Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Därför har vi så svårt för mångtydighet

SD:s Björn Söder, i mitten Göran Hugo Olsson, Lars Lovén och Lamin Daniel Jadama ligger bakom filmen ”Fonko” och till vänster Evin Ahmads vars bok handlar om resan från Akallas bänkar till teaterhögskolan på Valhallavägen.
SD:s Björn Söder, i mitten Göran Hugo Olsson, Lars Lovén och Lamin Daniel Jadama ligger bakom filmen ”Fonko” och till vänster Evin Ahmads vars bok handlar om resan från Akallas bänkar till teaterhögskolan på Valhallavägen. Other: TT, Hilda Arneback och Johan Bergmark.

De senaste årens debatter om alltfrån lucior till nationalsång visar att vårt förhållande till oklarheter är klart bekymmersamt. Leonidas Aretakis hittar en vår tids stora utmaningar i den vardagliga ambivalensen.

Nyligen skolade jag in min dotter på ny förskola och de flesta andra föräldrar i fikarummet bar huvudduk. En svettpärla bröt fram och vätte min ena tröjärm. Bryter jag mot ett beröringstabu om jag sträcker fram handen? Jag nöjde mig med ett ”Hej!”, men någon minut senare hade vi det svenskaste samtalet sedan Saltsjöbadsavtalet, om allt från bredbandspriser till nattningsteknik.

Kanske tvekade de även kring mig. Var det läge att berätta att de varit på Rhodos, eller skulle de då reducera mig till en vandrande fetaost?

Situationen är trivial, men så är vi också triviala varelser. Hettan i de senaste årens debatter om allt från afro-svenska lucior till reviderad nationalsång visar att många av oss har svårt med att hantera vardagliga oklarheter.

Och det har vi gjort ett tag. I varje fall om vi får tro den antike diktaren och frigivne slaven Aisopos.

I en fabel berättar han om en satyr som bjuder in en köldslagen främling till sin grotta. Gästen värmer först sina kalla händer med andedräkten, och när han sedan även pustar på den varma soppa han serveras kastar satyren ut honom. ”Jag vill inte ha något att göra med en man som kan blåsa kallt och varmt med samma mun.”

Kanske hade satyren vad sociologen Theodor W. Adorno efter andra världskriget kallade en ”auktoritär personlighet”, som just kännetecknas av bristande tolerans mot mångtydighet.

Fenomenet studeras än i dag inom psykologin, och har bland annat visats korrelera med demokratiska värderingar, mångspråkighet och förmågan att hantera oförutsägbara situationer. Men också till ökat risktagande bland tonåringar.

Förutsägbarhet är trivsam, men nackdelen är att det också kan göra oss misstänksamma mot dem som inte beter sig enligt våra förväntningar

Vuxna däremot föredrar i högre grad invanda mönster. Att snabbt kunna placera en främling i en kategori gör det lättare att veta vad som förväntas av oss. Borde jag hålla upp dörren? Är det läge att fly?

Förutsägbarhet är trivsam, men nackdelen är att det också kan göra oss misstänksamma mot dem som inte beter sig enligt våra förväntningar, såsom dem som inte tillhör majoritetskulturen.

I dag kommer andra grupper till Sverige och ställer oss inför mångtydighetens utmaningar. Kan man vara både svensk och muslim? Kan en självständig kvinna bära slöja? Räcker det med medborgarskap för att vara svensk? Och vari består den svenska kultur som våra nya grannar ska ta sig an?

På nittiotalet, som också var en period av intensiv migration, diskuterades mångkultur intensivt. Litteraturvetarna Homi Bhabha och Gayatri Spivak lyfte Franz Fanons gamla tes från ”Jordens fördömda” (1961) om hur koloniserade folk pådyvlats sin identitet utifrån, och från biologin hämtade de begreppet hybriditet, alltså en blandning som är något annat än delarna.

Sociologer som Charles Taylor pratade om ”erkännandets politik”, som gjorde respekt för andra kulturer till utgångspunkten i moderna samhällen. Världsmusik och hiphop nådde sina största kommersiella framgångar, och kuratorn Nicolas Bourriauds introducerade det inflytelserika begreppet om konst som ”relationell”: dels som ett möte mellan publik och konstnär. 

Men också mellan kulturer, som när Louvren ställde ut en Mona Lisa iklädd en burka i trikolorens färger. Och i USA lanserade Bill Clinton sitt ”One america initiative”, som skulle verka för att USA:s ökande etniska mångfald blev till en styrka och inte till ett hinder.

