationellt kollektiv.

I boken ”LTI” beskriver Victor Klemperer hur han upptäcker att han i sina dagboksanteckningar är mer rasande och upprörd i början, än i slutet:

”Jag var fortfarande van vid att leva i en rättsstat, och det gjorde att jag den gången tog många saker för det djupaste helvetet som jag senare på sin höjd ansåg var förgården…”

I oktober 1933 frågar han sig om han borde lägga in ordet ”koncentrationsläger” i ett lexikon över Hitlerspråket. Han skriver att han tidigare bara hade hört ordet som barn, och att det den gången hade en kolonial klang från Boerkrigen, där koncentrationsläger var läger där de tillfångatagna blev övervakade av engels­männen. Ordet hade sedan försvunnit helt från tyskan. Men som han skrev: ”Nu betecknar det, efter att plötsligt ha dykt upp igen, en tysk institution, en institution i fredstid, som på europeisk grund vänder sig mot tyskar.” Och han skriver att ”Jag tror att man kommer att tänka på Hitlertyskland och bara på Hitlertyskland när ordet koncentrationsläger blir använt i framtiden.”

Idag vet vi. Idag betyder koncentrationsläger bara en sak. Men i Skånska Dagbladet 1940 verkar det ännu inte ha varit ett speciellt laddat ord. Då skrev man att ”Koncentrationsläger, som andra länder hålla sig med, är inte alltid så dåliga inrättningar. I en del fall verkar de i uppfostrande syfte”.

1940 var det ännu oklart vem som skulle vinna kriget. Och i den svenska pressen under 1930- och 40-talen kan man se hur retoriken förändras över tid. I slutet återspeglade språket det faktum att nazisternas tid började rinna ut. För plötsligt var rätt hållningar kanske fel, eller fel hållningar kanske rätt. Och då har männi­skan alltid anpassat sig.

I Stig Dagermans reportagebok ”Tysk höst” får man följa en sammankomst med så kallade avnazistifierings-advokater och anklagade. Om det tidigare hade handlat om att man skulle intyga inför makten att man var en övertygad nazist och känd judehatare, var förhållandet plötsligt det motsatta. Bara i Stuttgart skulle 120 000 människor ställas inför rätta. Så det fanns att göra.

En ung man stod anklagad för att ha varit med i Hitlerjugend och han tyckte inte att han kunde hållas ansvarig. Istället anklagade han ”den äldre generationen för att ha understött nazismen genom tystnad.” En blek folkskollärare som hade tillhört SA berättade om sin barndom som var fattig och trist. Förklarade hur han hade ställts inför det bittra valet mellan att bli medlem i en nazistisk organisation eller att ge upp sin framtid. Och att det var därför som han hade valt SA för att det i hans mening var den oskyldigaste.

En Herr Sinne visade upp intyg på att han hade varit snäll mot judar. Men i Herr Sinnes fall fanns det även andra intyg som visade att herr Sinne skulle ha sagt ”Mitt kvarter skall vara judefritt.” Och det fanns vittnen som uppgav att han hade hotat butiksinnehavarna i sitt kvarter med att han skulle anmäla dem om de sålde livsmedel till judiska kunder.

Domaren förklarade slutligen att Herr Sinne visserligen inte tillhörde de nazistiska spetsarna, men att ”herr Sinne var en av dessa tysta, trogna, fruktansvärt effektiva kuggar utan vilka det nazistiska maskineriet inte skulle ha fungerat en enda dag.”

Suzanne Brøgger, som jag intervjuade i Danmark häromveckan, sa till mig: ”Så många har den mänskliga svagheten att de vill vara där makten är, de vill inte stå ensamma.”

Makten och härligheten och gemenskapen.

Eller som Torgny Segerstedt skrev i sin sista text, ”Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten kommer att fortgå till tidernas ände.”

Ibland intalar vi oss att det handlar om att vi måste riskera våra liv, detta att stå upp mot rasism och nazism och förtryck. Trots att det lika ofta handlar om vår rädsla för att det skall bli tyst i kafferummet när vi kliver in.

Rädslan för att hamna utanför den sociala gemenskapen.

Victor Klemperer har beskrivit en händelse som jag ofta tänker på. En kvinna passerar honom där han sitter i sitt rum på jobbet. Och en dag ropar hon ”Heil Hitler” åt honom. Dagen efter kommer hon förbi och ursäktar sig i en lika hjärtlig ton. Säger ”Ursäkta mitt ’Heil Hitler’ igår. Då jag gick förbi förväxlade jag dig med en som jag måste hälsa på, på det sättet.”

Att det inte behöver vara så mycket mer ondskefullt än så. Att ondskan kan vara precis så bekymmerslös och vardaglig. Och att barbariet sällan komma indansande i höftskynken till trummor och djuriska läten. Att den lika gärna kan komma invalsande i välskräddade kostymer i sällskap som artigt frågar om de får låna en stol, samtidigt som de utför ett folkmord.

