Under Samtidskonstdagarna i början av oktober diskuterades konstvärldens ”hållbarhet och töjbarhet” inför det existentiella hotet från bland annat dalande finansiering.

Läget är allvarligt. Konsthallar och museer kämpar för överlevnad, konstnärer tjänar tretton lax i månaden, och 21 länsmuseer varnar för att om inte anslagen höjs så kommer folk att sparkas och staten misslyckas med att uppnå de kulturpolitiska målen (Metro, 24/5).

I värsta fall hamnar vi i ett anglosaxiskt system, där utblottade konsthallar tvingas i famnen på rövarbaroner och oljeshejker.

Den största konstmecenaten inom företagsvärlden är Deutsche Bank, med en samling på mer än 70 000 verk. Mottot lyder: ”Konst bygger. Konst ifrågasätter. Konst överskrider gränser.” Och nog är gränslöshet en dygd i detta företag.

När en av deras anställda 2014 hängde sig av ångest för allt fusk, grävde hans son fram en mängd skandaler ur jobbmejlen: rysk pengatvätt, slaskiga bolån, räntemanipulation och kinesiska mutor som inkluderar en hästreplika i kristall (New York Times 1/10). 

Konstengagemanget är enligt banken ”ett hållbart bidrag till samhällsutvecklingen”. Man backade därför konstmässan Frieze London i oktober, och packade just ihop en utställning om hippierörelsen på bankens nyöppnade Berlin-galleri Palais populaire.

En annan bankman med blommor i håret är Larry Fink. Han äger världens största investeringsföretag Blackrock, som också har gjort storkosing på subprimelån, samt fängelser, fossila bränslen, vapen och regnskogsskövlande köttbönder. Samtidigt upprepar han ofta vikten av att ”tjäna ett socialt syfte” och är en framstående konstköpare med en styrelsestol på Museum of modern art i New York.

En ny rörelse av konstaktivister har tröttnat på alla kapitalister som baxar sina skitiga pengar och samveten till museerna för renskrubbning. Rörelsen kräver att institutioner som Metropolitan och Guggenheim i New York, jämte Victoria & Albert i London skär banden till familjen Sackler, som anklagas för att ha bidragit till den opioidepidemi som tagit fler än tvåhundratusen amerikanska liv mellan 1999 och 2017. Samt att BP ska sluta sprida sina sedlar i Londons konstnärsfickor, i hopp om att olja på duk ska få oss att glömma all olja de hällt i haven.

Nu slipper vi i Sverige se Nordiska museets ”Arktis: Medan ​isen smälter” sponsrad av Lundin Oil. Två franska konstaktivister på en ​demonstration i New York förklarar i nättidskriften Hyperallergic att problemet ännu inte är så stort i Europa, där museerna finansieras av staten.