Men denna kulturalkemiska framåtanda föll med de två tornen i New York. Den pakistansk-amerikanske författaren Mohsin Hamid skriver i essäsamlingen ”Missnöje och dess civilisationer” (2016) att amerikanska muslimer allt oftare sågs som främlingar, och att dessa i sin tur svarade med att i högre grad identifiera sig med sin religiösa bakgrund. Han påmindes snart om alla förolämpande synonymer som finns för att beskriva hybriditet: korsning, bastard, halvblod, kastlös, avvikare, kättare. Plötsligt blev det svårt att se sig som lite av varje.

Idén om kulturell särart förespråkas i dag av två nyauktoritära rörelser som båda har mångtydigheten som måltavla.

Dels av högerextremister, som slåss för en bild av nationen som en organisk helhet som ständigt hotas korrumperas av minoriteter och deras exotiska matvanor och hälsningsritualer. Som när Björn Söder i en intervju med DN:s Niklas Orrenius (14/12 2014) hävdade att judar, samer och kurder inte också kan vara svenskar.

Militanta islamister har insett att regionens unga inte främst lockas av västerländska politiska idéer, utan av dess opolitiska underhållning.

Dessutom av en fundamentalistisk form av islam, med hårda krav på religiös och sexuell renhet. Ibland med oförutsägbara resultat, som att Irans religiösa styre subventionerar könskorrigeringar, då bögar och lesbiska – vars sexuella och biologiska identiteter anses stå i motsättning till varandra – ses som mer tvetydiga och därmed hotfulla än könsbytare.

Militanta islamister har insett att regionens unga inte främst lockas av västerländska politiska idéer, utan av dess opolitiska underhållning. Detta förklarar de återkommande terrordåden mot sportevenemang, som när sexton människor dödades i ett angrepp mot en supporterklubb för Real Madrid i irakiska Balal förra året. Precis som sin högerextrema spegelrörelse i väst vill de omöjliggöra för unga att plocka som de vill från östlig och västlig kultur. (Denna ideologi håller dock inte ihop: om kulturer var oföränderliga så skulle det ju inte behövas någon kamp för att bevara dem.)

Under hösten räknade jag till åtminstone sju bokdebutanter som utforskade erfarenheten av att befinna sig mellan kulturer.

I ”Third culture kids” samlar Ra Hidaya Modig texter om uppväxten i miljonprogrammen, där det tack vare mångkulturen frodas en ”kulturell intelligens”. Evin Ahmad skriver i ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar” om resan från ”tugget på bänkarna i Akalla” till teaterhögskolan på Valhallavägen, och i Raja Baharis ”Stiga sol, smälta is” har huvudpersonen Sayed två porträtt på väggen: Yasir Arafat och Per Albin Hansson.

Den svenska musikdokumentären ”Fonko” visar hur global denna utveckling är: hur Afrikas urbana ungdom blandar amerikansk hiphop och europeisk klubbmusik med lokala språk, instrument och danser – låtar som sedan får rumpor att dallra från Amsterdam till Hongkong. (Roligast är ghanesen Wanlow the Kubolor, som rappar på twi över rumänsk klezmer.) Och den nigerianska regeringen svarade nyligen med att slå ned på gränsöverskridande musiksamarbeten.

Men god konst har alltid främjats av uppblandning, och av ett tänkande fritt från, med Ra Hidaya Modigs ord, ”stela demografiska silos som ras, kön och ålder.”

Visst är idén delvis naiv. Rörelser för att främja arbetares, kvinnors, homosexuellas och kolonialförtrycktas rättigheter har oftast nått framgångar just utifrån idén om en gemensam identitet. Och utan medvetenhet om hur identitet samverkar med ekonomiska orättvisor riskerar tanken om kulturen som lustfyllt legobyggande att bli föga mer än en hyllning av medelklassbohemism.

Utmaningen för de nyligen anlända är att lappa ihop normerna de tar med sig med sitt nya sammanhang.

Men den nyligen passerade julen påminner som få andra högtider om kulturers suddighet: ett amalgam av hednisk ljusfest och kristet firande av en judes födsel omringad av araber. Så när nationalister för några år sedan irriterades över att SVT klippte i amerikansk tecknad film, eller i år rasar över att Icas julkalender gästas av en kvinna i huvudduk och en pojke i kippa, leds tankarna lätt till satyrens tankevurpa i Aisopos berättelse.

För mångtydigheten är ingen enkel sak. Utmaningen för de nyligen anlända är att lappa ihop normerna de tar med sig med sitt nya sammanhang. Utmaningen för oss som redan bor här är att vara beredda på att de trötta vandrare vi bjuder in kan blåsa både varmt och kallt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.