Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-03 01:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/leonidas-aretakis-toni-morrisons-laxa-till-skrivarskolorna/

Kultur

Leonidas Aretakis: Toni Morrisons läxa till skrivarskolorna

Foto: Peter Kramer

Nobelpristagaren Toni Morrison undervisade elitstudenter på amerikanska Princeton. Och gav rådet att skriva om något annorlunda. Det kan man tänka på även i dagens Sverige. 

När Toni Morrison blev lärare på Princeton märkte hon att de vita elitstudenterna bara var intresserade av sig själva. Hon förvisade därför omedelbart litteraturens centrala dogm, som säger ”skriv om det du känner till”.

”Tänk ut någon som du inte känner, som en mexikansk servitris i Rio Grande som knappt kan engelska”, sa hon enligt en intervju 2014. ”Föreställ dig det, skapa det.”

Nästan som om hon hade en föraning om att några av vår tids mest hyllade verk skulle vara självbespeglande skildringar av akademiker som städar ur dödsbon, bråkar om sommarstugor, eller undervisar i Grekland. Stilistiskt briljanta förstås, men också klassbetingade.

Sådant är känsligt att nämna. När Kristofer Andersson skrev att för mycket litteratur handlar om medelklassen (Aftonbladet 29/1) ville Johanna Frid kasta sin ”kaffekopp i väggen eller sin dator ut genom fönstret”, då man minsann ”kan gå på Biskops-Arnö utan att man har fått en bostadsrätt av sin mamma” (DN 3/2).

Kan kan man väl; vi lever ännu inte i ett kastsamhälle. Frågan är vad som är sannolikt.

Litteraturforskaren Henrik Fürst visar i ”Debutant!” (2019) hur viktig författarskolan på Biskops-Arnö är för att nå litterära framgångar. I rapporten ”Kulturell bildning i folkhögskolans regi” (2018), som han skrivit med Sanna Levelius och Erik Nylander, framgår att litteratureleverna växt upp i bildade hem och har pluggat mer än snittet. Därför riskerar kurserna att ”återskapa den ojämlikhet inför kulturen som genomsyrar samhället i stort”. Detta trots att folkhögskolorna historiskt spelat en utjämnande roll, bland annat som språngbräda för arbetarlitteraturen.

Ofta invänds att författare lever knapert, men även det kan vara en klassmarkör. En bekant konstnär sade sig länge vara hemlös och fick en farlig geniaura; snart fick han till allas häpnad en ny dator av pappa, som visst var professor vid ett av världens främsta universitet. Några slarviga debutantår är ett privilegium som många varken har pengar eller självförtroende till.

Skrivskolorna får ofta skulden när kritiker diskuterar litterär likriktning. Senast beklagade kritikern Rasmus Landström (ETC 25/2) att bara Henrik Bromander vågat skriva utifrån en sverigedemokrats perspektiv, samt efterlyser litteratur som hjälper oss att förstå klimatförnekare.

Nog vore det härligt med fler perspektiv. Tänk att få läsa om tomheten hos en föräldralös flykting, eller för den delen Jeff Bezoz, i stället för ännu en fyrtioårskrisande tvåbarnsförälder. Medelklassens dominans över skrivandet har gjort litteraturen enformig. Kanske måste fler göra som Tolstoj, som lämnade skrivbordet och högg in bland fattigbönderna för att få stoff.

Men framför allt måste fler få möjlighet att skriva om sina erfarenheter. Därför är det oroande att utjämnande instanser som skola, bibliotek och folkbildning får allt mindre resurser. Om god litteratur bygger på det levda, och om allt färre vågar gå i självvalt armod, så lär de litterära rösterna bli allt mer enstämmiga. Detta när vi akut behöver litteratur som kan hjälpa oss se världen med andras ögon.

Läs fler texter av Leonidas Aretakis