Och vi vet ju allt detta. Och ändå. Vi håller på att gå vilse igen. För problemet med det tänkbara och otänkbara är just att det inte är en fast punkt. Den där kompassen, den inre, som borde kunna tala om för oss vad som är syd, nord, öst och väst, har en kompassnål som är känslig för andra magnetiska fält. Och när det otänkbara blir tänkbart blir det just detta. Tänkbart. Inget man nästan behöver ta ställning till. Man kan krypa in under neutralitetsfilten och genom att tiga behöver ingen veta säkert vad man tycker. Efteråt kan man hävda att man stod på både den ena och den andra sidan. Och orden gör det också så mycket lättare att intala sig att man hela tiden har stått kvar på samma fasta punkt där man stod igår.

Orden är nämligen desamma, det fylls bara med ett annat innehåll.

Tolerans – i meningen tolerans för intoleransen.

Yttrandefrihet – också för de som vill hota och begränsa andras yttrandefrihet.

Demokrati – i meningen att alla människors åsikter är lika mycket värda, också de som anser att människor inte är lika mycket värda.

Säkerhet – som måste försvaras till vilket pris som helst, också om det innebär att vissa medborgare får offra sin rättsäkerhet och säkerhet.

Samtiden är en förolämpning. Därför att vi redan förnekar historien. Trots att det var så nyss.

Personal förbjuds att bära antirasistiska budskap på sina arbetsplatser.

Den äldre damen som dängde en handväska i huvudet på en skinnskalle 1985 blev Årets bild, just för att den symboliserade så mycket. En vanlig medborgare mot en nazistisk rörelse. I dag åtalar vi psalmsångare för att de har protesterat mot nazister på 1 maj.

Elever som hänger ut antirasistiska banderoller anses av vissa uppvisa ett odemokratiskt beteende, på samma sätt som de som vänder ryggen åt ett politiskt parti.

En del menar att det är fel att protestera när nazister marscherar på Kristallnatten eller på centrala gator och torg. Att man gör bättre i att stanna hemma för att inte ge nazisterna uppmärksamhet.

Men tysta husfasader uttrycker ingenting. Man vet inte om de står där stumma för att visa likgiltighet eller för att visa medhåll eller för att visa motstånd.

Vad säger tysta kyrkklockor?

”Det är inte jag som har förändrats, det är tiden som har gjort det” skrev Torgny Segerstedt.

Men orden kunde lika gärna ha varit Tøger Seidenfadens, tidningen Politikens chef­redaktör som inte längre finns kvar i livet, men som jag mötte 2008. Tøger Seidenfaden som försökte förklara att Politiken hade fått en lite speciell roll i debatten. På ett sätt menade Politiken det Politiken alltid hade menat. Men samhället hade förändrats så mycket att tidningens hållningar idag framstod som mer och mer extrema. Tøger som sa:

”Min politiska ideologi är den klassiskt liberala, och om du applicerar det på de här frågorna så kommer du fram till en tolerant position. Det är inte för att jag älskar alla mina medmänniskor eller för att jag älskar alla muslimer eller för att jag älskar alla svarta. Det gör jag absolut inte. Jag är en rätt reserverad person. Det är inte mer kärlek vi behöver, det är ett erkännande av likvärdighet och respekt.”

Tøger, som jag ofta tänker på, när jag behöver påminna mig själv om att det är lätt att vara antirasist i vissa tider, men desto viktigare att vara det när det är svårt. Att det är då det blir intressant på riktigt. När man får en dumstrut på huvudet för att man säger exakt samma saker som man sa för några år sedan.

Själv ser jag inte antirasismen som en politisk fråga där man som journalist tar ställning. Jag ser det som värdegrund som måste genomsyra samhället och journalistiken. Också under ett valår. Och också när vi har rasism i riksdagen. För historien lär oss att det inte finns något som är rätt eller fel. Att rätt kan vara rätt i en tid och fel i en annan. Att det snarare handlar om att var och en måste fråga sig själv. Och komma fram till att detta är något som jag kan stå för, både i med- och i motgång.

Hur antirasism och rasism heller aldrig får bli en politisk höger- eller vänsterfråga. Det handlar om att var och en måste välja själv. I stället för att gå i grupp. Det handlar om personlig­heten och hjordinstinkten. Motsatsen till ”Att förfalla till masstänkande, att dra sig för att själva avvika och att ge sig på dem som avviker” som Anders Johnson skriver i boken om Segerstedt.

Och Jag tänkte avsluta med en historia från en lektion när min dotter hade livskunskap. 28 stycken fjärdeklassare och fröken som förklarade för oss föräldrar hur det hela gick till. Om eleverna höll med om det som läraren sa, skulle de ställa sig upp. Och om de inte höll med, då skulle de sitta ner. Fröken drog igång och räknade upp en rad påståenden. Vissa var lättare, och några var svårare. Ett påstående som läraren kom med var: ”Det är bra om alla är överens”. Den här gången var alla säkra. Barnen flög upp från stolarna. Ett efter ett.

Bara en pojke satt kvar. Vickade generat från den ena sidan till den andra.

”Är det inte bra om alla är överens” sa fröken.

Pojken som heter Max satt tyst.

”Är det inte bra om alla är överens, Max” upprepade fröken.

”Det beror på vad alla är överens om” sa pojken.

Denna artikel är en förkortad version av det tal Lena Sundström höll när hon tog emot Torgny Segerstedts frihetspenna.